Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ihjältiget blir det. KOmmunalråden har ju visat sig goda och förstående genom att inte vilja skära ner på vare sig invandring eller flytträtten för bidragsberonde invandrare.


Ja nu är det en solidaritetsfråga helt plötsligt. "Klart vi ska vara med och stödja alla som har det svårt."
Det viktigaste för kommunalråden är dock att deras beslut att pumpa in massor av improduktiva invandrare till sin kommun inte får ifrågasättas.

Det skrevs nästan identiskt likalydande debattartiklar redan 1990, med lika tunga kommunpolitiker som undertecknare. Det har också droppat in ett större antal under åren som gått. Allt har varit skrivet i vatten, nu som förr.

Undertecknarna, all sin politiska rutin till trots, förstår inte att det politiska systemet är inne i en dödsspiral. Det politiska systemet
GÅR
INTE
att reformera inifrån. Det enda som kan få processen mot stopp för vansinnet att sätta igång är att de gamla riksdagspartierna tappar riksdagsmandat till Sverigedemokraterna. Det är där allt krut bör läggas. Där har vi inget att vänta från undertecknarna, som samtliga är 24 karats politruker.

Kommunpamparna har långsamt börjat visa lite försiktigt missnöje i diverse utspel. Samtidigt har Ullenhag inte legat på latsidan utan hörs titt som tätt med precis motsatta budskapet. Vem viker sig först?

Kommunpamparna, av alla politiska schatteringar, har långsamt börjat visa lite försiktigt missnöje under 20 år nu. Det spelar inte mer roll för den faktiska politiken än muggklotter. Rikspolitikerna vet att det stannar vid gubb- och kärringgnäll som de kan ignorera. De drabbade kommunernas politiker fortsätter ändå alltid bara surmulet att betjäna de partiapparater som dränker Sverige i invandrare.

Den dag det gäller liv eller död för ett borgerligt parti, den dag det gäller Riksdagen eller inte Riksdagen, när de har fått två släta treor i Sifo, den dagen kommer det att gå att snacka om saken. Det gäller bara att jobba för att den dagen ska komma. Kommunalpolitik är bara sophämtning och invandrarförsörjning, kommunalpolitiker har inget att säga till om vare sig de debatterar eller inte.

Det står rätt klart nu att målet är globalisering. I princip kan man säga att vänstern vill ha en alternativ globalisering från högern. Vänstern vill ha fulla välfärdssystem intakta medan högern vill ha mindre omfattande välfärdsstat. Men skillnaden är egentligen hårfin. Nyligen gick nyliberalerna Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Dilsa Demirbag Sten ihop tillsammans med ett gäng snoriga doktorander och MUF-karriärister för att starta ”Migro”, en tankesmedja för fri invandring. Den enda oppositionen inom den liberala kretsen kommer från svenska Ludwig Von Mises.

http://www.mises.se/2012/08/06/migro...la-manifestet/
http://www.mises.se/2012/08/07/svar-...#comment-19088

Amerikanska Von Mises är förövrigt på SPLC:s hatlista över tankesmedjor på högerkanten. Det som skiljer Von Mises instituten från de andra nyliberalerna är att de har ett intellektuellt förhållande till politik och att inte ingår i den klassiska nyliberala plakatvänstern – som kännetecknar, i synnerhet den svenska nyliberala kretsen. Om nu det skall vara öppna och fria gränser så skall välfärdsstaten avskaffas menar de. Det kosmopolitiska kommer i andra hand för dem. Vidare så är de inte förtjusta i nedvärderandet av lagen och gränser vill de nog gärna ha. I alla fall Lew Rockwell.

