Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Äntligen börjar dina rätt självklara slutsatser om nationalism och tribalism inses av den härskande klassen. I en läsvärd artikel i Foreign Policy om Trumpdoktrinen finner vi dessa rader:

The other, more familiar phrase for the president’s foreign policy—“America First”—is much maligned, mostly for historical reasons. But the phrase itself is almost tautologically unobjectionable. After all, what else is the purpose of any country’s foreign policy except to put its own interests, the interests of its citizens, first?

Few countries ever act exclusively out of self-interest. Indeed, states sometimes do things that run counter to their immediate interests. For instance, it’s rarely in a country’s direct interest, narrowly construed, to accept refugees. Yet many countries do so because their leaders have concluded that welcoming the dispossessed serves some higher good.

That said, one never sees nations sacrificing themselves for other nations, the way individuals sometimes do—by fighting for their country, for example. In this sense, Thomas Hobbes is instructive: All countries live in the state of nature vis-à-vis one another. Not only is there no superseding authority, no world government, above the nation-state to enforce transnational morality; there is also no higher law for nations than the law of nature and no higher object than self-preservation and perpetuation.

For all its bluntness and simplicity, America First is, at its root, just a restatement of this truth. Countries putting their own interests first is the way of the world, an inexpugnable part of human nature. Like other aspects of human nature, it can be sublimated or driven underground for a time—but only for a time. You may drive out nature with a pitchfork, Horace said, but it keeps on coming back.

[...]

Let’s all put our own countries first, and be candid about it, and recognize that it’s nothing to be ashamed of. Putting our interests first will make us all safer and more prosperous.

If there is a Trump Doctrine, that’s it.

Perhaps the key point—at a time when many view self-interest (at least when practiced by democracies) as evil and see international self-abnegation as the height of justice—is Trump’s recognition that there’s nothing wrong with looking out for No. 1.

This notion is very hard for some to accept. And to be clear, by “some” I mean the foreign-policy establishment, the academic and intellectual elite, and the opinion-making classes—in short, the traditional readers of Foreign Policy.

[...]

Before taking this point any further, it’s necessary to make an even more elementary point. As thinkers since the ancient Greeks have recognized, all political entities—from the smallest village to the largest empire—are based on a distinction between insiders and outsiders, between those who belong and those who do not, between citizens or subjects and foreigners. The important distinction, then, is not between universalism and particularity—the state will always be particular. The key question is how far the latter can safely or wisely be taken in the direction of the former.

[...]

What does any of this have to do with our current situation? The answer is, everything: for while traditional empires may have gone out of fashion, globalization has taken its place as the imperialism of our time. Globalization represents an attempt to do through peaceful means—the creation of transnational institutions, the erosion of borders, and the homogenization of intellectual, cultural, and economic products—what the Romans (and Cyrus and others) achieved through arms.

No surprise, then, that globalization and imperialism suffer from the same flaws. Like the latter, the former is also hubristic and prone to overreach. It also erodes and even subverts and attacks liberty. It requires centralization.

Globalization also has the same stifling impact on ideas, and for the same reasons, that Machiavelli diagnosed as a problem with imperialism 500 years ago. Globalization reduces differences in thought in any number of ways: through media consolidation, for example, or through the homogenization of the elite—who these days all seem to come from the same background, attend the same schools, and go to the same conferences. The champions of globalization also aren’t above stooping to outright censorship and coercion when threatened. Indeed, this impulse is perhaps the most important root of political correctness.

Defenders of globalization will respond that whereas imperialism—globalization by conquest—amounts to theft and enslavement and is inherently violent, today’s globalization is voluntary.

But is it really? It certainly doesn’t feel that way to the people all over the world who have seen their culture, traditions, communities, and economies disappear before their eyes. And this transformation has been voluntary only in the sense that it has been undertaken with the full approval of the elite. As for the common folk, not so much.

[...]

As we’ve already established, nationalism and national sovereignty are intrinsic to human nature. So it should come as no surprise that the EU’s attempt to tamp it down provoked a populist revolt, embodied by the rise of the yellow vest movement in France, Italian Interior Minister Matteo Salvini, Poland’s Law and Justice party, the Brexit process, and Hungarian Prime Minister Viktor Orban.

This brings us back to Trump, since the first pillar of his foreign policy is a simple recognition of this overlooked reality: that populism is a result of all this enforced leveling and homogenization. The backlash was brewing long before Trump became a presidential candidate and would have found a champion with or without him. But he saw it first and seized on it by telling the discontented that he heard them, that their grievances were valid, and that he would speak on their behalf.

[...]

