Citat:
Ursprungligen postat av Batuta
Samtidigt som Expressen nu tilllåter Anna Dahlberg att formulera kritiska ledare gällande massinvandring av analfabeter, bör man ha i åtanke vem av Expressens ledarskribenter som inte längre avhandlar integrationsfrågor.
A-C Marteus som för två år sedan så gott som dagligen spottade upp hatiska ledare riktade mot SD, tycks idag ha fått nya uppgifter. Hon skriver mest lite småslappt om nedskärningar i vården ( som iofs orsakats av kostnader för invandringen, men den slutsatsen lär hon aldrig dra).
Expressens har av allt att döma ändrat inriktning. Marteus har blivit passé, t o m trådan på FB om Marteus har dött ut.
Marteus har fått uppgiften att ondgöra sig över Elisabeth Ohlsson Wallins senaste påhopp på kungahuset som hon finner plumpt och ohumoristiskt. På slutet kommenterar hon Makondo Lindes tårtrasistiska performance. EOW har nämligen använt en svart kvinna som illustration till kunganidbilden. Och då blir det genast rasistiskt på riktigt.
Citat:
Elisabeth Ohlson Wallin kanske borde ha bjudit in Camilla Henemark ordentligt i processen innan hon använde henne som mörkhyat uppläggningsfat åt ett gäng vita män.
Men det var inte det jag skulle orda om, att Marteus numer får hållas med inkrökta berättelser som syftar till att styrka kungahusets ställning.
Utan om tårtbakaren Makondo Linde, som skrivit följande hejdlösa text i DN:
Först om Wirsen och hennes "rasistiska blackface" i sin barnfilm:
Citat:
Med vårens tårtskandal hade jag givit blackface ett nytt ansikte och Wirsén ville samtala, konstnärer emellan, om hur jag ställt mig i frågor rörande svart representation, rasismbeskyllningar och allt annat som jag i dag kan se upprepas.
Spontant påpekade jag att man ”för att undvika problemet” kunde göra flickan i en annan kul färg – kanske grön? – men en engagerad Stina Wirsén förklarade att hon redan stött på önskemål ovanifrån om att bleka Lilla Hjärtat. Förslaget att färga om henne i en lite snällare, nougatbrun nyans hade gjort Wirsén rasande.
Hur skulle det kunna bli mindre rasistiskt att bleka en svart karaktär?
Så närmar sig filmpremiären och mycket snabbt skakar journalistkåren fram tyckare som, utan att ha sett filmen, kan konstatera att den är rasistisk och använder sig av en rasistisk stereotypisering. Man väljer att helt bortse från sammanhang och intention, debatten blir fördummad och tar fokus från verklig, strukturell och personlig, rasism i samhället.
Om SM-medaljören i kränkthet, Kitimba Sabuni:
Citat:
I våras mötte jag SM-guldmedaljören i kränkthet själv, Afro*svenskarnas riksförbunds talesperson Kitambwa Sabuni. När tårtan var uppäten och kamerorna stängts av kritiserade han mig för att jag hade ”gått i fällan” – det vill säga att debattera mot honom. Han sa att jag ”lät mig bli ett offer i denna de vitas gladiatorkamp, där de ställt upp oss svart mot svart, som pajaser för att ytterligare förlöjliga den svarta rasen”.
Det faktum att Sabuni kan trumfa med en självupplevd erfarenhet av rasism har alltid vägt tungt då han vill skuldbelägga oförstående vita svenskar. Men i debatt mot en ”broder” (Sabunis eget ordval), blir raskortet självklart helt oanvändbart.
Jag är ändå tacksam över att Sabuni tar på sig rollen som den kränkte, då det lämnar utrymme även för andra, mer nyanserade icke-vita röster, som Tebogo Monnakgotla, Sherlot Jonsson eller Nathan Hammelberg. Sabunis analys av debattläget verkar helt bortse ifrån det positiva i att oliktänkande icke-vita röster – kränkta som okränkta – får komma till tals. Som om mångfalden inte vore intressant när det kommer till åsikter. När alla håller med varandra kan debatten dödförklaras.
och som avrundning lite anticensur:
Citat:
Att döma av kränkthetsmästerskapet låter det dock som om den bästa medicinen mot svensk ojämlikhet är att återinrätta det statliga censurverket och att inte bara stanna vid att rensa bort alla felrepresentationer, utan löpa linan ut och kvotera in gambianer i Bullerbyn, romer på Frostmofjället och läsa in transproblematik i Herr Gurka.
Men jag tror inte att historie*revisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss i stället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.
Makondo Linde är betydligt skarpare än vad han hittills låtit visa. Tror dock inte han har en framtid inom svenskt kulturliv. han är alldeles för frispråkig för det.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-...anser-av-svart
får dumhuvudet Petter Larsson ihop den ekvationen? Har man infört lobotomikrav på AB?