När saker och ting dras till sin spets så behåller gärna Migro välfärdsstaten. Det viktigaste för dem är öppna gränser – och om välfärdsstaten behålls intakt så får det vara så. Detta är naturligtvis bara västerländska gränser som de vill ha öppna – även om nu Norberg, Segerfeldt och Demirbag tillhör de få i mainstream-liberala kretsar som har någon typ av problematiserande bild på normativ mångkulturalism och kosmopolitism tillskillnad från de flesta i det svenska politiska och mediala etablissemanget. När allt kokar ned till något relevant– så handlar det ändå om vidöppna gränser. De få konflikter som finns i etablissemanget handlar egentligen mest om hur det här projektet skall administreras. Erik Ullenhag verkar dock inte släppa på garden. Vi skall ha ännu generösare invandringpolitik skriver han igår på Expressen tillsammans med Ulf Nilsson och Fria Johansson Metso.

http://www.expressen.se/debatt/migra...li-generosare/

Vad som är intressant är att det börjar knorras ute i kommunerna. Det här projektet att initiera en ännu liberalare invandringspolitik kommer bli en dyr affär. Det är primärt socialdemokratiska kommuner som tar emot alla de här flyktingarna (de flesta ekonomiska flyktingar) och invandrarna. Dessa kommuner är oftast utmärglade ekonomiskt – och det kommer nu bli ännu värre för dem. I det borgliga lägret är det främst Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet som arbetar hårdast för öppna gränser. I det rödgröna lägret är det främst Miljöpartiet. Dessa partier samarbetar gärna och gör livet surt för Moderaterna och Socialdemokraterna.

Ute i kommunerna kommer detta kommande invandringspolitiska projektet bli riktigt dyrt och sosseriet är uppenbarligen oroliga för hur de skall kunna sälja bättre kommunal service – nu när de kommer få lägga ned allt som inte ingår i ramlagen. Ullenhag kanske skickar litet stålar men det är småpotatis - och det kommer bara täcka en del av kostnaderna. Den borgliga regeringen lär inte heller hjälpa sosseriet att vinna val så de skiter nog i dem ganska hårt nu. För kommuner som Borlänge handlar det om miljoner i socialbidrag. Sosseriet i Borlänge kommer med all sannolikhet gå till val på att minska den kommunala servicen och hoppas på att "väljarna är trogna". SD och ett lokalt populistparti gick sinnesjukt bra i de lokala valen i Borlänge - medan S och de små liberala partierna sjunger på sista sången. Dock man vi nog vänta en M + S + Mp allians i många av de här sossekommunerna efter 2014. Det är ganska givet.

Det som är så skrämmande är att etablissemanget, förutom möjligen Moderaterna, inte har ett dugg intresse av att sälja en politik i valet i höst. Centerpartiet hoppas på att Annie Lööf skall samla tillräckligt många i Stureplanskretsen nu när hon har sagt upp all kontakt med övriga landet. Kristdemokraterna är i princip brända. Nu är de ”transaktivister” och det är bara dessa i KD som etablissemanget lyfter. Politiken de har satt upp inför 2014 kommer bli lika menlös och efterbliven som vanligt. KDU försöker sticka ut och kritisera ”feminism” men det är litet sent nu att vara populist. De hoppas på M-röster.

Folkpartiet har ju galningen Erik Ullenhag och neo-konservativa prinsessan Birgitta Ohlsson tänker köra Folkpartiet i botten. Det är i princip givet. I Moderaterna är Reinfeldt trött och förbannad. Han vill nog helst vinna valet och sedan avgå med hedern i behåll. Flera andra toppolitiker i Moderaterna lär sluta efter valet 2014. Carl Bildt lär väl också gå i pension efter valet. Bland de rödgröna är det mest bara flum och de lever på att de borgliga inte kan leverera – vilket inte är så konstigt då det inte finns någon majoritet. Sosseledaren har haft en sanslös lång smekmånad. Vänsterpartiet är lika små och obetydliga som vanligt och Miljöpartiet verkar bli C, KD och Fp stora konkurrent om de unga liberala rösterna i storstäderna. De vill alla åt samma väljare. Tydligen ryktas det om att många journalister övergav Folkpartiet för Miljöpartiet valet 2010 – men nu med Ullenhag så kanske de kommer tillbaka. Det finns dock ingen som helst idédebatt i Fp förutom en liten sådan i LUF.

