Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om det inte är samma gärningsmän, är det då ett utbrott av »copy-cat«- våldtäkter?

Om så, varför sker det just nu?

Eller är det »copy-cat«-anmälningar? Är det anmälarna som inspireras av varandra?

Här finns något som borde få varje svensk reporter att salivera av nyfikenhet. Något viktigt att förklara och reda ut. En obegriplighet som förblir obegriplig till ett mycket högt pris, om vi förutsätter att anmälningarna verkligen har grund.

Ändå är oviljan bland journalister att försöka gå till botten med detta påtaglig. Det beror förstås på att det finns en gnagande misstanke att förövarna kan ha invandrarbakgrund. Att det kanske till och med är så att den saken är något som måste vägas in, för att vi ska kunna förstå varför det som sker nu sker. Att det inte bara handlar om sådant som kön, socioekonomi och andra faktorer, som ingen är ovillig att tala om.

En vanlig invändning när man tar upp ämnet med journalister, är att det inte finns något säkert belägg för sådana spekulationer. Det kan lika gärna bero på andra saker. Vanliga etniska grabbar Svensson är potentiellt lika jävliga. Och så kan det förstås vara. Men det är väl bara ytterligare ett skäl att vara nyfiken? Ännu ett bra motiv för att efter bästa förmåga försöka reda ut vad som faktiskt händer, där nere i Malmö?

Men den nyfikenheten saknas. Det läggs mer tid på att oroa sig över att de som ändå visar viss nyfikenhet, kanske inte gör det på rätt sätt. Det är det diskussionen om finansieringen av Ann Heberleins kommande bok »Våldtäkt och kultur" handlar om. Den övergripande fråga hon vill försöka svara på - begås våldtäkter oftare av män som har en viss kulturell bakgrund och vad betyder i så fall det – är en fråga väldigt många i offentligheten anstränger sig väldigt mycket för att inte vara nyfikna på. Och visst, det finns skäl att oroa sig för att både frågor och svar i ämnen av det här slaget skruvas till på ett idiotiskt sätt, men då – återigen – finns väl all anledning att själv försöka reda ut vad som försiggår. Att andra kanske gör ett dåligt jobb, kan inte vara ett argument för att själv låta bli att göra jobbet helt och hållet.

Frågan om gruppvåldtäkterna är särskilt tydlig i sin explosivitet, men kampen mot nyfikenheten förs på många andra arenor. Reportrar är synbart lättade när de intervjuar män och kvinnor på gatan som säger det okontroversiella och förväntade. De blir genast nervösa och slänger in små markörer, om den de talar med säger något som kan klassas som förgripligt.

I botten handlar det antagligen om att känslan av stabilitet har gått förlorad. Om känslan av att allt hänger på en skör tråd. Det är motsatsen till hur upplysningens frontfigurer såg på världen. För dem var världen en storslagen, häpnadsväckande och ibland ryslig verklighet, som de med obruten nyfikenhet försökte beskriva och systematisera så exakt och korrekt de kunde. De var nästan aldrig rädda för vad de skulle finna, för de litade på att det alltid var bättre att veta, än att inte göra det. Kunskapen och den klarsynta analysen gick, åtminstone på längre sikt, arm i arm med det sanna, goda och sköna.

De som ska beskriva världen i dag ser istället verkligheten som ett minfält. Och nyfikenheten som en femtekolonnare.

Extremism är inte nödvändigtvis våldsam, och bryter inte heller alltid mot lagen, men kan ändå vara skadlig för samhället.

