Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om fler poliser och straffskärpningar är nu de flesta politiker överens, konflikterna handlar i stället om vilka insatser som behövs för att hindra unga från att rekryteras till ny kriminalitet. Regeringen har utfäst 2,2 miljarder kronor årligen fram till 2027 åt sådana kommunala verksamheter och annat arbete för att att motverka segregation. Det är en satsning som Moderaterna inte velat ta ställning till. De vet nog inte om de kommer ha råd. Men ytterligare skattesänkningar har de inget problem med att lova.

Gängledarna lär rösta blått i år.

“It was the result of a long time in which I was travelling for many years across Europe, travelling to many countries where people were fleeing form to go to Europe in the height of the migration crisis in 2015,” he told news.com.au.

“I thought someone needs to describe why it was happening, and chart the consequences.”
[...]
“In one year alone, Germany and Sweden for instance took between two and three per cent addition of their entire population, so this is one of the most significant movements into Europe ever,” the British commentator said of the height of the migrant crisis a few years ago.

For western Europe, he identifies Muslim immigration as the most destructive force and a problem for the social cohesion of the West.

From his perspective, Islamic migrants — a portion of whom have particularly strict religious beliefs — are clashing with a Europe that is tired from history, guilt-ridden, increasingly faithless and overrun with the notion of political correctness.

If allowed to continue, Murray asserts, the result will ultimately be the Islamisation of the continent and the end of European cultural civilisation.

One of the people Murray often cites in his book is German historian and philosopher of Syrian origin Bassam Tibi who in the past has made similar warnings on this topic.

In an interview more than a decade ago he told German magazine Der Spiegel: “Muslims stand by their religion entirely. It is a sort of religious absolutism. While Europeans have stopped defending the values of their civilisation. They confuse tolerance with relativism.”

Murray’s book has been called “brilliant” by The Sunday Times; “compelling, fearless and truth-telling” by the Evening Standard and labelled as “gentrified xenophobia” by The Guardian.
[...]
When he heads to Australia next week, he will speak to audiences alongside American philosopher, activist and public intellectual Dr Cornel West.

Dr West has held professorships at Harvard University, Princeton University and Yale University and is an outspoken social democrat and human rights advocate. If Murray is on the right, Dr West is very much his counterweight.
[...]
Murray says his book is about finding a solution to migration that is “liberal, humane and sustainable” but is also cautious about blindly embracing the pursuit of multiculturalism, which many Western governments are quick to celebrate.

“If by multiculturalism you mean multiracial, pluralist society then I have no problem with that, and indeed think there are obvious advantages from it, in some circumstance and to some degree,” he said.

“But multiculturalism in recent decades has become something else. It’s become, among other things government policy to push the idea that there is no such things as a core common culture in a country. We are simply convening bodies in which the world can come and celebrate whoever they are in our countries. I think this is a hugely problematic idea.”
[...]
“I think Australia has done the right thing. The situation in Australia is not that dissimilar to that of Europe but Australia decided to act in a very different way.

“The Australian Government have seen that if you allow illegal migration to occur, if you decided there is no difference between legal and illegal immigration then you’re giving up the law, and that’s a heck of a thing to give up.”

When he appears in front of Australian audiences, it will be much more than immigration on the table.

His recent touring with Sam Harris and Jordan Peterson was labelled “the Woodstock of Debate” and Murray is looking forward to engaging with Australian audiences on a range of topics.

“Dr Cornel West comes from a very different tradition from me, we have very different views. He’s very much of the left, I’m very much not and I think we’ll disagree on an awful lot. But I have an enormous amount of respect for Cornel West … and one of the things that I want to do is work out where we can agree.”

"En var som röstar på SD röstar för Moskva"

Migrationsverket har nu bekräftat för mig att det var Regeringskansliet som höll fast vid att utgiftsprognosen för juli skulle lämnas just på en söndag och inte redan på fredagen som Migrationsverket istället föreslog, och som vore det helt normala.