This idea points to the final pillar of the Trump Doctrine: that it is not in U.S. interests to homogenize the world. Doing so weakens states whose strength is needed to defend our common interests.

As the quote from Hazony above makes clear, we’ve all been indoctrinated in the alleged dangers of nationalism. But few people today dare ask about the dangers of a lack of nationalism. Yet those dangers are manifold: Nationalism saved France in 1914, and the lack of it doomed the country in 1940. It’s unclear, moreover, how standing and fighting for one’s own in a just cause is anything but noble.

Beyond all this, globalism makes the world less rich, less interesting, and more boring. In the lecture he wrote after receiving the 1970 Nobel Prize in literature, Aleksandr Solzhenitsyn argued:

In recent times, it has been fashionable to talk of the leveling of countries, of the disappearance of different races in the melting pot of contemporary civilization. I do not agree with this opinion. … Nations are the wealth of mankind, its collective personalities; the very least of them wears its own special colors and bears within itself a special facet of divine intention.
These words, written almost 50 years ago, are more relevant today than ever. Solzhenitsyn was talking about another empire, which had subsumed many nations and was trying to brainwash them out of existence. These captive nations are now free, thanks in part to him, and many of them stand on the front lines, ready and eager to defend not just themselves but all nations and the very principle of the nation itself.

As the Solzhenitsyn quote makes clear, Trump’s foreign policy is fundamentally a return to normalcy. What we had before couldn’t go on. It is too generous to say it was going to end in disaster: It had already produced disaster. Getting back to some semblance of normal is necessary, good, and inevitable. Anything that can’t go on forever won’t. The only question is how it ends: with a hard crash or soft landing? For the establishment, Brexit and Trump and all the rest may feel like the former, but they’re really the latter—a normal response by beleaguered peoples who have been pushed too far. Trump is simply putting U.S. foreign policy back on a path that accords with nature.

https://foreignpolicy.com/2019/04/20...t-nationalism/

Även Z man har gjort en intressant analys om situationen för neocons efter intervjun med Norman Podhoretz. Z man reagerade som jag på den oförblommerade tribalismen i intervjun.

There are a lot of explanations for why the neoconservative agenda has crashed into ignominy. Some argue that the failure on the foreign policy front was due to an inability of neoconservatives to appreciate the cultural conditions required for democracy. Others, like Darren Beattie, take this beyond the foreign policy issue, and blame the neocons embrace of the blank slate. Like Marxists, they simply thought people were interchangeable, because they could be molded into whatever society needed.

A better answer lies in the words of Norman Podhoretz in that interview with the Claremont Review of Books. In it he says, “But in the army I got to know people from all over the country and I fell in love with Americans—they were just great! These guys were unlike anybody I had ever met in New York or in England or France.” That’s an odd thing for someone to say about his fellow citizens. It’s the sort of thing a foreigner says about his new neighbors. It also seems a bit forced, as if he feels like is required to say it.

Explaining his change of heart on Trump, Podhoretz says, “I said to my wife: “This guy [Trump] is Buchanan without the anti-Semitism, because he was a protectionist, a nativist, and an isolationist. How did I know he wasn’t an anti-Semite? I don’t know—I just knew.” Later he goes out of his way to make that point again, that his quarrel with Buchanan was mostly about his alleged antisemitism. Therefore, he can change his mind on the entire neocon agenda, just as long as no anti-Semites are involved.

It is a strange confession from someone whose life’s work has been a multi-generational lecture about first principles. It is this flexibility on their core beliefs that is the clue about why neoconservatism has fallen into disrepute. They were never really motivated by anything other than tribal animosity toward the people they sought to replace. Podhoretz back-stabbed people like Brimelow and John O’Sullivan, marginalizing them within conservative circles, for no other reason than tribal animosity.

Another example of this is later in the interview, where Podhoretz relates an anecdote about the writer Henry James, who was no fan of Jewish immigration. Upon visiting the Jewish ghetto in New York, James allegedly said “Well, if these people stay, whatever language they speak, we shall not know it for English.” Podhoretz then says, with noticeable glee, that “the only people who are reading Henry James and indeed writing doctoral dissertations on him are the grandchildren of those people.”

Taken together, it reveals that neoconservatism was never a political movement centered on a native patriotism. It was a purpose built weapon for people who saw themselves as strangers at war with people they saw as hostile to their tribe. This not only allowed them to sideline critics by calling them anti-Semitic, it was an energy source to motivate the adherents to stick together and fight. Even today, as people like Bill Kristol descend into madness, the neocons hang together in their fight against Trump. They stick together.