Rent statistiskt så började partierna förlora sina nyckeldistrikt redan 2006 och det blev ännu värre 2010. De som tappar mest är Centerpartiet och Kristdemokraterna. Centerpartiet kommer med all säkerhet förlora sina sista traditionella utposter i Gotlands och Jämtlands län valet 2014 och Kristdemokraterna lär förlora Jönköpings län. I princip håller Kd, Fp, Mp och C att centrera sig i Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala. SD i sin tur håller på att ta över Skåne och Blekinge. De är också en hård konkurrent i Malmö. På sikt kommer nog SD ta över Dalarna, Gävleborg, Södermanland, Jönköping, Örebro samt stora delar av Västra Götaland (dock inte Göteborg). Med all säkerhet kommer Sd nå över 4 procent i alla län det kommande valet. Just nu har de inte 4 procent i ett par Norrländska län och Stockholms kommun. Vad vi dock kan se är att SD är ett geografiskt ”Catch All” parti. De går framåt överallt.

Detta kommer skapa sådan jäkla oreda i höst. I synnerhet om KD, C och Fp åker ut alternativt decimeras till ingenting. Det kommer bli en helt sanslös desperation – i synnerhet om dessa partier vägrar förändra sig vilket är troligt. I princip verkar liberalerna beslutat sig för att gå under. Jag antar att det kommer bli goda tider för Fp och M om Kd och C får lämna riksdagen. Jag undrar också vad som händer med Annie Lööf – hon blir partiledaren som tar C ut ur riksdagen. Med tanke på att hon vill göra HIV-mannens gärningar lagliga så vittnar det ju om att hon är helt ovillig till förbättring. Hennes dyra krognotor är också ett tecken på att hon är en politisk broiler – ungefär som Fredrik Federley.

Hur som helst verkar liberalernas tid ticka i väg. Det vi ser nu är egentligen ren desperation. Folkpartiet skulle ha åkt ut redan 2002 och lever på lånad tid. Hade det inte varit för Björklund, Pehrsson och Leijonborg hade det varit adjö med partiet för länge sedan. Som sagt – opinionsundersökningarna och det liberala etablissemangets desperation pekar på att de är på väg bort.

Vad det handlar om är att SAP är oroliga för det kommande kommunalvalet. De håller på förlora sina kärnkommuner. Även Centerpartiet lider av samma sak - vilka är starka på landsbygden. SAP har bara 50+ procent i 24 kommuner. De flesta små, norrländska och obetydliga. M har bara 50+ procent i 1 kommun. Fp har bara över 20+ procent i 5 kommuner. C har över 20+ procent i ca. 50 kommuner. KD har 20+ procent i tre kommuner. KD har dock förlorat flera kärnkommuner i Jönköpings län. V har bara 20+ procent i tre kommuner. I princip går de plus/minus beroende på hur populära SAP är. MP har inte 20+ procent i någon kommun men har 10 procent i 10 kommuner. I princip är det Stockholm, Lund, Uppsala och Kalix som är de "starka" kommunerna för Mp. Dock lär Kalix försvinna som den populärate Mp-kommunen 2014 - nu när Erikson & Wetterstrand inte är partiledare längre. SD har 10+ procent i 26 kommuner och är starkast i Skåne och Blekinge län. Med all sannolikhet kommer SD börja nå 20+ sträcket i ett par kommuner 2014.

Med andra ord - saker och ting har nu bara märkts i rikspolitiken. C, KD och S är också "lokala" partier - precis som SD med en stark folklig lokal förankring. Med Annie Lööf (de starka männen varnade Maud Olofsson redan 2006) kommer C få ett helvete i alla sina kommuner. C har kunnat leva på, trots pendlande val på sin starka förankring på landsbygden. Nu är det i princip slut för Centerpartiet. De minskade 5-15 procent i flera av sina starkaste kommuner och trots det så är C fortfarande starka på landsbygden. Sedan valet 2010 har inte C majoritet i någon lokal församling i Sverige.

Alltså - det är klart att man gnäller i lokalt i C, KD och S. I princip börjar M, Sd, V, Mp och lokala missnöjespartier bli hotfulla. När partier börjar förlora i lokalvalen så är det ett tecken på ett ordentligt missnöje - i synnerhet när det är maktpartier som suttit lokalt i generationer.

Det kommer inte bli någon förändring förrän partier börjar falla ur riksdagen - men även då är det tveksamt.