När det gäller islamisk extremism tenderar folk vanligtvis att förväxla de olika skikten som finns inom den. Oftast förknippas extremister med dem som använder vapen och bomber, men det är viktigt att förstå att det finns olika typer av islamiska extremister.
[...]
De islamiskt konservativa identifierar sig inte nödvändigtvis som islamister, men de har extremt konservativa och reaktionära åsikter. De förenas av följande värdegrund:

Begränsar andras frihet

Allt annat än heterosexualitet anses vara en sjukdom eller perversitet som förolämpar gud och borde inte vara tillåtet. Denna åsikt leder naturligtvis till förtryck och förföljelse av HBTQ-personer.
Föreställningen om mannen som kvinnans förmyndare cementerar den patriarkala strukturen och strider uppenbart mot principen om jämställdhet.
Friheten för mannen att slå sin ohörsamma hustru innebär gudomlig sanktion att utöva våld mot kvinnor.
Kyskhetskulturen innebär att en god kvinna visar blygsamhet och att hon inte exponerar sina behag för andra män, annars är hon en hora. Kvinnan reduceras till ett sexobjekt som bör dölja sig för att inte inleda männen i frestelse.
Vi kan se att denna kyskhetskultur har gått så långt att flickebarn tvingas bära hijab. Detta är en sexualisering av deras kroppar som berövar dem deras barndom.

Relationer utanför äktenskapet skambeläggs. Kvinnor förnekas sin sexuella frihet och konsekvenserna av att gå emot normen är fruktansvärda, om inte rentav livsfarliga. De flesta skulle inte våga gå emot normen ens om de ville, av rädsla för följderna. Detta är en form av förtryck, även om det inte är ett lagbrott.
Den islamiska doktrinen kräver alltså könssegregation för att bevara kyskhet och kontrollera kvinnors sexualitet. Detta får förfärliga konsekvenser för förhållandet mellan könen och deras syn på varandra.
Bevarar hederskultur och förtryck

Alla dessa reaktionära värderingarna bidrar till bevarandet av hederskultur och förtryck.
[...]
Men det finns en annan extremistgrupp inom vänstern som förvärrar problemet. Den gruppen är postmodernisterna som ser allt och alla genom maktperspektivets glasögon, en extrem form av kollektivism där människor delas in i förtryckare och förtryckta enligt en identitetshierarki baserad på vissa biologiska markörer eller etnicitet och med liten förmåga att se individen.
[...]
Förutom, eller snarare på grund av just detta, har de gjort kulturrelativismen central i sitt tankesätt. De slår fast att icke-västliga värden bara kan förstås inom den för väst främmande kulturen i dess egen kontext och att vita personer inte kan värdera icke-västliga kulturuttryck, som därför heller inte kan eller får ifrågasättas.

Detta leder till en form av moralrelativism, där det slås fast att inga värden är objektivt goda eller onda och att de bara kan värderas i subjektiv bemärkelse.

Dessutom har de också identifierat förtryckaren som den vite mannen, och de förtryckta som de icke-vita muslimerna, vilket gjort dem extremt ovilliga att kritisera ultrakonservativa, reaktionära värderingar inom den grupp som uppfattas som förtryckt, eller påtvinga dem värden som dessa ser som västerländska. Resultatet är ett stort svek mot alla de individer som är förtryckta inom dessa grupper, särskilt kvinnor, HBTQ-personer och ex-muslimer.
[...]
Postmodernisterna gör det möjligt för dessa att saluföra sina egna idéer och narrativ i ett vakuum där de aldrig kritiseras, aldrig utmanas. Det gör det också möjligt för de islamiska extremisterna och den postmoderna vänstern att kasta tröttsamma anklagelser om rasism eller ”islamofobi” på den som vågar tala om högst relevanta problem och har goda skäl att göra det. Det stänger ner debatten och tystar all kritik.
[...]
Ordet assimilation har en dålig klang, men när jag använder det talar jag inte om att fira midsommar eller jul eller att någon förväntas äta sill och potatis och julskinka. Jag talar om assimilering av vissa grundvärderingar. När det gäller HBTQ-personers rättigheter och jämställdhet behöver vi en värdeassimilering. Vi måste överge kulturrelativismen och moralrelativismen och vara tydliga med vilka värderingar vi står för.

Det är också av yttersta vikt att vidmakthålla grunden för ett fritt och öppet samhälle: tankefrihet och yttrandefrihet. Vi måste göra upp med besattheten av politisk korrekthet som alltför ofta leder till en kombination av både censur och självcensur och som undergräver alla försök till konstruktiva samtal om de problem vi har samt förstör möjligheten att finna lösningar på dem.