Ultimately, it was not the tribal hostility that was their undoing. It was their unfamiliarity with the people over whom they sought to rule. It’s easy to think one group of strangers are the same as the other group of strangers. That’s why open borders made sense to the neocons. Guys like Podhoretz could learn to love Americans, but he could probably learn to love Guatemalans too. Similarly, the auctioning off of the industrial base made perfect sense, as the neocons knew nothing about the people losing their jobs.

Finally, the collapse of the neocons seems to comport with the theory of Ed Dutton, regarding the decline in general intelligence. The generation of Norman Podhoretz had a lot of smart Jews, who were motivated to climb to the top of society. Their children and grandchildren, in contrast, are like the ne’er-do-well heirs to a fortune. John Podhoretz and Bill Kristol are quite stupid compared to their parents. This decline in Jewish talent not only pulled down neoconservatism, but may be signaling the end of the Jewish century.

https://thezman.com/wordpress/?p=17138

Klanen lobbar naturligtvis för att den ska ha kvar sitt monopol på att påverka svenskarna.

Hans resonemang haltar betänkligt. Han har bestämt sig för slutsatsen innan han skriver och då tenderar det att bli på det viset. Jag tycker att vi i tråden borde ha lärt oss att känna igen sådana saker. Håller du inte med?

Även från Z-man: Not my President -- han bekände sig alltså till ideologisk anti-Drumpfism. http://thezman.com/wordpress/?p=13049


Vad för klan? Naturligtvis vill etablissemanget att det ska sittas still i båten. Det är ju de som är kaptenen.

Mycket bra text, med referenser till historia och filosofi. Steget till den normaliserade folkrättsnationalism jag formulerat genom åren, är inte alls långt. Fortfarande på ett allmänt plan utan det instrumentella, aktivistiska - men en övertygande normalisering av nationalismen som allmänmänsklig intuition med demokratiserande udd riktad mot den gränslösa, allt uppslukande imperialismen.




Här tas ju i klarspråk upp det som saknas i den andra analysen. Yoram Hazony hyllas ju där för sin legitimering av nationalismen, men klandras förstås inte för den gapande blinda fläcken i synfältet. Bakom varje imperium finns en nation, en sammanhållen och egenintresserad etnisk ingrupp som använder det universella för att gynna det partikulära. Cyrus perser, Alexanders greker, Victorias britter - alla strävade de medvetet mot gemensamma (implicita eller explicita) mål som inte nödvändigtvis, eller ens sannolikt var identiska med det gynnsamma för det stora flertalet.

Man var själv inte atomiserade individer i imperiet, utan ett kollektiv, en kast, en härskarklass som agerade unisont när så krävdes. En analys jag förstås håller med om.

Men - vilken eller vilka nationer är det då som ligger i centrum för dagens imperialism och universalistiska anspråk? Det närmaste Hazony kommer i sin bok är - hegelianska tyskar? Drömmen om ett tyskt kejsardöme över ett enat Europa skapade EU, ungefär. Vilket ju inte riktigt förklarar muslimer i Nya Zeeland, afrikaner i Australien eller det konforma hatet mot vita män överallt.

Att inte åtminstone delvis förklara utvecklingen med en judisk nationalism/tribalism, en judisk instinkt eller agenda att omforma majoritetssamhället efter vad som upplevts passa den egna ingruppen, förefaller mig otillräckligt.

Detta handikapp finns som sagt inte i denna andra länk. Neoliberalerna beskrivs för vad de är och deras positionsförändringar får en rationell förklaring som i efterhand kommer accepteras som trivial till sin natur om än katastrofal till sitt resultat.

Identitet kommer före ideologi och filosofi, vare sig ideologerna och filosoferna förstår eller erkänner det. Aristoteles var lika självklar nationalist som Adam Smith eller Montesquieu - vilket bara gav dem en bättre förståelse för hur det globala hela fungerar än de som inbillar sig en postidentitär mänsklighet. De som å andra sidan förstod sig själva som rent rationella individer på jakt efter transscendenta, eviga sanningar bortom samhälle och kultur, eller ville göra sig till ombudsmän för det allmänmänskligt bästa på förment objektiva, vetenskapliga grunder - visar bara sin aningslöshet eller tendens.

Det är min kritik mot en sådan som Jordan Peterson. Visst, filosofisk självhjälp och introspektion är bra. Kritik av neo- och paleomarxistiska doktriner är toppen. Men de besvarar inte dagens frågor, ger ingen tillräcklig förståelse om vad som skett och sker. I värsta fall är de kontraproduktiva utlopp för dygd.

