Början på ett mediakrig om mångkulturen?

BRÄNN HÄXAN
Vad har vi lärt oss av veckan som gick?
... en hel del skulle jag vilja påstå.

I årets bostadsmarknadsenkät bedömer 272 kommuner, eller 94 procent, att de har ett underskott på bostäder för nyanlända personer. Det är en ökning jämfört med förra året då 244 kommuner, eller 84 procent, gjorde samma bedömning. De 272 kommunerna återfinns i alla kommungrupper.

Fram till år 2020 beräknas kostnaderna öka till 47 miljarder kronor mer än intäkterna – om inget görs. Det skulle motsvara en skattesats på cirka 2,10 kronor.

Platsbrist är många gånger en följd av sabotage från kommunpolitiker som drivs av andra motiv än att lösa dessa boendeproblem.
Men det är värre ändå. Samma kommunalråd som saboterar kliver in i rollen som någon sorts sanningssägare från fältet. Samma politiker som i många år ansett att flyktingarna varit för många får i riksmediernas dramaturgi vara de som säger att nu, nu är måttet rågat.

Och här kommer mitt enda nyårslöfte till er som hatar och föraktar oss journalister, media, eller Eskilstuna-Kuriren för den delen.

Eskilstuna-Kuriren tystnar inte, hur mycket ni än försöker skrämma oss. Det lovar jag.

För demokratis skull - för din skull.

Med det löftet säger jag välkommen 2017

Ett argument återkommer ständigt mot personer som röstar på högerpopulister och flyktingmotståndare, att de är irrationella eller så urbota korkade att de röstar i frågor som de inte ska bry sina klena hjärnor med. Fast argumentet framförs oftast mer inlindat.

I tisdagens Dagens Nyheter fanns en variant som jag hört i åratal. Ledarskribenten Gunnar Jonsson skriver om delstatsvalet i tyska Mecklenburg-Vorpommern där högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AfD) gick sensationellt bra:
”Samtidigt är valresultatet paradoxalt ... Senaste decenniet har det gått hyggligt ekonomiskt, arbetslösheten har halverats … Likväl fruktar en femtedel av befolkningen tydligen både islamisering och globalisering.”
[...]
Den underliggande tankegången - och observera att den är så vanlig att den blivit närmast axiomatisk är att demokratiernas enklare medborgare, de som bor i glesbygden, de ”lågutbildade”, de som inte tjänar lika mycket som en it-guru i Stockholm, bara kan reflektera över det de har framför näsan.

Det är som om kommentatorer och politiker skulle tycka det är konstigt att ett parti vilket förespråkar starkt försvar får röster. Det är väl ingen som har anfallit Sverige?

Eller förvånas över att ett parti som vill bygga ut äldrevården alls kan finna gillande. Min mamma är 85 år och hur pigg som helst!

Eller att den politiker som arbetar för trafiksäkerhet kan sitta kvar. Jag har ju aldrig kört ihjäl mig och tänker inte göra det heller.

Men i flyktingfrågan får den typen av tankegångar utrymme. Den som inte kan peka på omedelbara konsekvenser för egen del av flyktingpolitiken kan inte ha rationella skäl för sina åsikter. Om han inte är för flyktingpolitiken alltså.

Medan vi undrar varför folk röstar på detta viset fortsätter högerpopulisterna sitt medvetna och systematiska arbete och biter sig fast i demokratins ben.

Man hade kunnat tänka sig att kommunledningen i Hultsfred gått till hultfredsborna med krav på höjda skatter, men det har inte skett. Det beror på, som jag ser det, att det råder mer balans mellan välfärdskomplexet och den skattebetalande medelklassen på kommunal nivå än det gör på riksnivå. Kommunpolitikerna står närmare finansiärerna än rikspolitikerna. Politikerna klarar inte av att gå till medborgarna och be om pengar för att finansiera ett projekt som medborgarna inte bett om utan enbart är ett utslag av statens dröm att agera humanitär stormakt.

Om välfärdskomplexet ska kunna klämma ur mer pengar ur den skattebetalande medelklassen måste det därför ske genom statliga åtgärder.

Gissa om detta är Dagens Nyheters förslag! Dagens Nyheter står alltid på politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets sida mot den skattebetalande medelklassen. ”Hjälp Hultsfred, Löfven” rubriceras ledaren som handlar om att staten bör öppna plånboken och tillskjuta ett antal friska miljarder, inte bara till Hultsfred, verkar det, utan till kommunerna generellt. Budskapet, om man inte krånglar till det, är att staten bör höja skatten på landets skattebetalande medelklass och ge pengarna till det välfärdsindustriella komplexet. Ledaren ägnar inte en tanke åt att nationens ryggrad, den skötsamma, skattebetalande medelklassen, kanske vill ha ett ord med i laget. Medelklassen och dess intressen tycks inte ingå i Dagens Nyheters världsbild.

Eller rättare sagt: medelklassen och dess begränsade makt uppträder endast som en möjlig krångelfaktor. Om nämligen regeringen inte stöttar kommunerna i större utsträckning, fruktar Dagens Nyheter, ”kan kommunerna komma att slå dövörat till nästa gång regeringen talar om solidaritet”.

Så här beskriver sociologen Arlie Russel Hochschild känslorna hos den vita lågavlönade amerikanen som sannolikt är en man: Du står snällt i kö och väntar på att den amerikanska drömmen ska gå i uppfyllelse. Bakom dig i kön står kvinnor, mörkhyade, mexikaner och sexuella minoriteter. I princip önskar du dem allt gott, men när kön knappt rör på sig och du börjar se människor kila förbi dig är du tvungen att säga emot. Vissa av dem är svarta, andra invandrare och regeringen vill att du ska tycka synd om dem. Regeringen styrs av en svart president, “en av dem” och protesterar du kallar liberala medier dig för rasist och homofob.

En stor del av de vita har helt enkelt börjat känna sig orättvist behandlade.

- Det vi ser just nu är en maktkamp. I USA har det att göra med de demografiska förändringarna. Om tjugo år kommer de vita att vara i minoritet i USA. De svarta, latinamerikaner och andra minoriteter kommer tillsammans att utgöra en större del av befolkningen, säger Heiskanen vid Åbo universitet.

Trump har mest anhängare bland de äldre amerikanerna medan majoriteten av de unga ställde sig bakom Clinton. Frågan är om Trumps framgångar är de sista försöket från de vita herrarna på täppan att återta makten innan diversiteten och internationaliteten vinner, eller om det är början på en ny konservativ tid.

Heiskanen förutspår en ny tid av konfrontationer och spänning mellan olika samhällsgrupper.

- Det är viktigt att ta alla parter på allvar, att också lyssna på de arga vita männen. Vad är de oroliga för? Det måste finnas en dialog mellan olika samhällsgrupper så att den jättelika sociala klyftan mellan kustens latteelit och Rostbältets småstadsinvånare inte växer, säger Heiskanen.