Vi måste göra det klart, att även om alla människor har samma värde och alla är välkomna till vårt land, så har inte alla idéer och traditioner samma värde och vissa av dem är inte välkomna i vårt samhälle.

Vad det innebär konkret är att människor som bor i Sverige, som etablerat sig i Sverige, och som har rätt att vara här ska förmås att lämna landet, eftersom de inte är svenska på riktigt, ungefär. Det är en syn på människor som ofta märks inom SD, där de som invandrat aldrig kan anses tillhöra Sverige, alldeles oavsett hur länge de bott här eller vad de gör. Det är ditt blod, eller SD:s definition av din etnicitet, som i slutändan avgör hur du ska betraktas. Det är en politik som bara kan motiveras av en rasistisk grundsyn på människor.

Det som fascinerar – och skrämmer – är att detta uttalande inte orsakar någon större reaktion i dagens politiska klimat. Hela det offentliga samtalet har förändrats så mycket på så kort tid att allt plötsligt är möjligt. Gränserna suddas ut. Detta kan vi inte skylla Sverigedemokraterna för, eftersom de är ett rasistiskt parti och alltid kommer att flytta fram sina positioner i frågan om de har möjlighet.

När nu både Moderaterna och Socialdemokraterna har prioriterat lag och ordning samt integration och migration i valrörelsen är hans bedömning att Sverigedemokrater inte ska lockas att lägga fram ännu hårdare förslag.

– Jag tror att både Socialdemokraterna och Moderaterna hoppas att vi ska fall i någon slags fälla här, att vi ska börja radikalisera partiet. Nu ska vi minsann vara ännu tuffare än de andra och så.

– Jag tror inte alls att det är det som bygger trovärdighet. Det som bygger trovärdighet är att visa på att vi har en genomtänkt politik. I stället för att söka kortsiktig medial effekt som man säkert vill göra inför ett val många gånger, men det är inte det man vinner på i längden, säger han.

Nästa stora strid inom politiken bedömer han kommer att stå om återvandringen, det vill hur personer som finns i Sverige idag, och som saknar uppehållstillstånd, skall förmås att flytta tillbaka till sina hemländer.

På medellång sikt är målet för partiet att framstå som ett regeringsalternativ, och på lång sikt är målet att vara statsbärande sa Jimmie Åkesson under konferensen som var som en upptakt till partiets 30-års firande.

I den så kallade Mediemätaren som Sifo gör för Ekot, och som rapporterades om i morse, framgår att Sverigedemokraterna inte sticker ut och får mer negativ publicitet än andra partier i de stora rikstäckande medierna under 2017. Mest negativa nyheter fick Moderaterna och mest positiva nyheter fick Centerpartiet. Sverigedemokraterna hamnar ungefär i mitten. Inom partiet finns bland många, även inom partiledningen, en uppfattning att partiet missgynnas av medierna.

– Det låter som en intressant utveckling, därför att min bild är ju att vi brukar ligga på den andra kanten, med en övervägande negativ bevakning. Så har det ändrats något så bekräftar det faktiskt min bild av att vårt förhållande till medierna och medias rapportering kring vårt parti har blivit bättre sedan förra valet, och det bekräftar det i så fall.

Det låter som du vill ha en debatt om klass?

– Jag ser väldigt gärna att man pratar om klass igen, det är otrolig intressant och viktigt. Just nu handlar allt om invandring och ingenting handlar om klass och jag anser inte att det fungerar som analys om man ska förstå samhällsutvecklingen.

Kan ni som ledarsida ta den debatten även om Socialdemokraterna inte gör det?

– Ja, vi för diskussionen utifrån socialdemokratiska värderingar, inte utifrån vad partiet driver för sakfrågor just för stunden. Vi är större och bredare än så. När jag pratar med gräsrötter inom sossarna så tycker de ofta dom oss.