Jag återkommer till den senromerska stoicismen som i sin upphöjdhet och universella syn på människan, visserligen gav individen tröst och jämnmod att bära världen och kulturens skymning. Men som inte var rätt medicin att vända utvecklingen.

Ja, identitet. Men vilken identitet? Vilken identitet har t.ex. Per Svensson, skribent på DN (tidigare på Sydsvenskan)? Vilka känner han sig hemma bland? Svensk? Skåning? Dessa svar känns otillräckliga.

Från Engellau om det senaste alstret från Per Svensson med ett litet utdrag nedan.
https://detgodasamhallet.com/2019/04...-utmanovreras/

Vi [det vill säga medelklassen] tar för givet att världen är till för just vår skull. Vi är de mänskliga gudarna; de som skapar, men också de som härskar… många män i generation [har] vuxit upp, och levt sina liv, utan att behöva motivera rätten till trygghet. rätten till välstånd, rätten att vara den som omgivningen lyssnar på, rätten till bilen, rätten till solen i söder, rätten att leva och konsumera som en romersk kejsare. Dessa rättighetsmonopol är nu alla ifrågasatta.

Per Svenssons identitet är medelålders, medelklass och vit man? Ja, men en ganska specifik sådan. Det finns inga andra grupper som har sådana här tankar men det är långtifrån alla svenska vita medelålders män i medelklassen som har dem heller.

Så vad är "identitetspolitik" i praktiken? Inte särskilt lätt att svara på när det här med identitet är oklart och bristande.

Det är här den stora skiljelinjen går.
Per Svensson och du försöker definiera och värdera andras identitet för att det är viktigt för er. Engellau definierar sin egna identitet utan att primärt värdera den utan mer förstå den.

Borgerlighetens statusjakt och statusmarkörer används av osäkra medelklassmänniskor för att rangordna sig själva och andra i samhället. Ge en identitet. Men det blir i den egna bubblan.
Engellau har tillräckligt med "Fuck You "kapital för att inte bry sig om andras tyckande och värderingar.
Och det har också de flesta medelålders vita män. De skiter i medelklassens spel om statusjakt och därför ser de som lever för status ner på de som inte är med i spelet. För vita medelålders män blir ett hot mot medelklassens värderingar. Ja hela medelklassens värdegrund då utanförskapet upplevs hotfullt mot deras egna samhällskarriär.

Att Per Svensson får problem att definiera sig är det hans problem och inte ett problem för dem som vet vilka de känner tillhörighet med.
Det är hans värld som krympt ihop till en ö av kulturell medelklass som systematiskt förringar andra grupper i en chimär, eller bubbla av moralisk överlägsenhet men som egentligen är ett luftslott byggt av medelklassens ängslighet.

En bra beskrivning (förutom att jag inte förstår hur jag kommer in i sammanhanget).

Om vi tar fasta på detta så innebär det att oytos version av "identitetspolitik" är fullkomligt omöjlig i Sverige. Så som du beskriver dem kommer de du talar om aldrig att nappa på den.

Nu bryr sig Engellau faktiskt om vissas åsikter. Sina läsares åsikter. Dessa definierar han som just medelklass så den "kulturella" medelklassen är inte hela medelklassen men de är dessvärre lejonparten av etablissemanget i Sverige.

och


Du använder kanske ordet identitetspolitik på ett annat sätt än andra gör?

För mig är identitetspolitik, som politik betraktat, inte en fråga såsom frågan om vem jag är, utan frågan om vilka fördelar min grupp kan få, och därför också jag. Det är det identitetspolitik till syvende og sisdt handlar om. Det är så identitetspoliktiken förs i Sverige.

För Per Svensson och andra som honom är identitetspolitik något man vill ge sken av att vara en fråga om ett slags självreflektion, en fråga om sökande efter den egna personliga identiteten, något alla kan och bör välja, som vi väljer tandkräm eller var vi ska äta lunch.

Politiskt är det dock en fråga om ren maktkamp, en kamp som förs mellan olika grupper, grupper vars medlemmar till största delen vet vilka de är, vars medlemmar inte alls söker efter en identitet på det sätt Per Svensson ger sker av att göra.

Jag skulle vilja påstå, att dras det till sin spets är det ytterst få som kan välja vilken grupp man tillhör. Detta eftersom det inte är en fråga om val av tandkräm eller var man ska käka lunch. Det är inte en fråga för en själv att avgöra. I skarpt läge kan du vidare inte själv bestämma vilka grupper som finns. Och vilken grupp du tillhör avgörs dessutom inte av dig, det avgörs som sagt av andra. Såklart kan du välja att solidarisera dig med vem och vad du vill, men när push comes to shove, om den situationen uppstår, är det egentligen inte upp till dig att bestämma vad du är. Situationen kan bli sådan att du, oavsett vad du själv vill, tillförs en grupp, tilldelas en identitet.

