Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Man får uppfattningen att Aftonbladet kultur är i opposition till Aftonbladets ledarsida. Fullt mediekrig inom ett mediabolag.

Förklarande bakgrund om Johannes Wahlström:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Wahlstr%C3%B6m
Kortversionen:

Och Aftonbladet kultur:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Aftonb...l-kontroversen

Både Boström och Wahlström är vittnen i förundersökningen om sexbrott mot Julian Assange, wilikeaksgrundaren.

Det landar alltså att Aftonbladet kultur uppenbart har samma synsätt som Wikileaks om israeliska statens mediestrategi och som lett till att Trump vunnit valet i USA och SD går framåt i Sverige.

En mediestrategi som dragit för långt att den blivit kontraproduktiv då offren västvärldens medborgare anlagt en egen motoffensiv mot mediemaktens lakejer. Alternativ media.

Jo Assange och Wikileaks har anklagats för att vara antisionister. I många medier världen över. Samtidigt.
Synkronmedia i sin tydligaste form. I Sverige var det Bonnierägda Expressen som hade det högsta tonläget. Och EXPO.

Go figure....

Eneroth är en av de socialdemokrater som mest utnyttjar partipiskan. Det får överhuvudtaget inte förekomma någon kritik. Westerholm är dock uppskattad av flera moderater eftersom Westerholm förespråkar traditionell socialdemokratisk politik och då vet man var man har partiet.

Westerholm liksom många andra inom mediakriget såsom Teoderescu, Arpi, Gudmundsson med flera vet att de inte kan göra någon politisk karriär numer. Man har medvetet tagit ett rejält kliv bort från den möjligheten eftersom man vet att partierna helt och hållet är marinerad av allehanda världsfrånvänt godhetstrams som omöjliggör markkontakt. Hanif Bali fick en fråga på twitter om varför han är moderat med tanke på vad Reinfeldt gjort: det är därför jag valt att vara kvar i riksdagen, sa han. Bali är dessutom god vän med Arpi och Westerholm. Ann Heberlein skriver som bekant för Westerholm och hon får sedvanligt betalt för detta. Heberlein skriver också för GP. Chris Forsne tycker jag personligen mest om på ledarsidorna.

Uppenbarligen är det ju så att de här ledarskribenterna på olika tidningar (och Janne Josefsson på svt) vet att de fått en särställning inom media och svensk politik. Och den ställningen lär ju öka. De har ett självförtroende som märks tydligt och det kan man ha om man vet att man säger det folk själva upplever och tycker. Utvecklingen går mot att man inte bara kan skriva för varandra. Läsarna är så insatta idag och då går det inte hålla på som förut. Med tanke på Brexit, Trump, Front National och SD:s höga väljarsympatier är det bevisat vad väljarna vill ha. På detta växer också alternativ media.

Etablissemanget/PK/progressives har uppenbarligen lidit ett stort nederlag i och med Trump och har tvingats retirera, varför frågeställningen blir vad man retirerar till. De något skarpare knivarna har fallit tillbaka till:

1. Vit identitetspolitik är så skrämmande att det är läge att offra identitetspolitik för övriga grupper, bara för att förneka majoritetsbefolkningen detta vapen. Här räcker det att referera till oyto. Men utöver besvärligheterna med att skapa en ny människotyp, så har etablissemanget sin egenhändigt skapade identitetspolitiska apparat att nedmontera, alltså alla de människor som helt definierar sig själva genom sin skattebetalade "kamp" och inte duger till något annat. Om man menar allvar med sin meritokratiska civic nationalism krävs utrensningar och konflikter. Visar man inte att man menar allvar händer inte så mycket, se (s) nuvarande belägenhet.

2. Gräsrotsrörelser är viktiga inte som autonoma politiska maktbaser, utan som signaler till etablissemanget. Det räcker med att politiker och media börjar lyssna och sedan kalibrerar samhällsapparaten, så är allt frid och fröjd. Missnöjda väljare bör bara ignorera decennier av politiskt svek och hoppas att eliten nu börjar göra sitt jobb. Men hegemonin har bara kunnat vara så stark eftersom eliten offrat sin legitimitet, en bit i taget, till förmån för repression. Nu står man där, med smulor kvar i skägget och pratar om hur bra det vore om man hade en gemensam kaka. Samtidigt som slagkraftiga alternativ tillkännager sin existens. Frågan är varför en kritisk väljare ska ta omvägen via den cementerade makten. Vad har den att erbjuda? Den är falsk. Den är inkompetent. Den framstår allt mer som svag. Och den kletar ner de som rör vid den.

När en regim endast har repression och vanans makt på sin sida kan verkligheten ändras snabbt, varför situationen för etablissemanget är ganska prekär. Och ger man efter för mycket för snabbt bekräftar man bara hur överflödig man har blivit.