Att det var en minst sagt avvikande begäran från Regeringskansliet kunde jag berätta i en tidigare krönika. Prognosdatumen har aldrig tidigare legat på helgdagar. Reagerade inte Migrationsverket? Varför skulle utgiftsprognosen för första gången lämnas på en helgdag? Sista prognosen före ett val, som av en händelse.

Jodå, visst reagerade verket, och det tog kontakt med departementet angående datumet för att få det justerat, men från RK framhärdade man. Något misstag, skrivfel eller en tillfällighet handlade det uppenbarligen inte alls om. Söndagen var departementets avsikt och vilja.

Ett par vakna läsare har påpekat att alla myndigheter som lämnar utgiftsprognoser fick samma egendomliga instruktion i regleringsbrevet. Detta år var det söndag som gällde för juli.
[...]
Så udda krångel. Som ett stresstest av myndigheternas villighet att acceptera poänglöst helgarbete. I vilket syfte?

Det är inte många myndigheter som lämnar utgiftsprognoser som kan innehålla potentiellt brandfarligt material i en valrörelse. De flesta myndigheter bryr sig därför inte om att skicka ut pressmeddelanden om dem eller publicera dem på nätet.

Framför allt tre myndigheter lämnar prognoser som av uppenbara skäl kan bli valrörelserelevanta: Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Alla tre fick samma söndagsinstruktion – men från Arbetsförmedlingen kommunicerades ändå prognosen på fredagen och från Försäkringskassan offentliggjordes prognossiffrorna på måndagen. Endast Migrationsverket gjorde den unika söndagspubliceringen, trots att de utan framgång hade bett Justitiedepartementet att få slippa.
[...]
Kanske har jag bara dålig fantasi. Kanske hade Regeringskansliet sakliga och seriösa skäl att denna sommar insistera på en söndagsprognos från de statliga myndigheterna. Men det är så svårt att komma på mer än ett tänkbart motiv.

Nej, en söndag eller en fredag är inte valets stora händelse, men en ointressant trivialitet är det inte heller. Framför allt är det oroväckande när det inte utlöser kritiska följdfrågor.

Sveriges generösa invandringspolitik går stick i stäv mot våra ambitioner att minska koldioxidutsläppen, och kommer att leda till kraftigt sänkt levnadsstandard utifall vi i framtiden ska klara oss på enbart förnybara energikällor.

Trots att både invandringen och miljö- och klimatproblematiken idag diskuteras flitigt, är det mycket ovanligt att sambandet mellan dessa frågor över huvud taget nämns. De partier, Miljöpartiet och Centern, som profilerat sig hårdast vad gäller klimat och miljö, har också den mest generösa invandringspolitiken. Hittills har media låtit dem slippa kritiska frågor om hur detta egentligen går ihop.

I längden kan vi inte fortsätta att blunda för motsättningen mellan massinvandringen, och våra ambitioner rörande miljö, klimat, och resurshushållning.

Då jag flyttade till Sverige tänkte jag att det här är landet där allt är lite bättre än i Finland: gladare mänskor, högre barnbidrag, snyggare mode, mera jämställt, landet som är världsbäst på fredagsmys.

Och allt det där är sant. Men efter ett år som journalist här har min bild av Sverige blivit mera nyanserad och jag har tydligare sett det nötta, obekväma och fula. Det som också är Sverige, men som inte får plats i inredningsmagasinen och som man inte ser då man turistar i Stockholms centrum.

Jag har gjort reportage om flyktingar som är rädda att bli utvisade, marockanska barn som bor på gatan och förorter där kriminella skjuter på varandra.

Många svenskar lever i stort välstånd och har råd med utlandssemestrar och sommarhus och deras barn går i fina skolor med de bästa lärarna.

I radionyheterna hör de om skottlossningar och segregation, men det är ingenting de ser eller upplever själva - för det händer där långt borta i förorten. Dit behöver de aldrig åka.

Men det är också många svenskar som bor i de här förorterna och som får vara rädda för att själva bli träffade av skotten. Deras barn går i slitna skolor där närmare hälften av niondeklassisterna inte får något avgångsbetyg.

