Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Bara för att med komisk timing befästa mitt narrativ om de liberala opinionsföljarna, -funderarna och -betraktarna och ledarsidorna som pågående gruppterapi för traumatiserade åsiktsmigranter, startar nu Susanne Birgersson sin ledargärning på Expressen med en ståtlig icke-avsiktsförklaring:


Reflektion framför proklamation. Eftertanke, med betoning på efter. Svarslösheten som ledstjärna och en vit flagga att samlas kring. Där har ni dagens liberala avantgarde.

Ett medialt och politiskt vakuum.

Att påbörja sin karriär som ny ledarskribent genom att deklarera att man inte har någon politisk aning är onekligen ett nytt grepp. Men är, även om det är frapperande ärligt, också en fattigdomsdeklaration - en ideologisk bankrutt, liksom fö hennes val av arbetsplats. Det är möjligt att hennes texter blir skojigare att läsa, men i så fall mest för att de blir någon form av uttryck för politisk lyteskomik. Om man inte längre kan stå för sin inympade vänsterliberalism så borde man först och främst försöka analysera fram vad man kan stå för. En ledarredaktion som inte står för något, blir platt intet. Men det är förstås också ett sätt att kapitulera i mediekriget och lämna WO i debatten om de viktigaste samhällsfrågorna.

Ett annat intressant tecken i tiden är eftermiddagens Filosofiska rummet i P1, där inte mindre än två av tre diskutanter var skeptiska till dogmen om "Allas lika värde" dels för att det är hart när omöjligt att reda ut vad detta värde består av, dels för att konsekvenserna av "lika" blir omoraliskt. Ett sådant tema och en dissektion av dogmen hade man nog inte gjort för tio år sedan, kanske inte ens för två år sedan.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=793

Jag visste redan innan jag hade kollat att en av de två filosoferna var Per Bauhn, och jo, han hade gjort samma analys för två år sedan. Han hade kunnat gjort mycket mer än han har men han har trots allt varit delaktig till att baxa debatten till den punkt där den är idag. Han satt t.ex. i samma program för något år sedan och menade att tiggeri var omoraliskt.

Per Bauhn har säkert gjort det, men inte P1. Det är ett tecken i tiden att till och med statsmedia nu lyfter fram intellektuella resonemang som går på tvärs till och med mot de heligaste dogmerna. Det är givetvis i demokratisk mening befriande, men samtidigt just ett tecken på en vindkantring i mediekriget.

Eftersom alla hade samma lista förut blir man väldigt nyfiken på vem som hade skrivit den förra listan. Och vem det är som idag inte klarar av eller får skriva en uppdaterad lista.

Är det listskrivaren som tappat förmågan eller vågar man inte att synkronisera längre?

Man kan nästan dra en militär parallell här. Vi som är gamla nog att komma ihåg tiden när Sverige hade ett försvar vet att vi soldater lärde oss att strida självständigt i små grupper. En form av gerillakrig om man som förband blev avskurna. Möjlighet till egna beslut och fritt krig.

USA har eller iallafall hade en helt annan strategi, där ordervägarna måste hållas mycket mer intakta. Den amerikanska toppstyrningen fanns i militären, och den finns också i näringslivet. Det är en gammal sanning att man kan inte ha amerikansk personal under svenskt ledarskap, och heller inte svensk personal under amerikanskt ledarskap. För då händer ingenting. Amerikaner är inte initiavtivrika nog och svenskar hatar att bli "micro-managed".

Efter 2001 har detta ändrats tror jag, och den här "ledarsidornas gruppterapi" vi nu ser är ett tecken på att dom svenska mediekrigssoldaterna på svenska redaktioner förlorat sin överste Obama. Man pumpade ut den centrala agendan genom klipp-och-klistra journalistik. Narrativet synkront i västeuropa som en bombmatta. Jag tror att journalisternas bristande förståelse beror på att vi har att göra med journalistikens bombpiloter. Dom har utfört bombräd efter bombräd sen 2001, men nu har vi kommit till vägs ände för att inga "centralorder" når längre fram och då blir det passivitet, svarslöshet och vit flagg.