3. Prata inte om strukturer, förutom de utvalda få som upprätthålls av vita män utanför samhällets toppskikt. Minns att det är modigt att granska utblottade arbetarmän i Ohio(FIGHT THE POWER!), men foliehattsstöveltramp att ha åsikter om New York Times, DNC, FED, NAFTA eller NATO. För det första kan vi vanliga dödliga inte förstå vad de gör i sitt upphöjda värv(1), för det andra skulle diskussionen av ett hypotetiskt konstaterat felaktigt beslut antagligen vara en del av en rysk/högerpopulistisk psyop(2).

4. Det är bara ekonomin som är trasig. Om vi bara ger bruksortsborna jobb så löser sig allt. Sverige skiljer sig dock markant från USA, även om det givetvis finns mycket att göra även här på det ekonomiska planet. Det stora problemet är inte reallöner eller arbetslöshet, utan ödeläggandet av det offentligas rum och service under flodvågen av ointegrerbara. Utan den hade vi haft en hyfsad skola(om än förklenad av kulturmarxism och bristande ordning), en normalt ansträngd vårdapparat och lediga lägenheter i många miljonprogram(med effekter uppåt i värdekedjan), med bibehållet lugn i det offentliga rummet.

(1) http://www.di.se/nyheter/johanna-jea...arligt-vakuum/
(2) http://www.di.se/opinion/pm-nilsson-...a-allmanheten/

Tack för info. Får nog be Johan Westerholm om ursäkt en gång till. Hans blog är helt ok. Inte för att jag bestämmer vad som är bra eller dåligt, men ändå. Har inte arbetat mig bakåt helt och hållet till starten av websidan, men lite har jag ögnat igenom. Och det han skrev för nån dag sen om regeringstjänstemannen Tobias/Tomas Gerdås är ju som hämtat från nåt slags Kafka-inspirerad skräckfilm. Westerholms rubrikfråga är helt befogad, för i Sverige bör man uppenbarligen börja ställa frågan, var gränsen går för regeringstjänstemän. Men hans fäbless för Marocko förstår jag inte och jag tycker att det han skriver andas bitterhet. Han verkar tyvärr också helt sakna humor. Men nog om Westerholm. Intressant sida dock.

Man har sällan några högt ställda förväntningar på debattinlägg från personer som på ena eller andra sättet är aktivt engagerade inom flyktingindustrin, men det här var fullkomligt njutbar läsning från en representant för Aleris i Malmö i ett debattinlägg i SvD.


Den här klartänkta synsättet får självfallet gärna sprida sig inom hela asylinudustrin och i synnerhet bland våra politiker. Det här känns som ett förstadium till repatriering. Mer sådant!

http://www.svd.se/utvisningshotade-b...tingmottagande

Utmärkt sammanfattning! Jag håller helt med. Men hur skulle vi vilja att det utvecklades istället?

https://www.buzzfeed.com/lesterfeder...e-entire-world

http://www.hollywoodreporter.com/new...ovement-948747

Insikten om var identitetspolitiken skulle leda har dykt upp bland de minst korkade vänsterskribenterna de senaste åren. Åsa Linderborg var tidigt ute med kritik, för hon började nog förstå vad som väntade runt hörnet. När vita män skulle ta identitetspolitiken till sig och, som någon skrev tidigare i tråden, inte längre vara organisatör & finansiär utan istället bli en spelare i matchen.

Men hur en sådan nedmontering av den identitetspolitiska apparaten skulle gå till är inte helt självklart & jag är inte heller säker på att den nyvaknade vita medtävlaren skulle låta sig stoppas även om man skulle lyckas få tyst på tokvänstern.

Den bästa metod som står till buds för att tysta identitetspolitiken är naturligtvis att strypa bidragskranarna som föder denna "rörelse". Men det kommer givetvis att orsaka ett ramaskri bland alla dessa särintressen som har jackat in sina parasitsnablar direkt i bidragsfontänen. Så det krävs dels politiska åtgärder, men även att hela media är med på båten & inte ger någon plattform till gnäll från dessa olika stolleorganisationer.

Det som skulle krävas för att lyckas är någon slags "De långa knivarnas natt" där regering, riksdag, polis & mainstream-media snackar ihop sig i förväg. För det kommer att bli en massa kravaller, bilbränder & liknande när det går upp för parasiterna att festen är slut.

Guran kommer inte att stillatigande se på när bidragsfontänen sinar, Fantomen måste nog helt enkelt slå ihjäl honom en gång för alla.

Dert är möjligt att det kommer en islossning vad gäller vad som publiceras och hur det publiceras. Men samtidigt är min uppfattning av dem som i dag är verksamma inom svensk media, att de är just så som Wahlström beskriver dem. De känner hela tiden efter vad som är politiskt gångbart för stunden. Det är deras ledstjärna. Vad gäller idag? Vissa är snabbare än andra att känna av tidens strömningar, andra är långsamma. Men i grunden är de likadana. Alla dessa svenska jounarlister.

