Citat:
Jag tror att när vi diskuterar nationalism så kommer vi hamna i en centralfråga: Behövs det universella principer för att konservera nationalstaterna. Således, ska vi ersätta den globala regelstyrda liberalismen med en global regelstyrd nationalkonservatism? Där de mänskliga rättigheterna skrivs om för att återspegla en ny nationalistisk världsordning? Tänker vi oss en av värld av nationalstater är lämnade ensamma att slåss för dem själva? Oyto är av den uppfattningen att det är varje folk för sig själv – att vi hela tiden skall söka efter egenintresse. Jag är inte överens med honom om detta.
Jag tror att när vi diskuterar nationalism så kommer vi hamna i en centralfråga: Behövs det universella principer för att konservera nationalstaterna. Således, ska vi ersätta den globala regelstyrda liberalismen med en global regelstyrd nationalkonservatism? Där de mänskliga rättigheterna skrivs om för att återspegla en ny nationalistisk världsordning? Tänker vi oss en av värld av nationalstater är lämnade ensamma att slåss för dem själva? Oyto är av den uppfattningen att det är varje folk för sig själv – att vi hela tiden skall söka efter egenintresse. Jag är inte överens med honom om detta.
Yoram Hazony skriver i sin bok att det är varje folk för sig. Vidare att det finns många nationer som vackert får finna sig i att vara underordnade och leva i protektorat. Någon makt ska inte föras över till övernationella domare och inga universella regler om folkrätt och självbestämmande finns.
En realpolitik som man kanske måste respektera för sin brutala konsekvens, men som jag inte vet att jag gett uttryck för? Jag har väl skrivit mer om nationalism som en universell princip som även inkluderar svenskar och absolut kan fungera i förening och intressegemenskap nationer emellan.
Citat:
Läs boken. Han gör faktiskt inte det. Jag fick Oyto att läsa den med viss uppskattning (se ovan). USA är ett särfall, som du väl vet, med gamla etniska grupper som har lösts upp i nya men ännu ej färdigformade folk. För vår del är hans stöd för Ungern intressantare.
Jag skrev detta:
Citat:
Nu har jag läst The Virtue of Nationalism av Yoran Hazony och kan konstatera att min intuition stämde: Prägeln av partsinlaga blir bara starkare i bokens avslutande delar och sammanfattande argumentation. En närmast bisarrt haltande analys av judars och Israels utsatthet för europeisk anti-nationalism i Kants anda, utelämnar FULLSTÄNDIGT varje judiskt inflytande i europeiska och amerikanska medier och populärkultur som format generationers gradvis mer kategoriska avståndstagande från det som förut var nationalistiskt allmängods. Det är européerna och närmare bestämt tyskarna som driver EU-projektets postnationella universalism som nu också hotar dess patron USA och den lilla judiska staten.
Hazony har ju som sagt insikten att det i varje imperium genom historien finns drivande nationer som genom samordning och ingruppslojalitet skapar de expansiva, intolerant universalistiska imperierna. Att EU är en ny inkarnation av den gamla drömmen om ett Europa styrt av tysk kejsarmakt är han också tydlig med. Det är alltså nationen tyskar som bygger imperium genom nationalstatsfientlighet i den tyskromerska kejsarens och Hitlers direkta efterföljd.
Vidare är det den amerikanska nationen rotad i protestantism som byggt det amerikanska imperiet och öppnat sina gränser för demografisk förvandling.
Denna inomeuropeiska tidsanda av märkvärdighet och världsfrälsande universalistiska anspråk hatar judarna och Israel som partikularistiska avfällingar som borde veta bättre, varför man så konsekvent och orättvist smutskastar landet i media och internationella fora.
Som sagt - det känns som något fattas här. Att imperier i sig inte är monolitiskt anti-nationalistiska i realiteten är en cyniskt värdefull insikt som Hazony har, de är i själva verket arenor/instrument för nationalism/tribalism/identitet som på något sätt är en ständigt nävarande realitet att förhålla sig till. Kant eller Muhammed existerar inte i ett vakuum bortom tyska eller arabiska kroppar. Och de amerikaner eller turkar som sedan gör idéerna till sina, gör just det: Gör idéerna till sina, till ett uttryck för den egna individen och det egna kollektivet.
Om man vill kan man dra Hazonys tes om drivande/styrande nationer i varje imperierium till den besvärande frågan om det verkligen är Kant-läsande tyskar som format efterkrigstidens Europa och USA, om det nu måste vara något nationellt intresse som styr. Det är nämligen ett genomgående tema i Hazonys bok: Någon styr alltid.
Det finns ingen neutral stat, frikopplad från etniciteternas nedärvda, vördade traditioner. Det finns inga opartiska domare med makt som inte missbrukas, inga godartade, överstatliga federationer som över tid vet sin begränsning. Ingen "internationell lag" bortom de enskilda nationernas kapacitet att försvara sin rätt och frihet. Det finns bara maktutövning och maktbalans.