Den som för tillbaka den nationalistiska ordergivningen kan ta kommandot. Vitflaggsjournalisterna har gjort sitt, för dom nya mediekrigsbombpiloterna sitter på andra plattformar än MSM.


GW Bush-administrationen hade en lista. Obamaadministrationen hade en lista. Men precis som när listor som klättrar upp eller ner genom hierarkiska maktstrukturer så filtreras och destileras listorna på väg till mediakrigsstridspiloterna. Jag tror det är en kombination av inte kan och inte vågar för man fick så mycket stryk i USA. Ordergivningsvägarna är avskurna. Vakuum.

Det är onekligen en intressant liknelse, och i vissa stycken är det så klart relevant med militära komparationer när det gäller mediekriget. Journalistiken har varit ideologiskt programmerad istället för intellektuellt reflekterande, vilket nu får dramatiska konsekvenser när förutsättningarna för den tidigare programmeringen helt har förändrat sig och än så länge har ingen kommit med ett nytt script.

Utan att bli allt för profetisk, så vill jag också göra en jämförelse. När Berlinmuren föll och Sovjet gick under (1989-1991) så kollapsade också dåtidens socialism. VPK bytte t ex namn och det blev ogörligt att kvarbli vid de gamla hyllningarna av Östblocket, Kolsupardoktrinen och löntagarfonderna. Socialisterna, likt monster på film, återkom dock men denna gång i den identitetspolitiska skepnaden. Det vi ser nu på mediekrigsområdet kan vara en motsvarighet till Berlinmurens fall. Det kan vara så att vi bevittnar socialismens tredje kollaps. Jag inser att det är spekulativt och att underlaget är begränsat, men jag håller inte för otroligt att det är en formativ period vi befinner oss i och att vi är på väg mot ett nytt politiskt sammanhang, just nu i första hand i mediekriget.

Man behöver inte ha en överdrivet stor foliehatt för att köpa ditt resonemang. Jag tror du kan ha rätt, om man inser att den globalism som doppats i den liberala demokratins tunna färglager syftar till ett globalt kontrollsamhälle. Corporate fascism mer än kommunism. Skillnaden är att kommunismen har övergivit dom ekonomiska idéerna som var bärande under Sovjet-eran. Nu finns kapitalism blandat med kulturell kommunism - kulturmarxism. Och hade vi fortsatt på USAs inslagna väg hade vi kommit till något som hade liknat ett privatägt Nordkorea.

Så visst, i den aspekten hoppas jag för mitt liv att vi bevittnar socialismens tredje kollaps, i formen av globalismens kollaps.

Vilka är, enligt er, socialismens båda tidigare kollapser? Jag får det bara till en förut. Eller räknar ni med nationalsocialismens?

Jag skulle hellre säga att jag hoppas se slutet på det långa och fruktansvärda 1900-talet. Kanske den slutgiltiga kollapsen för utopism, progressivism och totalitarianism.

Den formativa perioden måste tas i besittning av alternativa medier. Det är vi som måste definiera alternativen annars gör MSM det återigen.
Det är under just upplösningen av ett gammalt system som möjligheterna till att forma och till och med definiera ett nytt finnes lättast att göra. Det är i detta politiska maktvakuum möjligheterna skapas.

För egen del så ser jag att den första kollapsen var när den revolutionära socialismen fick ge vika för den (delvis förment) reformistiska socialismen, och den andra när den reformistiska socialismen kollapsade genom det kalla krigets slut och omvandlades till identitetspolitiska socialismen (dvs feminism, anti-vithet, postkolonialism och annan bråte). Det är den sistnämnda som jag möjligen anar slutet för nu, åtminstone vad mediekriget anbelangar.

Det ligger det mycket i. Inte bara behöver paradigmet bytas, även aktörerna behöver bytas och vilka som blir de nya aktörerna är ännu så länge en öppen fråga.