Många talar om valet 2014 där det ska hända. Jag är tvekam till detta. Alliansen kommer vid hösten 2013 eller våren 2014 att ge kommunerna stödåtgärder för att lugna väljarna och rädda KD, F och C vid valet. Sossarna ser å sin sida till att V klarar sig. Dessa småpartier kommer alltså att få en stärkande injektion för att klara sig över mållinjen. Media kommer troligtvis också att behöva bära de nästan livlösa småpartierna den sista biten.

Om SD tänker taktiskt bör de se bortom 2014. De liberala utopisterna kommer att förgöra sig själva. Det kommer att först märkas om några år. Troligtvis efter nästa val. Verkligheten kommer att successivt och envist göra sig påmind om att frikostighet faktiskt kostar. SD kan nöjsamt luta sig tillbaks och betrakta spektaklet när Alliansen blir tvungen att gå till de rödgröna och be om en nationell kraftsamling för att rädda en fortsatt generös invandring. Det är då sjuklöverns misstag kommer att blottas. I detta skede är blir det alltså uppenbart att man hela tiden har varit medveten om att välfärden har varit hotad, men att man tigit om saken. Jag tror att den vanlige svensken inte ännu är riktigt medveten om att de som jobbat hela sitt liv har lika mycket i pension som socialbidragstagare får i bidrag; att sjuksköterskor, socionomer, lärare, akademiker och tjänstemän i stort sett har samma lön som vårdbiträden; att kostnaden för skola, vård, omsorg, kultur och idrott inte stiger, utan sjunker trots alla privatiseringar; att det byggs väldigt lite trots alla nya fläshiga innerstadshus. Vid bedjan om en nationell samling kring migrationen kommer polletten att helt ramla ner. Detta kommer inte att ske innan 2014.

Allt det här tjafset om mångkultur, antirasism, integration eller global värld kommer undan för undan att stå sig slätt inför konkret handfast statistik och ekonomisk verklighet som inte går att dribbla bort med retoriskt snömos. När skattebetalarna till fullo förstår att skäggbarnen, pensionsräddarna, kulturberikarna, halalförespråkarna, slöjdamerna med flera, faktiskt aldrig någonsin blir den ekonomiska tillgång som utopisterna ständigt upprepar, då är det dags för SD att gå till offensiv och ta hem valet 2018. Låt vara att man bara kanske får 16 till 18 procent i riksdagsvalet. Men sammantaget med att man kanske har 50 procent i vissa kommuner, att man har över 20 procent i viktiga storkommuner samt att en eller flera av mittenpartierna har åkt ut är det en stor seger.

Om man ser till utvecklingen så är ett par partier i kris.

Socialdemokraterna har haft över 40 procent sedan valet 1928 fram till 1991. SAP gjorde ett bra val 1994 men sedan dess har SAP haft under 40 procent igen. Idag har SAP 30,7 procent vilket är deras tredje sämsta val i historien. Bara åren 1911, 1914 och 1920 gjorde SAP ett sämre val. Som det ser ut nu landar SAP kring 35 procent i opinionsundersökningar vilket tyder på att SAP har tappat en mängd kärnväljare. Det är också Löfven som har lyft partiet själv och SAP har egentligen inte formulerat någon typ av politik annat än att vara ”kritiska” till borgligheten. Jag skulle gissa på att SAP landar på kring 32-36 procent i valet 2014 – och då primärt för att media vill se rotation i politiken samt att Reinfeldt inte har gjort något åt arbetslösheten.