Hazony är alltså INTE en högsint naiv folkrättsförespråkare i Wilsons anda, även om han mycket väl använder känsloargumentation kring kollektivs strävan och frihet som likvärdiga individers att ta hänsyn till. Syrien kan t ex behöva styckas upp, men många nationella grupper kan få finna sig i att leva som protektorat av starkare nationalstater. Ingenstans andas det om att Israels nationella intressen ska hejdas av andras absoluta rätt till självbestämmande - och medan Ryssland, USA Turkiet och Iran anklagas för imperie-ambitioner i Syrien, nämns inte Israels inblandning. Vidare beklagar Yoran britternas eftergifter för otacksam arabisk nationalism.
Med allt detta tyngande bagage, finns ändå stora meriter i The Virtue of Nationalism. Den som vill få många trådnarrativ och -käpphästar sammanfattade, validerade och möjliga att referera till i finsalongen, har där en utmärkt resurs. Särskilt de inledande, historiska överblickarna och principiella förklaringarna av nationalismens meriter och empiriska värde.
Hazony har ju som sagt insikten att det i varje imperium genom historien finns drivande nationer som genom samordning och ingruppslojalitet skapar de expansiva, intolerant universalistiska imperierna. Att EU är en ny inkarnation av den gamla drömmen om ett Europa styrt av tysk kejsarmakt är han också tydlig med. Det är alltså nationen tyskar som bygger imperium genom nationalstatsfientlighet i den tyskromerska kejsarens och Hitlers direkta efterföljd.
Vidare är det den amerikanska nationen rotad i protestantism som byggt det amerikanska imperiet och öppnat sina gränser för demografisk förvandling.
Denna inomeuropeiska tidsanda av märkvärdighet och världsfrälsande universalistiska anspråk hatar judarna och Israel som partikularistiska avfällingar som borde veta bättre, varför man så konsekvent och orättvist smutskastar landet i media och internationella fora.
Som sagt - det känns som något fattas här. Att imperier i sig inte är monolitiskt anti-nationalistiska i realiteten är en cyniskt värdefull insikt som Hazony har, de är i själva verket arenor/instrument för nationalism/tribalism/identitet som på något sätt är en ständigt nävarande realitet att förhålla sig till. Kant eller Muhammed existerar inte i ett vakuum bortom tyska eller arabiska kroppar. Och de amerikaner eller turkar som sedan gör idéerna till sina, gör just det: Gör idéerna till sina, till ett uttryck för den egna individen och det egna kollektivet.
Om man vill kan man dra Hazonys tes om drivande/styrande nationer i varje imperierium till den besvärande frågan om det verkligen är Kant-läsande tyskar som format efterkrigstidens Europa och USA, om det nu måste vara något nationellt intresse som styr. Det är nämligen ett genomgående tema i Hazonys bok: Någon styr alltid.
Det finns ingen neutral stat, frikopplad från etniciteternas nedärvda, vördade traditioner. Det finns inga opartiska domare med makt som inte missbrukas, inga godartade, överstatliga federationer som över tid vet sin begränsning. Ingen "internationell lag" bortom de enskilda nationernas kapacitet att försvara sin rätt och frihet. Det finns bara maktutövning och maktbalans.
Hazony är alltså INTE en högsint naiv folkrättsförespråkare i Wilsons anda, även om han mycket väl använder känsloargumentation kring kollektivs strävan och frihet som likvärdiga individers att ta hänsyn till. Syrien kan t ex behöva styckas upp, men många nationella grupper kan få finna sig i att leva som protektorat av starkare nationalstater. Ingenstans andas det om att Israels nationella intressen ska hejdas av andras absoluta rätt till självbestämmande - och medan Ryssland, USA Turkiet och Iran anklagas för imperie-ambitioner i Syrien, nämns inte Israels inblandning. Vidare beklagar Yoran britternas eftergifter för otacksam arabisk nationalism.
Med allt detta tyngande bagage, finns ändå stora meriter i The Virtue of Nationalism. Den som vill få många trådnarrativ och -käpphästar sammanfattade, validerade och möjliga att referera till i finsalongen, har där en utmärkt resurs. Särskilt de inledande, historiska överblickarna och principiella förklaringarna av nationalismens meriter och empiriska värde.
Det centrala att förstå är att allt handlar om den pågående processen. Diskussionen. Då kan Hazony ses som en värdefull röst ur två synvinklar: Dels kan man bejaka allt allmängods om nationalismen, man kan använda hans etnoalibi för att förankra och sprida en reviderad/korrigerad historieskrivning.
Dels kan man fördöma hans tribalism och därigenom stärka en reaktiv ingruppsreflex som förstår att allt till slut är identitetspolitik. Allt beror på situation och perspektiv, så länge man har den naturliga instinkten att verka i egen sak.
