Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Maya Fredin, 25, har lagt den största delen av sin fria tid på träning [...] Hon har sedan innan kämpat mot fördomar på gymmet, särskilt de kopplade till kvinnor och träning [...] Det var mycket pikar, berättar hon [...] Men kommentarerna bet inte på Maya.

Nyligen rensade Maya Fredin ut flödet på Instagram och bytte ut det mot ett nytt. "Många av er kanske har märkt att jag inte har varit så aktiv de senaste veckorna”, skrev Maya i ett inlägg på Instagram i höstas. ”En av anledningarna är att jag konverterade till islam för några månader sen!”

– Många har varit nyfikna på varför jag konverterat. Jag hade en väldigt tuff period i mitt liv förra sommaren där jag var osäker i mig själv och gick igenom ett trauma. Jag kände mig ensam och borttappad, berättar hon. Sedan flera år tidigare har hon varit nyfiken på religionen och firat muslimska högtider med sina vänner.
– Jag såg Koranen i bokhyllan och tog fram den. Då kändes det som att en tyngd släppte från mina axlar.

Nu har Maya hittat sin tro.
– Jag behövde vägledning och struktur. Men jag tänkte också ”hur gör jag med min träning?”. Jag var tidigare bekväm i hur jag klädde mig på gymmet och insåg att jag kunde kombinera min tro och min religion med träningen. Hon beställde nya kläder, en hijab och begav sig till gymmet.

Familj och vänner tog det positivt. Övergången flöt in i vardagen – allt känns rätt.
– Jag försöker fokusera på de positiva reaktionerna. Jag vill alltid bemöta folk med vänlighet och respekt, som min tro lär mig att göra.

Att använda sin plattform på Instagram för att inspirera andra muslimska kvinnor att träna blev ett naturligt nästa steg, berättar hon.
– Det finns många sätt att träna och samtidigt vara en praktiserande muslim. Jag försöker fokusera på mina systrar i tron och många skriver till mig och ställer frågor. Jag försöker hålla deras glöd uppe.

Jag har aldrig levt mitt liv i rädsla. Som gravid har jag skumpat på flodbåtar i paramilitärt kontrollerade områden, med fladdrande hår har jag besökt platser där kvinnor och flickor systematiskt våldtas med machetes, jag har sovit gott på platser där terroristdåd är en del av vardagen och rest ensam på okända landsbygder i fjärran länder. Men aldrig har jag haft den här känslan av att något är på väg att hända med platsen jag befinner mig på, som gör att den kanske aldrig kommer att bli sig lik. Och så slås jag av det underliga i att lag och ordning nu är svenskarnas ”toppfråga”, men att vi talar mer om hur vi borde flyga mindre än om hur vi ska bli trygga igen."