Folkpartiet har historiskt legat mellan 40,2 (1911) och 4,7 (1998) procent. Folkpartiet hade sin storhetstid mellan 1911-1920 och 1948-1956. Sedan dess har partiet landat under 20 procent. År 1982 nådde Folkpartiet historiskt låga 5,9 (andra sämsta i historien) och sedan dess har partiet bara haft över 10 procent i tre val (1985, 1988 & 2002). I princip var det väntat att Folkpartiet skulle ha fått lämna riksdagen 2002 men de räddades av Lars Leijonborgs språktest. Folkpartiet fick 7,5 (2006) och 7,1 (2010). Detta är historiskt låga resultat. Idag ligger Folkpartiet kring 5-7 procent i opinionsundersökningarna och har gjort så konstant sedan valet 2010. Det är rimligt att partiet landat kring 5-6 procent valet 2014. Troligtvis kommer ”Ullenhageffekten” – vilket innebär att Folkpartiet inte längre är trovärdiga i integrationsfrågor. Folkpartiet har också skolfrågorna men där har de också misslyckats eftersom Björklund inte kan leverera. Intressant är att LUF har gått ut med i Expressen att de vill se Birgitta Ohlsson som ny partiledare efter Björklund. Det troliga är att Björklund avgår kring 2016. Om Ohlsson tar över partiet (och detta är ingen intellektuell snäll-liberal som Adam Cwejman) kommer saker och ting gå illa för partiet. Hon är en helt flippad neo-konservativ, kosmopolitisk och sionistisk post-liberal och som i princip hatas av hela borgligheten. Det är bara Mp som gillar henne. Det är tydligen Mp väljarna som LUF vill att Fp skall slåss om. Detta kan betyda slutet för Folkpartiet i valet 2018, i synnerhet då batongliberalerna lämnar arenan för Ullenhag och Ohlsson. Inbördeskriget mellan C, Fp och Mp kommer med all sannolikhet bli värre efter valet 2014.

Moderaterna gjorde sitt bästa val någonsin 1914 (37,7 procent). Partiet såg sedan en stadig nedgång fram till 1936 då de gick under 20 procent. Det var inte förrän 1979 som Moderaterna gick över 20 procent igen. Sedan dess har M pendlat mellan 15,3 och 30,1 procent i riksdagsvalen. I princip kan man säga att M nådde sin zenit valet 2010. Det dock möjligt att Moderaterna kommer öka mer men troligtvis så kommer M landa kring det resultat de fick 2010 – alltså mellan 28-32 procent. Detta är naturligt eftersom Reinfeldt inte längre kan bedriva någon som helst politik och SAP säger i stort sätt samma sak som honom med skillnaden att de vill höja skatterna. Det är en trött och gnällig statsminister vi ser. Om han hade sträckt ut sin hand till SD 2010 så hade han med all sannolikhet haft betydligt bättre tider men han valde att sätta dem i politisk karantän.

Centerpartiet hade sin storhetstid mellan 1968 och 1982 med topparna 1973 och 1976. Valet 1920 nådde C över tio procent vilket höll sig till 1956. Efter tre ”normala val” med över tio procent men under femton procent så nådde C över femton procent 1968 och sedan över tjugo procent 1973 och 1976. Sedan 1982 började C tappa. Troligtvis på grund av urbaniseringen. Det var också vid den här tiden som Centerpartiet började vända sig mot staden. Som det var då stod mindre städer i centrum. Valet 1998 fick C 5,1 procent, vilket är det tredje sämsta efter 1911 och 1914. Det var då Maud Olofsson blev en central del i centerpartistisk politik och som partiledare så vände hon partiet i en storstadsliberal riktning. Partiet ökade 2002 och 2006 med resultatet 7,9 procent. Även valet 2006 kan räknas som ett historiskt dåligt val för Centerpartiet men då skall man säga att C har minskat för varje val sedan partiet nådde sin zenit 1973. Centerpartiets taktik har utgått från att behålla småstadsväljarna (kärnväljarna) och samtidigt söka nya jaktmarker i Stockholm. I princip utgick Maud Olofsson från att kärnväljarna skulle stanna kvar i tre perioder men så blev det inte. Partiet minskade därför. Valet 2010 fick Centerpartiet 6,6 procent och med all sannolikhet kommer partiet landa där de ligger i opinionsundersökningarna, alltså kring 4-5 procent. Det är Annie Lööf som kommer att görat.

