Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I sin nya bok ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal idédebatt, 2019) driver Lena Andersson tesen att en konsekvent rationalism ofelbart gör individens autonomi till vårt enda moraliska rättesnöre. Einar Askestad har läst och reflekterar över individens relation till gemenskapen. Blir inte friheten meningslös utan sammanhang och uppgift?

Det lilla barnet känner inte till begreppet frihet, det leker, det skrattar, spontant och utan självmedvetande. Jag dras med i dess glädje, glömmer för en stund bort den bok jag just läst, och som jag tänkt skriva några rader om. Glömmer bort att jag enligt boken definieras av min individualitet, en formell och principiell individualitet, där jag menas vara ”ägare till mig själv”, någon som är fri i kraft av att ingen annan rår över mig, i kraft av att jag är mig själv närmast.

Friheten som ett överordnat värde, där alla de sammanhang jag är en del av och står i tacksamhetsskuld till blir sekundära. Jag leker med min pojke, och boken känns avlägsen och främmande. Kanske kunde jag lagt den i bokhyllan, låtit den försvinna bland andra böcker, men den rör någonting som vi alla blivit en del av, någonting som måste klargöras, problematiseras, och rent av avvisas. Liberalismen som ideologi, som filosofi och livsinställning.
[...]
Rena abstraktioner har den fördelen att de är oantastliga – som abstraktioner. Men tankars stringens gör dem inte nödvändigtvis sanna eller relevanta. En annan fråga är om var och en av oss har denna förmåga till ett absolut förnuft. Eller räcker det med att ett fåtal har den? Hur inverkar det på idén om demokrati? Hur förverkligas ett gott samhälle, hur upprätthålls det absoluta förnuftet i praktiken? Andersson förklarar att kollektiv saknar rättigheter, ”för det vore att köra över individen”. Folkflertalet utgör med andra ord ett problem. En fara. Överhuvudtaget måste allt annat än individen, i denna formella, abstrakta mening, hållas tillbaka. ”Folket och blodsgemenskap är en ogiltig metafysik”, skriver Andersson, och nationalism är ”oförenlig med individualism”, för ”om inte individen äger sig själv äger någon annan henne och bestämmer över henne”. Tillhörighet, kultur, all traderad gemenskap, existerar enligt författarinnan enbart psykologiskt, som ”en känsla av tillhörighet med vissa grupper framför andra”. Individens frihet trumfar och måste trumfa varje gemenskapstanke. Andersson nämner filosofen Herder, som varnat för universalismens likriktande effekter, och som ansåg att en nation måste skydda sin kultur. Den äkta liberalismen står över sådana hänsyn, för ”liberalismen har inget frälse utom mänskligheten”, det vill säga den ansamlade totaliteten av levande och formaliserade individer. Liberalismen är en humanism, menar Andersson, för den sätter människan i centrum, men det är en abstrakt människa det handlar om. En människa befriad från den gemenskap och kultur ur vilken hon är sprungen.

Frågan inställer sig på vilka grunder relationer överhuvudtaget kan upprätthållas med sådana filosofiska övertygelser. Och släktet? Och släkten? Svärföräldrarna? Barnen? Även entiteter som dessa tillhör ju på ontologisk nivå abstraktionerna i liberalens värld. Känslomässiga bindningar, sålunda, av filosofisk-logisk underordnad art. ”Fri emigration och fri handel är inte en känslomässig åsikt”, förklarar Andersson, ty ”för en liberal är dessa värden inneboende oavsett vad man känner om dem och deras följder”. Allt som är verkligt är individen, hennes frihet, hennes vilja. Att hindra henne vore ett brott, vilka gemenskaper hon än avsvär sig, motarbetar eller förnekar. Även staten måste skyddas från folkviljan, för denna kan hota individens självägande och frihet. Med Platon menar Andersson att staten ”inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”, att staten bärs upp av naturrätten och rättsstaten, vilka utgör dess postulat. Den liberala staten är historiens slut.
[...]
Andersson skriver att existentiella villkor inte är förtryck, men varför inbegrips inte frågor om tillhörighet och kultur i en människas existentiella villkor? Varför slår Andersson fast med Aristoteles att individen finns till för sin egen skull och ingen annans? Begreppet kultur nämns inte. Lika frånvarande är begreppet historia. Det är som att Platon, Aristoteles och Lena Andersson inte har någon kulturell tillhörighet.
[...]
Liksom nästan samtliga politiska partier glömt det civila samhället och kulturen, ser Andersson endast individen och en gentemot individens frihet hotande (eller garanterande) stat. Men köper man en sådan dikotomi lär barnet åka ut med badvattnet. Är man blind för det gemensamt bärande hamnar tänkandet fel och falska dikotomier tar över. Själva kulturen och gemenskapen blir ett störande moment. Den kulturella och historiska kontexten bortrationaliseras för att förnuftsmässiga principer ostört skall kunna gälla. Som om inte principer är beroende av den kultur som bär upp dem. Andersson kritiserar avförtrollningen av världen, hon nämner Dostojevskijs ord om att ”När Gud är död är allt tillåtet”, och skriver att den store ryske författaren nog insåg att ”reduktionen aldrig skulle ta slut när den väl inletts”.

Men vad gör Lena Andersson själv om inte reducerar bort realiteter för att kunna hävda sin liberala filosofi och världsordning? Självklart finns det ett förnuft, men det existerar endast i sina inkarnationer. I övrigt är det tomt. Och inte nog med det. Förnuftet står och faller med sina inkarnationer. Kultur är förnuft i historisk klädedräkt. Tänkandet är möjligen dialektiskt till sin natur, men en dialektik som tror sig kunna nå sanningar utan att vara involverad i historien, i det världsliga, i det av tid och rum präglade, är ingen filosofi, utan en imploderad tankevärld.