Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det finns ett kärnsosseri - i meningen gammal, betrodd - lika lite som det finns en moderat kärna. En organisation består av en uppsättning regler och människorna som skall förvalta dessa regler och omsätta dem i praktisk handling. Polisen och lagen. Partiet och stadgarna. Svenska kyrkan och bibeln.

Utöver formalian finns också kultur med oskrivna regler och förhållanden, varför med fel människor blir reglerna ingenting värt. När den där kulturen utraderats är den borta. Kärnsosseriet är den svenska politikens fjällko. Ett individantal som är utspritt och för lågt för att reproducera det som en gång var. Dolt i ett hav av industrikossor med juver som släpar i marken.

Jag följer sosseriet i min egen kommun. Kollar vilka som faktiskt sitter i fullmäktige eller har uppdrag i arbetarekommunen (den socialdemokratiska kommunföreningen). Läser vad de skriver om sig själva på facebook. Kollar hur och var de bor. Vem de är gift med. Vilka förtroendeuppdrag de getts utanför fullmäktige. Allt finns ju idag bara några knapptryck bort. 20 minuter här och 20 minuter där, så får man en helt annan bild än den lokalblaskan förmedlar.

Sossarna idag är yrkespolitiker med akademisk utbildning. Inte sällan gifta inom den egna gruppen. Regnbågsflaggor och "vi gillar olika" haglar på facebook. De som avviker är enstaka individer i den äldre generationen. De är på väg ut och har ingen betydelse för den framtida utvecklingen. Andra avvikare är den udda undersköterskan som halkat in i politiken. De korrumperas snabbt.

Jag kan också föreställa mig hur partiets medlemsmöten ser ut i de flesta kommuner. En fantastiskt hög medelålder och helt hjärntvättade respektive okunniga medlemmar från (f.d.) yrken med kollektivanställning. Mellan dessa öar av relikter, så finns de udda karriäristerna. De som suktar efte makt och inflytande. Ideologin är sekundär, ålandet till toppen primär.

En på många sätt döende organism som har en, enda offensiv satsning: väljarimporten. Där sitter man inte still, minsann.

Sossarnas förfall är ett mycket intressant ämne att studera. Det drar nu ihop sig till batalj i väldigt många mindre kommuner ute i landet. Striden står mellan S och SD. Och svartmålningen har redan börjat. S har sina tentakler rakt in i allt från (det självklara) fackförbund till lokalmedian och den kommunförvaltning man inte sällan styrt över sedan kommunreformen 1971. Prioriteringen inför valet 2018 är solklar: svartmåla SD så mycket det går, så ofta det går och så uthålligt som möjligt. Använd alla tillgängliga medel som det förfogas över: facket, media, skolan, kommunen, Pro, o.s.v. Kanske kan man kalla det för slutstrid. Ty SD:s viktigaste uppgifter är att dels påverka hela spelplanen i en invandringsrealistisk riktning, dels förinta det parti som inte kan röra sig i den riktningen.

Så, vad kommer att hända med Widar Andersson? Inte mycket. Så länge han inte rör upp för mycket bottenslam och grumlar sikten för modernisterna i partistyrelsen, så får han hållas. Blir han för besvärlig så tar sagan slut. Jämför lämpligen med vad som i flera fall har skett i M.

Tror jag har skrivit detta tidigare, men upprepar det iaf. Vi brukade ha det på det sättet att msm uppfostrade folket och dessutom piskade politiker framför sig i politiska korrekthetsfrågor. Eller, som i fallet Reinfeldt, när den store ledaren var rekordhållaren i öppenhetsfloskler, tillika den store valvinnaren, så stod man med öppen mun och applåderade. Åt allt.
Det som sedan hänt är att borgerligheten i tyckeribranschen, från Alice Brallis till Boström, m.fl., har helt släppt detta och börjat agera någorlunda självständigt och i invandringsfrågorna kritiskt. Men på vänsterkanten har något annat skett. Där har närmast politikerna tagit komandot över mediefigurerna. Ta Anders Lindberg som exempel. En galen människa som troget rabblar alla floskler. Vi vet alla hur han låter och skriver. Men, fundera på om ni någonsin har hört honom komma med kritik mot det ledande S i politiken? Har man hört honom tillräckligt ofta på radion, så kommer inte hans "här måste jag ge [fyll i sossenamn här] rätt" som någon överraskning. T.o.m.halvkommunister och frihetliga socialister i ETC-miljön, slickar S i arslet. Partitoppen har större makt än Buffelgöran hade på sin tid.

En konsekvens av detta är att om S skjuts i sank i nästa val, så tar de stora delar av vänsterfigurerna i media med sig i fördärvet. Inte på så sätt att människor skulle få gå från sina jobb. Men hela grunden för trovärdighet och relevans, slås undan.

Mycket intressanta iakttagelser, men kontexten talar för att det fattas ett "inte" i första stycket. Eller?

"Det finns [inte] ett kärnsosseri - i meningen gammal, betrodd - lika lite som det finns en moderat kärna. En organisation består av en uppsättning regler och människorna som skall förvalta dessa regler och omsätta dem i praktisk handling. Polisen och lagen. Partiet och stadgarna. Svenska kyrkan och bibeln."

Detta är den dödfödda, uppifråndikterade medborgarskapspatriotiska svenska överidentiteten som G-P-liberalerna slipar på.