Vänsterpartiet hade inte sin storhetstid 1968 som man kan tro men 1917, 1998, 1944 och 2002. Det är bara då partiet har haft över åtta procent i ett riksdagsval. Toppen för V kom 1998 (12 procent) efter att Gudrun Schyman lanserat feminismen – vilket i princip sög ut en mängd medelklasskvinnor från SAP. Jag gissar på att V:s valresultatliga medianen ligger kring 4-5 procent. Det ”dåliga” resultatet valet 2010 är faktiskt ett högst genomsnittligt, om än litet bättre än genomsnittet för Vänsterpartiet. Rent statistiskt så har Lars Ohly inte varit en dålig partiledare. Det är dock så att vi oftast jämför honom med Gudrun Schyman och då ligger Ohly i lä men knappast med Lars Werner och många av de andra DDR-anknutna partiledarna. V ligger kring 5-7 procent i mätningarna och Jonas Sjöstedt kommer säkert kunna få partiet att växa någon procent. Jag gissar på att det är kring 5-7 procent som V kommer landa. Vi kan nog säga att V kommer se en liten framgång sedan valet 2010 men egentligen ganska marginell för svensk politik. Jonas Sjöstedt är ingen Gudrun Schyman – men han är smartare och mer städad än Ohly.

Kristdemokraterna ställde upp i sitt första val så sent som 1964. De var då reaktionära kristna och samverkade med C valet 1985. Partiet pendlade mellan 1964-1988 på 1,4–2,9 procent. Det var egentligen 1988 som KD fick sitt genombrott med 2,9 procent vilket gav bidrag och medietid. Det var inte förrän 1991 som KD kom in i riksdagen med 7,1 procent. Valet 1994 var de nere på 4,1 procent. Alf Svensson lyckades lyfta partiet till historiskt höga 11,8 procent valet 1998 men 2002 var partiet nere på 9,1 procent. Hägglund tog över partiet 2004 och partiet fick 6,6 procent 2006 och 5,6 procent 2010. Partiet räddades av Moderaterna samt att de har över 12 procent i Jönköpings län. Det står dock klart att KD har ganska stora problem.

De har fallit ur två landsting (Norrbotten och Jämtland). KD ligger också nära spärren (3 procent) i fyra landsting och i alla kärnkommuner där KD är starka förlorar de till SD och de andra borgliga partierna. KD tappade på alla fronter valet 2010. I opinionen pendlar KD mellan 3-4 procent och det är med all sannolikhet där de kommer falla. KD är ett regeringsparti och ansvaret ligger alltså på deras axlar. Med tanke på att det inte går så bra för M så kommer nog många stödröstare gå tillbaka till M. Jag gissar på att KD ramlar ned på kring 4,5 procent det kommande valet.

Troligtvis klarar de spärren men de kommer vara ett fruktansvärt skadeskjutet parti i kommun, riksdag och landsting. KD är starkast i Jönköpings Län, Västra Götaland, Örebro Län, Kronobergs Län, Göteborgs kommun, Kalmar Län, Östergötlands län och Uppsala Län. Om SD vill sänka KD så satsar de på de här länen. Om KD skulle åka ur riksdagen så skulle de frireligiösa och konservativa sakna en röst i Sverige. De har då bara M och SD har ty sig till. Vidare så skulle det undergräva hela alliansen om Kd åker ut ur riksdagen.

Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 med 5,5 procent. De ställde upp i riksdagsvalet första gången 1982. Miljöpartiet lobbades i princip in i riksdagen av media. År 1991 var de ute ur riksdagen igen efter interna strider och etablissemangets fiender i form av Ny Demokrati var viktigare än att omhulda sitt gröna projekt. Miljöpartiet kom tillbaka i en ny tappning 1994. I princip har det varit Birger Schlaug som har byggt partiet. Det var dock Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som gjorde partiet ”mainstream”. Miljöpartiet har media och hela etablissemanget på sin sida. På så sätt har Mp skapat en positiv bild om sitt varumärke. I synnerhet är det svenska medelklasstjejer som röstar på partiet. Miljöpartiet är starkast i Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun och Uppsala kommun. De är även starka i flera studentstäder så som Lund. Det som är intressant med Mp är att de även går fram på landsbygden.

