Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Erik Helmerson: Stå på er med journalistiken om utlandsfödda och brott, ”Uppdrag granskning”
[...]
Men vad vi vet är också att många ogillar och fruktar program som onsdagens ”Uppdrag granskning”. De anses sprida fördomar mot invandring och gynna mörka krafter. Redan långt före sändning kom kritik från flera håll: ”Sluta generalisera om människor som invandrat!!!”, skrev Feministiskt initiativ på Twitter. ”SVT Göteborg verkar närmast fixerad vid INVANDRING”, konstaterade Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima.

Men vad är de så rädda för? Varför är det så farligt med nyhetsjournalistik, kunskap och forskning i just detta ämne?

Reportaget är hederligt journalistiskt hantverk. Frågorna ställs öppet och förutsättningslöst.

Gärningsmännens etniska bakgrund är inte förklaringen till en uppmärksammad och osedvanligt vidrig serievåldtäkt, säger journalisten Mathias Ståhle i ett avsnitt. ”Hur vet du det?”, blir motfrågan. Och sedan: ”Förklara!”

Syftet är knappast att avslöja Ståhle eller ställa honom mot väggen. Snarare får han en chans att utveckla sitt resonemang. Så funkar bra journalistik.

Polismyndigheten betalar miljonbelopp för att anlita tolkar – och kostnaderna ökar för varje år. – Det behöver man ju inte ha någon större analys för att förstå vad det beror på, kommenterar Peter Springare. I polisens arbete kan tolkar anlitas när språkförbistring uppstår.

Främlingsfientlighet. Medmänsklighet. Osäkerhet. Vem har inte blandade känslor inför det nya Sverige?

För första gången någonsin går Sverige till val med invandring och integration som väljarnas viktigaste fråga. Men debatten handlar sällan om skillnader i politiska förslag. Istället är det verklighetsbilderna som krockar. Realism mot idealism, optimism mot pessimism, tillförsikt mot rädsla.

Under några veckor tog Erik Hörstadius tåget dit det råkade gå. Han bodde på stadshotell och besökte flyktinganläggningar. Han träffade människor som flytt och de som tagit emot dem. Han mötte vrede, sorg, hopp och glädje

Nu lanserar vi resultatet: Vårt nya land - Sverige efter flyktingkrisen. Välkommen!

Det är så många led av fel i det som ledde fram till Arbetsdomstolens dom till fördel för Farah Alhajeh, kvinnan som inte fick bli tolk därför att hon vägrade att skaka hand med män, att det är svårt att veta var man ska börja. Kanske med själva resultatet.

Att någon ska tilldömas 40 000 kronor för att de vägrar att anpassa sig till ett etablerat sätt att hälsa, är orimligt. Det är klart att man har rätt att vägra att ta i hand, men man borde inte räkna med att andra ska betala för det.
[...]
Det är inte statsministerns, eller några andra politikers sak, att tala om för medborgarna hur de ska hälsa på varandra. Att kräva lagstiftning om att ta varandra i hand är mer absurt än något annat. Det här är frågor som hör det civila samhället till. Och det är ett fullkomligt misslyckande för det civila samhället om konflikter av det här slaget inte kan lösas öga mot öga av de inblandade, utan måste gå till rätten.

Det betyder inte att frågan är en struntsak.

En handskakning är en kraftfull symbol. Att vägra att skaka hand blir därför också en kraftfull symbol. Att vägra att göra det på grund av kön än mer så. Det här är varken konstigt eller orimligt. En kultur består av koder, som är till för att skapa tillit och samhörighet. Bryter man demonstrativt mot koderna utmanar man tillit och samhörighet.

Brott mot sociala koder kan ske på grund av okunnighet eller vårdslöshet. Sådant kan vara irriterande, men kan lösas med information och ett mått av uppfostran. Men brott mot sociala koder kan också ske medvetet och i ett provokativt syfte. Då har vi att göra med något annat.
[...]
Det är inte konstigt att många reagerar starkt mot domen. De uppfattar det här rättsfallet, på goda grunder, som en kamp mellan två majoritetskulturer, där den svenska står tillbaka för den islamistiska.

Här finns ett faktiskt problem. Det är orimligt att hälsningsceremonier ska avgöras politiskt. Men för bokstavstroende muslimer finns inte den skiljelinjen.

Det är det som gör att ett fall av det hör slaget plockas upp av Diskrimineringsombudsmannen, att det hamnar i Arbetsdomstolen och att frågan om handskakning – i ett tidigare fall – blir något som statsministern anser sig bestämma över. Den islamistiska oförmågan att skilja på samhällets olika sfärer smittar av sig. Den svenska staten är oförberedd och dras med i ett långtgående politiserande av sådant som hör det civila samhället till.

