Dansar med svenskar.
Det blev ingen diskussion kring Thomas Gürs
GP-text om svenskhet och assimilation, förutom det lite kuriösa faktum att han tydligen ser sig som etnisk svensk. Om jag förstår saken rätt räknar sig Gür alltså till den första av sina egna kategorier:
Citat:
När vi sålunda säger eller skriver om en person att denna är ”svensk”, syftar vi på såväl antingen/eller som också på kombinationer av a) en etnisk svensk (som alltså också kan omfatta svenska minoriteter i andra stater som till exempel Finland eller Estland), b) en person som är medborgare i Konungariket Sverige utan att nödvändigtvis vara etnisk svensk eller c) en person som är en del av den svenska nationella gemenskapen, som inte ens behöver vare sig vara etnisk svensk eller medborgare i Sverige.
Paradexemplet på grupp C ges som Cornelis Vreeswijk, som tydligen aldrig blev svensk medborgare eller etnisk svensk - men del av en svensk nationell gemenskap. Trots att han bara var 12 år när han kom till Sverige, blev han alltså inte inlärd i svensk etnicitet som Gür själv förstår sig vara.
Kontentan av texten är alltså att assimilation till svensk etnicitet sker spontant om den inte hindras av kulturbevarande politik för de nya, låt oss säga
pre-etnisktsvenskarna eller av sådana volymer på migrationen att främmande diasporor får ett permanent fotfäste att växa genom den sk
diasporaparadoxen, beskriven av Paul Collier.
Den historiska överblicken känns kanske gedigen, liksom det ju är ett ganska stort steg i svensk offentlighet att svensk etnicitet och homogenitet inte bara nämns, utan trummas in som helt central i svensk historia. Inte nog med att det
finns en svensk etnicitet - etnohomogeniteten är en svensk
egenhet:
Citat:
Den starka assimilativa kraft som präglar det svenska samhället bygger på två egenheter, en etnisk mycket homogen befolkning och en nationalism som bygger på medborgarskap, samhörighet och idé om ödesgemenskap.
Det finns alltså i själva den svenska etniciteten en specifik egenhet att inkludera och homogenisera å ena sidan och en "modern" svensk nationalstat som får sin första manifestation när judarna får medborgarskapets lika medborgerliga rättigheter.
Det historiska sammanhanget verkar rörigt (assimilationen av Skåne påbörjades ju redan under den mångkulturella stormaktstiden och det faktum att unionsupplösningen med Norge skedde 1905, har helt glömts bort av Gür) - och den fråga som faller bort blir den kring vad som skiljer dessa svenska "egenheter" av etnisk assimilation och medborgaskapsnationalism, från andra folk ock stater?
Vilket europeiskt folk har inte haft denna muterande luddighet på marginalen och sett sammansmältning av etniciteter som sedan innan bronsåldern befunnit sig på en glidande likhetsskala? Vilken europeisk stat har inte åtminstone sedan franska revolutionen försökt fostra lojala medborgare med känsla för intressegemenskap?
Dessutom GP-liberalismens eviga schizofreni mellan
laissez-faire och socialiserad centralplanering genom politiken:
Citat:
Behövs det då en politik för assimilation? Nej, lika litet som det har behövts hittills. Den inträffar spontant om den inte förhindras. Det behövs dock en politik som stärker den nationella sammanhållningen, en politik som betonar och tillhandahåller nycklarna till det svenska samhället språkligt, kulturellt och historiskt och som samtidigt ställer skärpta krav för permanentat uppehållstillstånd och för medborgarskap.
Slutligen behövs det givetvis politiska åtgärder som bryter segregationen och som hindrar uppkomsten av parallella samhällen.
Det behövs inga politiska åtgärder, eftersom assimilationen till svensk etnicitet är en svensketnisk egenhet genom historien. Däremot behövs det konkreta politiska åtgärder för att skapa en nationell gemenskap, sammanhållning, värdegrund, kulturell och språklig endräkt, liksom ett aktivt motverkande av segregation och parallella samhällen.
För mig låter detta som en ny sorts mytologi som inte bara bejakar etnicitet och homogenitet som en svensk erfarenhet, utan försöker mytologisera den till något särskilt och unikt. Svenskarna är fortfarande inte
ett folk som alla andra - utan ett folk som är utvalt över andra att assimilera och inkludera. Herre- eller trälfolk kan få vara osagt - men svenskarna är
annorlunda.
Liksom möjligen Gür är själv i egenskap av självcertifierad etnisk svensk, något inte ens Cornelis Vreeswijk alltså uppnådde. Utan att befintliga etnosvenskar har ett ord med i laget, har Thomas defintionerna ensidigt klart för sig. Som om Kevin Costners roll själv döpte om sig till coola
Dansar med vargar och förklarade för resten av stammen att han nu var lika mycket ursprungsbefolkning som någon av dem.
Skillnaden på individnivå mellan vem som är svensk eller inte, vem som är med i svensk nationell gemenskap och vem som är etnisk svensk, blir lätt ett anekdotiskt pedanteri som skymmer mer än åskådliggör. Min intuition kring lojalitet och intressegemenskap är dock att den som kräver att få definiera och inte känner en viss omsorgsfull ödmjukhet att bevara ingruppen som den såg ut innan det egna inträdet, diskvalificerar sig. Det förutsätts att Kevin Costner visar en
vördnad och skyddsinstinkt för vad det är att vara den nation som frivilligt sträcker ut erbjudandet om tillhörighet. Cornelis Vreeswijk kunde aldrig kräva en plats i den svenska folksjälen, bara tilldelas den.
