Citat:
Ursprungligen postat av
Friherr
Peter Santesson har skrivit en liten sociologisk essä där titeln väl beskriver vad det handlar om:
Eliten som försvann: Från samhällskritik till etablissemangsförsvar
Den fråga Santesson vill besvara är varför media och akademin nu sluter upp bakom eliten och anser det fult att syssla med samhällskritik när det tidigare sågs som hedervärt och som demokratins livsluft. Svaret är att tidigare fanns det spärrar inbyggda i systemet som gjorde denna samhällskritik relativt ofarlig, medan vi nu befinner oss i vad som bäst kan beskrivas som en förrevolutionär period (mina ord) där samhällskritik kan få omedelbart genomslag.
Artikeln är läsvärd i sin helhet.
http://kvartal.squarespace.com/artik...n-som-forsvann
Wikipedia:
Citat:
The Marxists (1962) takes Mills' explanation of sociological models from Images of Man and uses it to criticize liberalism and Marxism. He believes that the liberalist model does not work and cannot create an overarching view of society, but rather it is more of an ideology for the entrepreneurial middle class. Marxism, however, may be incorrect in its overall view, but it has a working model for societal structure, the mechanics of the history of society, and the roles of individuals.
Undrar om Mills idag skulle ha ansett att marxismen har en "working model for societal structure"... Kanske om den gifter sig med liberalismen?
Citat:
Mills shares with Marxist sociology and other "conflict theorists" the view that American society is sharply divided and systematically shaped by the relationship between the powerful and powerless. He also shares their concerns for alienation, the effects of social structure on the personality, and the manipulation of people by elites and the mass media.
https://en.wikipedia.org/wiki/C._Wright_Mills#Legacy
Santesson:
Citat:
”De lägger mindre märke till sitt eget stora inflytande än det motstånd de kan möta då de utövar det.”. [4] Så kommenterar Wright Mills maktelitens självförståelse.
Citat:
C. Wright Mills beskriver massmedia i mycket negativa termer, som en nedbrytande faktor som tjänar den rådande makten och banaliserar allmänhetens politiska diskussioner, tömmer privatlivet på mening och gör det svårare för allmänheten att formulera och hävda sina intressen i frågor som ligger bortom det allra mest närliggande. [7]
Santesson anknyter till statsvetaren Charles Lindblom, när den teknokratiska modellen för politiskt problemlösande underkänns, eftersom det finns en värderingsmässig, folklig sida av demokratin som behöver bejakas. Här skulle naturligtvis fungerande medier kunna vara en kanal att begripliggöra för allmänheten och en lojal politikerklass vara garant för att teknokraterna sätts att lösa prioriterade problem. Blotta ordet politikerklass röjer att det finns ett egenintresse, om vilket t ex Bengt Ericson skrev en hel, ganska underhållande bok (
Den härskande klassen). Santesson:
Citat:
Skenbara konflikter om ”fakta” kan i grund och botten förstås som uttryck för mer grundläggande konflikter om perspektiv på komplexa samhällsproblem och oenighet om grundläggande värden.
Citat:
Här står hoppet till den spontana problemlösningskapacitet som uppstår i en öppen samhällsdebatt mellan jämställda parter: den fria, politiska demokratins ”intelligens”. Begrepp som ”falska nyheter” eller ”falska fakta” vore helt främmande i denna litteratur som sjunger perspektivens och pluralismens lov.
Citat:
Inom risklitteraturen ger man allmänhetens oro samma status som expertbedömningar. Nu ser man den istället som ett tecken på att allmänheten är förledd.
Den
irrationella oron, den har vi hört, inte minst från DN... Om man skadar hjärnstrukturen amygdala eller med väl valda droger i lämpliga doser kan man kanske lunka på, eller ragla runt som en zombie, obekymrad om det mesta. Hur långt räcker propagandan för att trygga det sovande folkets sömn? Tolkningsmönster ska ha etsat in en funktionell blindhet, operant betingning ska ha präntat in skuldkänslor och släckt ut vissa självbevarande instinkter, samtidigt som andra instinkter, som att ingå i flocken - eller snarare rädslan att bli utstött - utnyttjas i kuvandet av populasen.
Citat:
C. Wright Mills syfte med att ringa in och beskriva en maktelit som avskild från den breda allmänheten var att göra den synlig och möjlig att ställa till svars.
I den nya etablissemangsvänliga diskursen upplöses makteliten i ett moln av fjädrar. Eliten finns inte, bara en väldig mångfald av aktörer och intressen som drar i mängder med riktningar utan syfte. Hur kan det vara möjligt att kritiskt granska det styrande samhällsskiktet om man inte erkänner dess existens? Allt som återstår är en ”pluralism” där alla och envar är makthavare lite till mans.
Så bekvämt. Inget ansvar. Men vid köttgrytorna ska det sittas, livet ut.
Här kanske den klädsamt blygsamma svenskheten - 'nej då, jag har verkligen inte mycket makt' följt av ett förläget skratt - har befordrat ansvarsflykten.
Internet och den tekniska utvecklingen med medborgaren som en troligtvis snabbfotad och illojal konsument har rubbat maktordningen, men möjliggjort en åsiktsmångfald. Eftersom eliten förvägrat dem plattformen, eller gammelmedierna rent faktiskt inte haft kapaciteten att förmedla strömmen av åsiktspluralism (och i många fall ej heller viljan, genom att stänga av kommentarsfälten eller hårdmoderera dem) så har de förlorat i förtroende. Medborgarna må ses som röstboskap eller åsiktskonsumenter, men det behövs ändå en politisk långsiktighet, inte kappvänderi och kursomläggningar 180¤, på riktigt eller i det sagda, utan avbön och helst avgång, för att vinna förtroende. Det behövs idéer om vad och för vem samhället är till för och en uttalad tanke om den önskvärda utvecklingen; för kontroll, välfärd, inte gränslöshet och stolliga visioner om att frälsa mänskligheten. Historisk kännedom, människokännedom. Inte "godhet" och naivitet.