Det är det här som är verkligt olyckligt med fallet Farah Alhajeh. Nu börjar förslag slängas fram om att det ska lagstiftas om handskakning. Innan valrörelsen är över kommer säkert mer av den varan. Men den typen av lagar skulle platsa i en roman av George Orwell.
[...]
Den som tatuerar könsord i pannan har svårt att få jobb som banktjänsteman. Det är rimligt. Många karriärvägar kommer att vara stängda för den som propsar på att leva som fullblodsnudist. Det är rimligt. Och de som signalerar att de inte accepterar grundläggande värden om likabehandling av könen är fria att göra det, men det är rimligt att resten av samhället inte ska tvingas anpassa sig till det. Det kommer att begränsa de avvikandes möjligheter att fungera i det svenska samhället, inklusive på arbetsmarknaden. Men det är i så fall ett val de här personerna får bära. Att ett samhälle är fritt, öppet och tillåtande är inte detsamma som att varje handling, hur symbolmättad den än är, ska passera utan konsekvenser.

Den islamistiska politiseringen av civilsamhället kan inte mötas med mer politisering. Den måste mötas med motsatsen. Om islamister kan använda diskrimineringslagstiftningen i sina syften, är problemet att diskrimineringslagstiftningen politiserat en alltför stor del av det civila samhället. Det kan vi ändra på.

Sedan får alla hälsa som de vill och ta konsekvenserna av de sociala signaler de sänder.

M till attack mot regeringen om sexbrotten: ”Har mörklagt statistik”

58 procent av de våldtäktsdömda de senaste fem åren är födda utomlands, rapporterar SVT:s Uppdrag granskning. Moderaterna anklagar regeringen för att ha motverkat forskning på våldtäktsmäns etnicitet.

– Sverige behöver sätta ned foten. Begår man en våldtäkt och är utländsk medborgare så ska man utvisas, säger Tomas Tobé, rättspolitisk talesperson för Moderaterna.

– Jag tycker att det funnits en ängslighet från både regeringen Löfven och Brå kring den här frågan. Det är pinsamt att man har fått backa så mycket att man till slut går med att göra en sån här kartläggning, säger Tomas Tobé (M).

I maj visade Aftonbladets kartläggning av gruppvåldtäkter att majoriteten av de pojkar och män som dömts för gruppvåldtäkt är födda i länder utanför Europa. Då uppgav Brå att efterfrågan i samhällsdebatten är så stark att ”myndigheten behöver överväga” att utreda relationen mellan brott och härkomst och migration.

Vad kan vi andra göra? Vi måste släppa idén att antirasismen måste vara överordnad alla andra frågor. Omtanken måste ligga hos dem som blivit våldtagna. Det är kvinnor av alla etniciteter.

Och vi måste släppa garden. Jerzy Sarnecki, kriminolog och knuten till Brå, försvarar sig i Aktuellt med en snårskog av självmotsägelser. Hur mycket han än har forskat om det här, hur stora kunskaper han än har – det fanns ingen logik i någonting av det han sade.

Å ena sidan vill han att Brå ska utreda saken, å andra sidan säger han att UG inte tagit fram något som vi inte redan vet. Han säger att den här sortens forskning bara spelar högerextremisterna i händerna men att han själv inte bidragit till att politisera saken.

Resultatet är entydigt: I kategorin dömda våldtäktsmän är utländska män överrepresenterade. Den exakta bilden och vad det beror på vet vi inte. Fattigdom, kulturkrockar, extremt manliga livsomständigheter, droger, uppfostran eller allt på en gång? Vi kan bara gissa.
Efter Aftonbladets granskning beslutade Brå att undersöka saken.

Man kan bara förändra världen om man vet hur den ser ut. Det är därför det blir så farligt när de som kallar sig humanister är faktaresistenta; verklighetsbeskrivningen och lösningarna monopoliseras av andra. Frågan är därför inte om UG ska göra ”SD-tv” som vissa kallar Petter Ljunggrens reportage, utan vad vi gör åt de problem som vi inte längre kan blunda för.
Gladast över den här sortens journalistik är så klart högerpopulisterna, till vilka vi kan räkna långt fler än SD. Det är paradoxalt nog samma krafter som hånar allt som har med feminism, fördomsfri sexualundervisning och genusproblematiseringar att göra.

Vad kan vi andra göra? Vi måste släppa idén att antirasismen måste vara överordnad alla andra frågor. Omtanken måste ligga hos dem som blivit våldtagna. Det är kvinnor av alla etniciteter.
Och vi måste släppa garden. Jerzy Sarnecki, kriminolog och knuten till Brå, försvarar sig i Aktuellt med en snårskog av självmotsägelser. Hur mycket han än har forskat om det här, hur stora kunskaper han än har – det fanns ingen logik i någonting av det han sade.
Å ena sidan vill han att Brå ska utreda saken, å andra sidan säger han att UG inte tagit fram något som vi inte redan vet. Han säger att den här sortens forskning bara spelar högerextremisterna i händerna men att han själv inte bidragit till att politisera saken.