De besöker mera sällan de fina stadsdelarna i centrum, för de har inga ärenden dit och de känner ingen som bor där.

Inkomstskillnaderna i Sverige har inte någonsin tidigare varit så stora som nu, visar statistik från SCB.

Sveriges största utmaning för framtiden är den demografiska utvecklingen. Antalet äldre ökar snabbt och det innebär bl a att försörjningsbördan ökar för de som arbetar. Mot den bakgrunden finns det sedan länge en undanträngd debatt om hur välfärdens framtida finansiering ska klaras.

Av något skäl vill politikerna inte prata så mycket om detta. Anledningen är att det blir svårt att matcha förväntningarna på ökad välfärdskvalitet för äldre utan drakoniska skattehöjningar, ännu fler privata inslag eller höga egenavgifter i vård och omsorg. Vi kan även tvingas att arbeta till 70 års ålder eller mer om våra välfärdskrav inte modifieras.

Nästa megafaktor som påverkar demografin på ett djupgående sätt är den avsevärda flyktinginvandringen som redan sätter djupa spår i samhället. Effekterna märks i arbetslösheten, sysselsättningsgraden, bostadsbristen, skolresultaten, inkomstklyftorna, utanförskapet och den uppenbara fattigdomen.
[...]
Sverige följer internationella flyktingkonventioner, vi öppnar hjärtan och skattebetalarnas plånböcker. Men vem analyserar och tar ansvar för konsekvenserna för det som vi stolt kallar ”den svenska modellen”? Ute i kommunerna – som har huvudansvaret för offentlig välfärd – råder det i dag på sina håll panik. Socialt och kulturellt kan det heller inte gå spårlöst förbi att människor från fundamentalt annorlunda miljöer flyr till oss och förändrar gatubilden.
[...]
2004-2013 gav Sverige 465 000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152 000 flyktingar och 313 000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd.
[...]
Migrationsverket använder ett smalare begrepp i detta sammanhang, och det är nära anhöriga till de flyktingar som fått uppehållstillstånd. Migrationsverket räknar i sina kalkyler med att det går 0,3-0,5 nära anhöriga per uppehållstillstånd till flyktingar. Utifrån den modellen landar verkets senaste beräkningar i att Sverige bör ta höjd för nästan 300 000 nya flykting- och nära anhöriginvandrare under femårsperioden 2014-2018.

Om man istället väljer att utgå från den historiska trenden – då kan siffran bli den dubbla. Anta att proportionen 1:2 mellan asylflyktingar och den breda anhöriginvandring som gällt de tio senaste åren består. Då kan det totala antalet människor som söker sig till Sverige 2014-2018 sluta på nästan 600 000. I runda tal blir det 120 000 personer per år, vilket är ungefär tre gånger fler än tidigare.

600 000 personer motsvarar 40 svenska normalkommuner om 15 000 invånare. Tänk på vad som krävs i form av infrastruktur, offentliga jobb, bostäder, skolor, bussar, vårdcentraler och liknande som finansieras via skatterna för att driva varje kommun. Då anar man plötsligt magnituden av en så dramatisk samhällsförändring, i synnerhet om man betänker att mediantiden från ankomst till egen försörjning ligger på åtta år.

Eftersom det är krig som driver människor på flykt så talar vi om invandring från i första hand Mellanöstern och Afrika. Läs Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och Somalia där religion och klankultur kommer före staten och myndigheternas påbud. I skrivande stund rullar Putins stridsvagnar in i Ukraina. Vad skulle hända om den ryska chauvinismen plötsligt skapar flyktingsströmmar även från Sveriges geografiska närområden?

Oavsett om 300 000 eller 600 000 flyktingar och anhöriginvandrare kommer till Sverige fram till valåret 2018 går det inte att ducka för konsekvenserna. Med femtio miljoner människor på flykt är efterfrågan på humanism och solidaritet omättlig.
[...]
Hur öppna våra hjärtan än är, hur moraliskt och etiskt rätt det än är att sträcka ut en hjälpande hand, så kan politikerna inte längre låta bli att spela med öppna kort.