I opinionsmätningarna ligger också Miljöpartiet bra och då kring 7-9 procent. Det är också där som man kan vänta sig att Miljöpartiet ramlar in det kommande valet. Mp tar väljare från Fp, C, S och V. I synnerhet gillar unga väljare Miljöpartiet så Mp har en framtid. Det är säkerligen inte glada minner i de gamla liberala partierna. De förlorar sina vänsterliberala vänner till Mp och sin högerfalang går till M och Sd. Man kan vänta sig att Mp når 7-9 procent det kommande valet – och blir en galen maktfaktor. Problemet för Mp är om de vill gå till vänster eller höger i politiken. Just nu är de profilerade som ett post-liberalt parti men med en röd linje. Mp är (och det är viktigt) en konstruktion av media etablissemanget – och det är därför de firar julafton i varje opinionsundersökning och varje val.

Ööhh, nej? Vad har du fått det här ifrån? Det är partierna som avgör hur länge en partiledare får sitta. Det är bara Miljöpartiet som har en policy om två val. M ordföranden brukar dock inte sitta så länge. Undatagen är Arvid Lindman, Jarl Hjalmarsson, Gösta Bohman och Carl Bildt som alla satt längre än två val som partiledare. Det är dock så att partiledare brukar sitta var tills de är förbrukade. Väldigt få avgår när de är på topp. Fredrik Reinfeldt har bara suttit i två val. Dessa är 2006 och 2010. Reinfeldt sitter fram till efter 2014. Då har han suttit tre val och gör han inget expectionellt val (M lär göra ett historiskt bra val men knappast så mycket bättre än nu) - så lär han nog avgå. Det har varit en enorm press på Fredrik Reinfeldt under den här perioden. Han har inte kunnat genomföra någonting och han är typ förbjuden att ta kontakt med SD av media och de tre vänsterliberala partier han har i sin allians. Jag är rätt säker på att Reinfeldt inte är helt förtjust i att sitta i samma regering som de här post-liberala partierna. Jag tror att Moderaterna skulle tjäna på att sänka Kd, Fp och C. Det är bättre med ett M på 40-50 procent än ett M på 30 procent som är beroende av horribla nyliberala/neo-konservativa/post-liberala/vänsterliberala galningar - som inte drar sig för att legalisera HIV-mannens gärningar (som Lööf gjorde på Pride)

I andra nyheter

Det verkar som om SvD måste sparka mellan 15-30 anställda.

http://www.friatider.se/mnga-fr-g-p-...-tvingas-spara

Tidningen har bara en omsättning på drygt en miljard vilket är väldigt litet. Det verkar som om SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs Posten och Sydsvenskan nu alla börjar få en del problem med inkomsterna. Jag menar, varför pröjsa för något när man kan köpa ett internetabonnemang för 300 spänn i månaden och läsa alla världens tidningar. Svenska Dagbladet är dock en "jätte" - och de har tillräckligt med läsare för att kunna gå runt. Däremot kommer de tvingas köpa in mer material och hålla sig till en mindre redaktion. Alla tidningar betalar dock helt sinnesjuka löner till sina journalister. Det råder inflation på höga löner i den här kretsen. Vi kommer som sagt se en mängd arbetslösa journalister framöver.

Baserat på hans egna uttalanden har han inte det minsta över för SD (milt uttryckt), att skylla FRs klantigheter och tillkortakommandet på de andra lika idiotiska liberalerna är att vara ute och cykla. Han är sig själv nog. Dock kan vi nog förvänta oss att han avgår inom en snar framtid. I tid innan valet, eller på valnatten.

Det politiska etablissemanget är under press och kanske mest under press är (S). Sd får 8-10 % i gamla ärevördiga arbetarkommuner runtom i riket och vem som får släppa till mest av de procenten är det ingen större osäkerhet om.

Jag tror sossarna till slut kalvar runt och gör slut på den här skiten. Den rörelsen har tagit ansvar för landets väl och ve med smärtsamma beslut förut.

Ja det kan knappast bli värre, de svenska liberalerna är en olycka för andet. När de istället, om de skött sig som vanliga europeiska liberalkonservativa (brott o straff, invandring, försvar etc), hade kunnat lägga grunden fär ett decennielångt regeringsinnehav. Den politiska situationen påminner lite om mitten av 1700-talet, hattar och mössor var lika stora idioter. Då hoppades man på kungen, nu är överklassen degenererade globalister och det finns bara SD kvar att hoppas på.