Syftet var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet, säger Reinfeldts företrädare Bo Lundgren. Lansdragare i täten för en MUF-falang för fri invandring som metod att krossa välfärdssystemet, var enligt Lundgren Ulf Kristersson. Är det detta som ligger bakom allt tal om berikande mångfald, ett skenargument för att genomföra ett projekt som aldrig skulle godkännas av folket?

Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i Kvartalsartikeln: ”Det är nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.”

Man kan fråga sig om de politiker som är ansvariga för haveriet är de rätta för att utveckla en politik att trygga Sveriges framtid.

Fokusförskjutningen från ekonomi till identitet förklarar förstås den intersektionella analysens popularitet bland politiker. De kan bekymra sig över människosyn istället för statsfinanser med de egna privilegierna ohotade.

Vissa kan till och med kräva att betraktas som underordnade. Men jag tvivlar på att de icke-vita i vänsterpartiets riksdagsgrupp är mer maktlösa och förtryckta än typ vita fattigpensionärer.

Vit och vithetsnorm ska dock inte enbart förstås som hudfärg eller etnicitet, enligt de postkoloniala akademikernas påbud. FI:s förra ordförande Victoria Kawesa påstod exempelvis att ryssar inte är vita när de befinner sig inom Sveriges gränser.

Då vit också verkar vara en sorts synonym för makt borde de så kallade rasifierade också betraktas som vita, det vill säga makthavare, när de väljs in i riksdagen. De borde kallas vita när de som akademiker och utredare getts makt att bestämma den nationella självbilden.

Nej, den intersektionella maktanalysen funkar inte så; gruppidentiteten verkar alltid definiera icke-vita som underordnade oavsett hur högt i hierarkin de klättrar. Och den ger makthavare som Dinamarca rätten att alltid ha rätt.

Jag undrar om det är möjligt att kritisera åsikterna hos en person som hävdar medlemskap i en underordnad grupp. Kan du invända utan att det automatiskt tolkas som att motarbeta, hata och förtrycka, inte bara personen utan också hela gruppen, alltså det som på samhällsnivå sägs skapa strukturell rasism?
[...]
Och jag undrar om det istället för hudfärg och kön var valkretsens sviktande efterfrågan på Dinamarcas kompetens som låg bakom hennes politiska sorti. Men så tillhör jag inte heller den identitetspolitiska postkoloniala vänstersekten och är fri att normkritisk bryta mot de antirasistiska blasfemilagarna.

”Anmärkningsvärt” kommenterade kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S). Är det anmärkningsvärt, eller rentav värt en nyhetsartikel att SVT gör precis samma sak – på en systematisk skala? I en artikel om halka i Örebro bildsatte man exempelvis med en bild från Norge. Borde SVT sluta använda genrebilder?

Liberalernas kommunfullmäktigeledamot Axel Darvik hävdar att ”Moderaternas valfilm skrämmer väljarna”. Med vad? Klipp på brinnande bilar? Faktiska brinnande bilar är garanterat mer skrämmande än inspelningar kan jag meddela Darvik.
[...]
I ett diskursanalytiskt inlägg av rang konstaterar statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors att: ”Genom att lyfta fram just de frågorna så hamnar fokus i valrörelsen mer på problemen i samhället”. Nähä. Även S-märkte statsvetarkollegan Ulf Bjereld kommenterade händelsen med orden att det rör sig om en ”extrem svartmålning av Göteborg”. Utanför statsvetenskapen på Sprängkullsgatan skjuts det rätt lite. Jag förstår att han inte känner igen sig.

Skribenten Alex Schulman skriver att han ”ryser in i märgen”. Inte för att jihadister från Göteborg anslutit sig till pågående folkmord (för att nu återvända till Sverige ), inte för att barn av bilbomber dödats mitt på ljusa dagen i Torslanda, inte för att folks ägodelar brunnit upp – nej för att ”tonläget” har förändrats. Och för att en skildring av hur folk har det jävligt innebär en ”positionering intill Sverigedemokraterna”. Är det verkligheten eller Moderaternas valfilm som orsakat denna tektoniska förskjutning av alla berättelser?
[...]
Kom ned från era diskursanalytiska höga hästar! Att ett parti skruvar till sin kommunikation för att uppmärksamma vad just de vill prioritera politiskt är inte konstigt.
[...]
Men nog kan det vara värt att ta tillfället i akt att diskutera göteborgska klasskillnader (ett tips: bilbränderna äger inte rum i innerstan!) och den stora skillnaden i faktisk trygghet som många göteborgare upplever, i stället för att förfasa sig över den diskursiva, och faktiska, bildsättningen av staden.