Tänk på Amerikautvandringen. Mellan 1850 och 1930 tog sig 1,5 miljoner svenskar över Atlanten. En viktig orsak till emigrationen, som pågick i hela 80 år, var den kraftiga befolkningstillväxten, vilken ledde till att antalet egendomslösa och fattiga ökade. Bristen på arbete och bostäder var skriande samtidigt som de nordamerikanska transportföretagen hårdsålde båtresor till det förlovade landet i väster. Svenskar sålde allt och köpte biljetter för sina sista pengar.

På samma vis ser flyktingsmugglarnas marknadsföring ut. Sverige beskrivs som ett paradis och desperata människor skuldsätter sig för att komma hit. Vi är för dem vad Amerika var för oss; fred, frihet, försörjning. Fast det tar inte längre 80 år för 1-1,5 miljoner att fly till oss. Med dagens transportmetoder tar en sådan folkförflyttning, trots Europas barriärer och stängda gränser, inte mer än 10-15 år. Skillnaden är att Den Nya Världen i Sverige inte flödar av tillgängliga arbeten och billiga bostäder, tvärtom.
[...]
Sammantaget ser statens direkta kostnader för migration och integration 2014-2018 att hamna i intervallet 180-190 miljarder. Sen tillkommer kommunernas kostnader. Notan betalas alltid genom sysselsättningen och beskattning av de arbetande. Regeringen gick till val på löftet Europas lägsta arbetslöshet och bättre skola, vård och omsorg. Är detta ens teoretiskt möjligt längre?

Slutligen, det partipolitiska intresset. Frågan om makten.

I valet 2014 chockades vänstern och högern av att SD fick 13 procent och medierna började omedelbart trycka upp ”vi gillar olika”-knappar och basunera att ”87 procent” röstade inte på SD. Nej, men betydligt fler än på V, MP, C, FP, KD och FI.

Riksdagspartierna hade ägnat valrörelsen åt symbolfrågor av populistisk natur men utan särskilt stor betydelse för samhällsekonomin, som exempelvis ”vinster i välfärden”. Ingen ville ta i-ordet i sin mun men alla ville demonisera Jimmie Åkesson och gav därmed SD ytterligare gratisreklam. I riksdagen och kommuner från norr till söder råder sedan 14 september politiskt kaos med sverigedemokraterna som vågmästare.
[...]
En av många frågor som indignerade politiker och debattörer i dag bör ställa sig är måhända, givet Migrationsverkets prognoser och den historiska trenden, om Sverigedemokraterna kan bli landets största riksdagsparti 2018. Fördubblas partiet för fjärde valet på raken talar vi om 26 procent. I ett sådant scenario, som seriösa bedömare på allvar börjat diskutera, blir det inte så mycket kvar till Socialdemokraterna och Moderaterna i nästa val.

Ingen journalist, och ännu mindre något riksdagsparti, har hitintills ställt justitieministern och statsministern frågan om det kommer bli fler försök att införa lagstiftning som värderar människor olika. Antingen beroende på etnicitet och ursprung, som gymnasielagen, det vill säga en i grunden rasistisk syn på asylsökanden. Eller på människors position i samhället. En motsvarande elitistisk syn på människan.

Jag kan omöjligen rekommendera någon att rösta på socialdemokraterna i valet till riksdagen om inte Stefan Löfven förbinder sig att aldrig någonsin upprepa Morgan Johanssons försök att överge likhetsprincipen. Eller som i fallet med YGL och TF; försöken att inskränka de vanliga medborgarnas informationsfriheter.

Omöjligen. Skiljelinjen för demokrater och de som vill något annat med Sveriges demokrati går här.

Du kan inte stå på bägge sidor i valet den 9 september.

Morgan Johanssons vision om att i praktiken genomföra en mjuk statskupp förutsätter att hans synsätt, en olikhet inför lagen, införs. Både i lagar som till exempel på migrationsområdet som gymnasielagen men även i grundlagar som YGL och TF.

Justitieministern har försökt. Två gånger. Och han kommer försöka igen. Tills han lyckas.