Inte att förväxla med den dödfödda, uppifråndikterade socialistiskt klasskämpande svenska överidentiteten som vänsterstrategerna på Aftonbladet sätter sin tillit till.

Om något är G-P sidan mer klandervärd än Aftonbladet, eftersom de underkänner hela sin "liberala", marknadsanpassade premiss när de vägrar utgå från vad som är, inte vad politiker och tyckare kan reglera fram till varande.

Deras försök att i laboratoriet uppfinna en syntetisk nationalism är att vända på ordningsföljden: En väl fungerande nationalstat skapas av en befintlig nation, inte tvärtom.

Bard visar sig vara mycket klarsynt och kunnig i intervjun. Hans recension av Trumps kraftfulla och SD:s mjäkiga opposition hade kunnat vara min egen:

Läsaren märker också att journalisten Fredrik Thambert som skriver detta inte förstår någonting av det som Bard säger. Journalistens ritualiserade besvärjelse i fotnoten ("Breitbart är en högerpopulistisk och främlingsfientlig sajt...") är bara ett exempel.

Bard framstår som väldigt klarsynt och det är väldigt positivt att människor med andra utgångspunkter än nationalistiska/invandringskritiska/konservativa skriver om detta. "Piraterna" var något av en folkrörelse ett tag runt tiden för FRA-lagen, men föll sedan i glömska. Det var en spretig samling, men det fanns ingen kärlek till etablerade medier och mycket tänkande kring teknisk omvälvning. Kanske förfärades många över att den utveckling de profeterade om kom att innebära Avpixlat och Motpol snarare än den Deleuze&Guattari-doftande vänsterliberalism man själva förfäktade. Det gäller nog de intellektuella i alla fall, jag misstänker att många aktivister lockats över till den mörka sidan.

Precis! Jag tror det viktigaste för att aktivera befolkningen är det som kallas rödpillning. Alla människor kan inte vara paleokonservativa. Däremot kan alla människor lära sig att bli djupt skeptiska mot det som de får sig till livs av MSM.

Dessutom: I Nederländerna kom ju den första seriösa invandringskritiken från den ultraliberale och utlevande homosexuelle Pim Fortuyn. Man måste inte vara konservativ för att vilja minimera invandring av kulturinkompatibla och fattiga människor. Se bara på liberaler som Sam Harris och socialdemokrater som Widar Andersson.

Well, well, well ... Marine Le Pen levererar en salva mot Mutti Merkel och hennes lydiga hund Hollande, på den nya politiskan. En anklagelseakt mot EU-politrukerna och en frihetsinvit till självhävdande europeiska européer. Den politiska retoriken är verkligen på väg att förändras. Och det vinnande konceptet tycks vara svada á la Farage, Wilders, Trump och Le Pen.

https://twitter.com/14AussiePride88/...05938317225984

. Det var ju ett länge ett problem - ville man minska invandringen var man tvungen att rösta på nazister eller i bästa fall något stockkonservativt alternativt nyliberalt. Det har varit (förstås, i retroperspektiv) varit en gigantisk missbedömning av de andra partierna. Det går nog för många (inklusive mig själv) alldeles utmärkt att vara invandringskritisk och antimuslimsk utan att behöva vara stockkonservativ.

I själva verket är folk så otroligt trötta på präktigheten och hyckleriet bland PK-eliten att det blivit ett lika stort problem som de politiska knäckfrågorna i sig. Kriget mot elitens dryga hånskratt är rent av huvudnumret.

För Trump finns det inte ens någon stor akut fråga på samma sätt som i Europa. Invandringen är inte värre än vanligt. Arbetslösheten har sjunkit. När man läser intervjuer med Trumpsupportrar blir mönstret tydligt: Kulturkriget mot PK är det viktigaste av allt. Kolumnisten Mel Robbins på CNN fångade det bra när alla trodde att "grab them by the pussy"-inspelningen skulle knäcka honom:


Jag tror vi underskattat den faktorn i Sverige. Vi tror att allt handlar om invandringen och att kriget mot PK är en biprodukt.

Det handlar om jantelagen. Många har misstolkat den som materiell avundsjuka. Ur den misstolkningen har man sedan fått att jantelagen är typiskt svensk, för eftersom amerikaner inte är avundsjuka på varandras materiella lycka så kan de ju inte ha någon jantelag. Detta är fel. Jantelagen handlar om moral, inte pengar:

Du skall inte tro att du är något. Du skall inte tro att du är godare än vi. Du skall inte tro att du är klokare än vi. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. Du skall inte tro att du vet mer än vi. Du skall inte tro att du är förmer än vi. Du skall inte tro att du duger till något. Du skall inte skratta åt oss. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Läs sista meningen i det fetade i Mel Robbins-citatet. Utan att veta vad jantelagen ens är, identifierar hon tre brott mot den: "smug" (tro att du är förmer), "know-it-alls" (tro att du vet mer) och "pretend they're better than us" (inbilla dig att du är bättre än vi). Det är Jante rakt av. Att Trump badar i dollarmiljarder gör ingenting, men om någon moralpredikant kommer ridande på hög häst med ett drygt hånflin och förklarar sina åsikter "goda", "fina" och "anständiga", då jävlar har de skitit i det blå skåpet.