Sverigedemokraterna ska gå till val på en "nollvision" för asylinvandringen och tuffare kriminalpolitik

SD-ledaren räds inte konkurrens från S och M på partiets traditionella profilområden.

– Nu försöker de andra partierna att möta oss på vår planhalva. Vårt svar är inte att skrika högre, säger Jimmie Åkesson.

Enligt honom ska SD hålla huvudet kallt och presentera väl genomtänkta förslag.

Åkesson presenterade partistyrelsens förslag till SD:s valplattform i Örebro i dag. Bland de fyra fokusområdena finns SD:s traditionella profilfrågor migration och lag och rätt.

Moderaterna har på senare tid profilerat sig allt hårdare när det gäller en stram migrationspolitik. Åkesson hävdar dock att skillnaden mellan M och SD fortfarande är stor.

– Skillnaden är mellan 50 000 och 60 000 asyl- och anhöriginvandrare per år, säger SD-ledaren.

Stopp för asyl
Han hänvisar till uttalande från M-företrädare om vad som är rimliga nivåer och jämför med SD:s "nollvision" när det gäller asyl- och anhöriginvandring.

I valplattformen står att Sverige bara ska ta emot asylsökande från våra grannländer och "stoppa allt asylmottagande så länge Sveriges närområde är säkert".

Åkesson pekar också på att partiet ska satsa på en återvändarpolitik som ska se till att utlänningar som begår brott utvisas, att personer som befinner sig illegalt här lämnar landet och att invandrare som inte trivs ska uppmuntras att återvända till exempel genom återvändarbidrag.

I valplattformen lovas polisen fler resurser för att eftersöka människor som befinner sig illegalt i Sverige, fler förvarsplatser och längre vistelser i förvar om utvisning inte är möjlig. SD vill också skärpa försörjningskraven för anhöriginvandring samt ha kontroller av släktskap
[...]
Ytterligare ett fokusområde för SD är integrationen, som man kallar sammanhållningspolitik.

– Det handlar i hög grad om anpassning för de som är nytillkomna i vårt land, säger Åkesson

Partiet vill bland annat skärpa kraven för medborgarskap genom språk- och samhällskunskapstest och koppla medborgarskapet till tillgång till de generella välfärdssystemen.

I syfte att begränsa falska nyheter tycks alla medel vara tillåtna. Frankrikes president Emmanuel Macron vill att domare under valrörelser bland annat ska kunna censurera artiklar och filmklipp.
[...]
Som ett exempel på en falsk nyhet Magdalena Andersson (S) själv stött på nämnde finansministern påståendet att staten lånar pengar till flyktingmottagandet (Aftonbladet 23/2 2017). Men drygt ett år tidigare, när regeringen sköt till runt elva miljarder kronor för de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet, förklarade finansministern att: ”Det här är ett engångsbelopp, men även som engångsbelopp är det en historisk stor engångssumma. Allt kommer att finansieras genom lån” (SVT 12/11 2015).

Det finns två aspekter av problemet. Den ena är de falska, eller vinklade, nyheterna i sig. Den andra är hur fenomenet används för att avfärda kritik – vilket illustreras tydligt av ovanstående exempel som finansministern tog upp – eller än värre, som ett sätt att bekämpa avvikande åsikter.

Tillförlitlighet i informationen är viktigt, men nya lagar eller statliga satsningar mot ”fake news” riskerar att göda misstron mot medier snarare än att lösa problemet. Det ingår i det journalistiska kärnuppdraget att inte rapportera lögner, utan att uppmärksamma och ifrågasätta dem. För det borde inte extra medel från skattebetalarna behövas.