För mig framstår det som att du använder begreppet identitetspolitik som om det vore en vara, en produkt, som du kan välja att köpa eller inte köpa, men så ser inte jag, och i vart fall med mig några andra, inte på identitetspolitik.

Det Per Svensson låtsas vara politik, är inte politik. Inte heller är hans av honom själv beskrivna egna identitära vankelmod, eller hur man nu ska beteckna det, något som delas av alla andra.

Har jag missuppfattat dig, ber jag dig bortse från min kommentar.

Allt gott!

Nu är detta visserligen taget lite ur sitt sammanhang, men att vara partisk innebär bland annat att inte göra symboliska eftergifter i stil med "korrekt uttal" för att försöka imponera på människor som inte bryr sig (alltså inte någons polare på journalisthögskolan). Det måste till att börja med bli ett slut på den här svenska bäst i klassen-mentaliteten med dess evinnerliga strävan efter att vara alla till lags och att briljera inför hela världen.
Ja, det är en märklig paradox. Sverige är onekligen världsledande i sitt eget game; Sverige ensamt, som ett särfall, och inte som del i en större europeisk gemenskap. Här kan den långvariga freden mycket väl spela in. Det svenska självhävdelsebehovet vet inga gränser. Helst skulle hela världen se ut som Sverige, eller åtminstone veta att erkänna det svenska systemets överlägsenhet.
Men, varför skulle någon i moderna, progressiva Sverige lyssna på separatister och chauvinister i andra länder med andra, mer djupgående erfarenheter av mångkulturella konflikter? Jag menar, det är uppenbarligen stört omöjligt att lugnt och sansat lyssna på både israeler och palestinier i en konflikt som torde vara intressant att studera, om än inte ta ställning i. "Men Israel/Palestina är inte Sverige", säger någon. "Sverige är annorlunda. Vi ska minsann visa dem att det går." För att den svenska mångkulturen är påklistrad och påtvingad och inte en naturlig konflikt mellan folkgrupper som historiskt bebor samma eller angränsande områden? Men USA, då? "Nä, i Sverige..."
Och det är detta rationellt tänkande människor med självbevarelsedrift vill i alla länder. Få vara i fred och bädda sängen på sitt sätt.

Fast det här visade sig vara just "fake news" från Sundströms sida, dock är ju skadan redan skedd och en rättelse får sällan samma spridning som felaktiga dramatiska påståenden.

Ja, Per Svensson identifierar sig i huvudsak med andra män i sin närhet. Generations-/åldersmässigt, karriärsmässigt, inte minst erfarenhetsmässigt. Det är så det ser ut i övre medelklass-bubblan. Jag kan intyga det. Observera vidare att Per Svenssons självbild inte verkar grandios, utan att utrymme finns för sjävrannsakan. Också symptomatiskt för den "bildade medelklassen". Denna självkritik gränsar inte sällan till självhat.

Jag skulle säga att det svenska eller till och med skånska utgör en väldigt svag beståndsdel i Per Svenssons identitet. Det står gissningsvis "nationalitet: SWE", eller liknande, i passet, men that's it. Han och hans gelikar är väl medvetna om sina privilegier och behöver inte känna solidaritet med ett (svenskt) kollektiv för att känna trygghet. Svensk identitet är kanske ett starkare varumärke för den som "inte är något", eller vad vet jag. Man kan ju alltid försöka sälja in svensk identitetspolitik som ett slags fackföreningsmedlemskap för svenskar i behov av uppbackning. Cyniskt? You tell me.
Naranbaatarkhan har ett jättebra svar på den frågan här ovan. Jag kan bara instämma i att identitetspolitik i korthet går ut på att bevaka egna intressen som del i en grupp, och att försöka utverka fördelar visavi sagda grupp gentemot konkurrerande grupper. Har egentligen inte så mycket med definitioner att göra, eftersom grundtanken är att den som själv betraktar sig som X stödjer organisationen Y för att gynna sin grupp och i förlängningen sig själv.
Det blir nog svårt i dag, men när den äldre generationen dött bort och den inrikes maktkampen folk emellan hårdnat betänkligt, då kanske. Men då vill det till att den i självmedvetenhet marinerade medelklassen, dessa halvgudar, fått det ordentligt hett om öronen. Kanhända att det blir svenskar av den (medelklassen) då.
Yes, och det är denna grupp som ALDRIG kommer att beteckna sig som svensk i första hand. Därtill är den alldeles för märkvärdig, pompös, osv.