Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den europeiska vänstern idag är på samma gång allenarådande och slagen i spillror. Efter realsocialismens fall under 1990-talet övergavs flera centrala idéer, klasskampen, proletariatets diktatur och planekonomin förlorade det mesta av sin attraktionsförmåga. Men samtidigt tog nya idéer deras plats, idéer som idag är hegemona i Västerlandet. Här finner vi i synnerhet strömningar som är svåra att klassificera som specifikt socialistiska, de är i lika hög grad liberala (”antirasism”, ”feminism”, ”queerteori” et cetera). En hybridisering av idéerna har ägt rum parallellt med att klassammansättningen ändrats, något begrepp som kaviarvänster, vänsterliberalism, liberalisme libertaire och bobos/boheme bourgeois är försök att fånga. Man kan säga att vänstern segrat ihjäl sig, man kan också säga att dess framgångar som förutsättning haft att den avsvurit sig sitt väsen och sin själ och kompromissat med kapitalet.

Det som från början var underordnade inslag i vänstern har likt gökungar tagit över. Denna process var under kontroll en längre tid i de uttalat marxistiska partierna och miljöerna, men kom sedan även där att eskalera. Det innebär att vänstern idag aktivt kämpar för en massinvandring och en ny totalitarism som underminerar arbetarklassens landvinningar i Europa, samtidigt som dess medlemmar har svårt att formulera analyser och kritik av det. Sakta men säkert ser vi dock att detta förändras. De som var för tidigt ute stöttes ut ur vänstern, män som Alain Soral och Jürgen Elsässer. Men tiden tycks idag vara inne för en uppgörelse med bobohegemonin även i delar av vänstern. I Sverige är Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet exempel på det, i Tyskland är i synnerhet Sahra Wagenknecht intressant som centralgestalt i en krets av intellektuella, kulturpersonligheter och politiker.

...

Öppna gränser har konkreta konsekvenser och kostnader. Streeck har skrivit att det bland annat handlar om konkurrens om arbeten och bostäder, och att det kan försämra offentliga tjänster som skolan. En realistisk invandringspolitik måste ta sådant med i beräkningen, Wagenknecht talar här uttryckligen om ”en realistisk vänsterpolitik” som varken hamnar i ”AfD:s ressentiment” eller ”en gränslös Willkommenskultur” som i praktiken styrs av människosmugglares önskemål. Samtidigt vill Wagenknecht inte beskriva sig som nationalist, ”den som predikar nationalism vill vi inte ha något att göra med”. Hon har definierat nationalism som en form av chauvinisering av en av flera möjliga mänskliga identiteter. Försvaret av staten får alltså ses som instrumentellt, det är genom den demokratiska staten kapitalet kan kontrolleras något. Wagenknecht för tankarna till Alain Badious ”alla som bor här kommer härifrån” när hon försvarar territorial- snarare än nationalstaten. Här finns uppenbarligen en achilleshäl som kan utnyttjas av bobos och globalister, men det är ändå ett steg i rätt riktning.

Att invandring påverkar löner och sociala modeller är egentligen sunt förnuft och något redan Marx noterade. Mer intressant blir då ansatsen att kritisera politisk korrekthet från vänster. Sebastian Schwarz har influerad av Mark Lilla ”satt bredare sociala frågor i centrum och trängt tillbaka den dekadenta politiska korrektheten”. Användandet av dekadensbegreppet i detta sammanhang är intressant men också träffsäkert (en vänster som frånsäger sig det är sannolikt anfrätt av dekadens). Både Wagenknecht, Streeck och Stegemann analyserar politisk korrekthet som ideologi, bakom vilket specifika klassers intressen döljer sig. Inte minst används politisk korrekthet som dimridå för att ta uppmärksamheten från sociala frågor. Wagenknecht har noterat att ”den som kräver ett solidariskt och tolerant samhälle men inte vänder sig mot tilltagande förråande av våra ekonomiska förhållanden är oärlig”. Eliten talar kort sagt om ”rasismen” för att slippa tala om fattigdom, försämrad vård och liknande. Detta ger också eliten ett tillfälle att som Wagenknecht uttrycker det ”defamera” den kapitalistiska globaliseringens förlorare.

Stegemanns kritik av politisk korrekthet från vänster tar fasta på dess karaktär av moralism och dess inslag av klasskamp. Det ger vissa sociala skikt, bobos, möjlighet att framställa sig som särdeles goda samtidigt som arbetarklassen hamnar i reell och symbolisk skugga. David Goodhart har analyserat detta bättre, men Stegemanns ansats är ändå värdefull. Streeck går här långt, han ifrågasätter användningen av ordet ”främlingsfientlig”. Är det exempelvis främlingsfientlighet när man inser att invandrare är ”konkurrenter om arbeten, dagisplatser och bostäder” och därför vill begränsa invandringen? Är det främlingsfientlighet när man vill kunna sätta sina barn i fungerande kommunala skolor eller när man ”fruktar för sina traditionella, lokalt knutna levnadssätts framtid”? När man vill få skilja mellan ”önskade och oönskade nykomlingar”? Begreppet är kort sagt ett moralistiskt, meningslöst vapen riktat mot vanliga människors möjligheter att prata om sina legitima intressen.

I den mån*det genomförs kvantitativa studier inom samhällsvetenskaperna består den överväldigande delen av icke-experimentella studier. Av etiska skäl kan man naturligtvis inte slumpa ut vilka som exempelvis ska vara fattiga för att vi skall mäta fattigdomens effekter på livsutfall. Då icke-experimentella studier inte kan ta hänsyn till samtliga faktorer som förklarar varför vissa har ökade risker att bli fattiga innebär det att vi inte kan lita på att resultaten från sådana studier kan tolkas som orsakssamband

Turligt nog finns det alternativa angreppssätt som skulle kunna tillämpas för att förbättra vår förståelse för hur sociala omständigheter är relaterade till negativa livsutfall. Dessa kommer jag att få återkomma till i kommande kolumner

- “If mainstream politics wants to survive, you have to do a Kurz,” says Alexander Stubb, a former centre-right prime minister of Finland who stood to be lead candidate for the European People’s party in European Parliament elections to be held in May. A new generation of young conservative leaders, such as Spain’s Pablo Casado, Laurent Wauquiez in France and German Christian Democrats seeking a break with Ms Merkel’s centrist politics are looking to Vienna for ideas. In their eyes, Mr Kurz’s achievement was not just to win power but to contain the rise of the Freedom party (FPÖ), the far-right movement entrenched across the country and linked historically with pan-German nationalism.” (…) Some admirers congratulate Mr Kurz for addressing public concern about immigration, while respecting the rule of law and remaining broadly pro-European and socially liberal, an antidote to the “illiberal democracy” espoused by Viktor Orban, Hungary’s authoritarian prime minister. “What Kurz embodies is useful conservatism,” says Mr Stubb. “He talks about an open world, internationalism and is pro-European. But he is pragmatic about solving issues. And one of the big issues is immigration. Kurz is exactly the kind of guy capable of killing Orbanism in the [centre-right] party.” Austria’s young leader has a chance to “kiss the populists to death”, he adds.