Början på ett mediakrig om mångkulturen?

The open society is a concept originally suggested in 1932 by the French philosopher Henri Bergson and developed during the Second World War by Austrian-born British philosopher Karl Popper.
...
Popper defined the open society as one "in which individuals are confronted with personal decisions" as opposed to a "magical or tribal or collectivist society."
...
Investor and philanthropist George Soros, a follower of Karl Popper, has argued that sophisticated use of powerful techniques of subtle deception borrowed from modern advertising and cognitive science by conservative political operatives such as Frank Luntz and Karl Rove casts doubt on Popper's original conception of open society. Because the electorate's perception of reality can easily be manipulated, democratic political discourse does not necessarily lead to a better understanding of reality. Soros argues that besides the requirements for the separation of powers, free speech, and free elections, we also need to make explicit a strong commitment to the pursuit of truth. "Politicians will respect, rather than manipulate, reality only if the public cares about the truth and punishes politicians when it catches them in deliberate deception."

George Soros .....His early studies of philosophy led him to develop and apply Karl Popper's General Theory of Reflexivity to capital markets, which he claims renders him a clear picture of asset bubbles and fundamental/market value of securities, as well as value discrepancies used for shorting and swapping stocks
...
Although the primary manifestation of the reflexive process that Soros discusses is its effects in the financial markets, he has also explored its effects in politics. He has stated that whereas the greatest threats to the "Open Society" in the past were from Communism and Fascism (as discussed in The Open Society and its Enemies by his mentor Karl Popper), the largest current threat is from market fundamentalism.

He has suggested that the contemporary domination of world politics and world trade by the United States is a reflexive phenomenon, insofar as the success of military and financial coercion feeds back to encourage increasingly intense applications of the same policies to the point where they will eventually become unsustainable

Allt detta hade varit lätt att vifta bort om det hade varit någon annan som skrivit det. Men Mogert är kulturborgarråd (S) i Stockholm och ansvarig för just biblioteken – inklusive ett antal filialer med stora problem särskilt med hotfulla ungdomar.

Läser man förvaltningsrättsliga framställningar från tiden före ämbetsmannaansvarets avskaffande är det påfallande vilken central ställning ansvaret har som instrument för att säkerställa förvaltningens lagbundenhet. När ämbetsmannaansvaret försvann ersattes det inte med någon annan ansvarsform som skulle kunna uppfylla samma funktion. Med andra ord har medborgaren idag mycket små möjligheter att värja sig mot en förvaltning som ignorerar lagstiftningen och vars tjänstemän i somliga fall åtminstone på goda grunder kan misstänkas bete sig aktivistiskt, åtminstone så länge inget beslut är fattat.

Det sägs ofta att ansvaret för myndigheternas handlande förvisso inte är juridiskt, men väl politiskt; är medborgaren missnöjd med förvaltningen, får den se till att rösta fram politiker som tar förvaltningen i örat. Helt bortsett ifrån att det ansvaret är så indirekt att det knappt ens finns, är det enligt min mening ganska cyniskt att argumentera så.
[...]
Under den tröskel då tillräckligt många behandlats illa, är förvaltningens beteende ingen politisk fråga och det saknas anledning för politiken att ingripa. Ska argumentet förstås så att det är helt rimligt att några behandlas illa utan att kunna värja sig, och att behandlingen blir ett problem först när en större allmänhet reagerar?

Under den tröskel då tillräckligt många behandlats illa, är förvaltningens beteende ingen politisk fråga och det saknas anledning för politiken att ingripa. Ska argumentet förstås så att det är helt rimligt att några behandlas illa utan att kunna värja sig, och att behandlingen blir ett problem först när en större allmänhet reagerar?

En annan strategi för att förklara nuvarande system är att tala om ”förvaltningseffektivitet”. En förvaltning vars tjänstemän behöver frukta straff- och skadeståndsrättsliga påföljder riskerar att bli så räddhågset att den inte längre vågar ta till kraftfulla åtgärder för att fullgöra sitt uppdrag. Jag har mycket svårt att acceptera det argumentet. Det ser för mig ut att gå ut på att det gör detsamma att enskilda körs över av förvaltningen, bara förvaltningen är effektiv. Om det verkligen ska vara så, ser det för mig ut att vara lika bra att ge upp alla försök att skapa en lagbunden förvaltning.
[...]
En sista strategi för att försvara sakernas tillstånd är att hänvisa till den kontroll som JO utövar. JO kan granska och i förekommande fall kritisera förvaltningen. JO kan också åtala för den urvattnade formen av tjänstefel som finns kvar. Åtal för tjänstefel är dock mycket svårare än det var tidigare, och i huvudsak handlar därför systemet om att JO kritiserar förvaltningen för att inte ha följt lagstiftningen. För medborgaren gör det samtidigt ingen skillnad att JO säger åt stadsarkitekten att denne minsann inte får göra så här; det följer ingen sanktion på JO:s kritik. Systemet med JO-granskningar är tandlöst.

”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”, sade Lord Acton på sin tid. Den stora svenska förvaltningen som bara kontrolleras när den fattar formliga beslut har för mycket makt.

Det ligger i farans riktning att den korrumperas.