Vill det sig illa är islossningen egentligen bara en pendelrörelse. Och som man i ett par decennier svängt allt längre och längre åt ett håll, finns möjligheten att man nu att svänger allt längre och längre åt helt motsatt håll. Någon egentlig vilja att skriva om och rapportera om hur det verkligen är, kommer fortfarande att saknas.

Vill man vara elak, och det vill man, så är den självrannsakan New York Times på ett ganska dåligt sätt ger sken av, ingen självrannsakan alls vad gäller vad man gör och hur man gör det. Man positionerar bara om sig så att man inte blir omöjliga att ha att göra med i den nya situation som gäller. Misstaget New York Times kan tänkas göra sig skyldiga till här, är att den nye presidenten fattar att de bara är simpla rövslickare. Under galgen svänger de som en pendel, för egentligen har jounarlisterna ingen annan genuin åsikt än att man är sig själv närmast och det är gott och fint, åtminstone i praktiken och när det är på riktigt och gäller en själv.

Men visst njuter jag i fulla drag av den vånda många jounarlister uppvisar helt öppet. De skriver till och med om sin vånda så att det aldrig kan glömmas. Och egentligen. Sickna horungar de är, hela bunten. Det är skämskudden fram varje gång man läser, tittar på TV eller lyssnar på radio när jounarlisterna svamlar runt och famlar omkring, i sin iver att tråckla sig ur en situation som man förstår är omöjlig. Särskilt komiskt är det beaktar man att det är jounarlisterna själva som konstruerat den labyrint man nu gått vilse, att det är de själva som målat in sig i hörnet och att det är bakfyllan efter det egna empatiska fylleslaget man försöker överleva. Nu ska räkningen för kalaset helt plötsligt betalas, och fler och fler jounarlister upptäcker att det bland annat är till dem räkningen skickas. Och de har fattat att vissa av oss förväntar oss att de betalar, annars går vi till fogden och begär indrivning.

Enda sättet att få stopp på etnisk identitetspolitik är att övertrumfa den med, håll i er nu, en nationell identitetspolitik.

Sveriges bästa före olika etniska särintressen. Det är enda vägen för att multikultur inte skall leda till etniska klansamhällen och en Libanonisering av hela samhället. Men det sitter långt inne och är troligen svårt att svälja rent namnmässigt även om politiken är annorlunda än det historiska exemplet.

Nationella socialister blir Nationalsocialister och det ger stort tuggmotstånd. Förståeligt.
Men kulturmarxister är experter på att ge ord ny betydelse och ge nya ord till befintliga begrepp så det är nog bara en tidsfråga innan begreppet lanseras under en annan rubrik av vänstern.

Aj då. Ser att jag är sent ute.
Socialdemokraterna använder redan begreppet "Den SVENSKA modellen" för att beskriva och förankra ovanstående. En Nationell identitet för att övertrumfa identitetspolitiken.

När kommer yttersta identitetsvänstern reagera på detta?

Det är knappast realistiskt att tro att dagens beslutsfattare och "intellektuella" kommer att byta fot över en natt, men att de kan utmanas och besegras i konkreta frågor, såväl som i kampen om problemformuleringsprivilegiet, står klart. Hellre då att oberoende institutioner stärks och tvingar de etablerade framför sig, än att de etablerade förekommer och därmed tar initiativet.

Ja det är en "utmaning". Ett alternativ är att använda värdegrunden konsekvent även mot de egna artificiellt negativa och börja hänga ut folk för samröre med diktaturer, kriminella och terrorister och för hat mot svenskar och samhället. I princip (mp)-slakten i storformat. Med tanke på det carte blanche som innehafts lär det finnas mycket skit att kasta. Några högprofilerade avgångar och en ny "nationell socialistisk" myt att samlas kring för de som sitter still i båten(med bibehållna bidrag) och total medietystnad kring de som ändå gnäller(hur många missnöjda islamister har man hört gnälla efter cirkusen i våras?). Risken är förstås att man skapar en riktig rasifierad opposition.

Heberlein bidrar till moraldebatten som hittills inte uppstått i Sverige, mer än den enkelriktade, kvasihumanitära kommandoaltruism etablissemanget i åratal gisslat svenskarna med; det våras för reciprociteten:

Flit och ansvarstagande måste få tillbaka sitt värde




http://ledarsidorna.se/2016/11/ann-h...ka-sitt-varde/

Hur djupt skuldsatta tillåter sig svenskarna att bli, innan de bryter sig ur sin roll som världens socialbyrå? Vid vilken försörjningskvot blir hunsade svennebanan en självhävdande, identitetspolitisk svensk? Kanske finns det andra solidariserande ingrupper också (arbetande vs icke-arbetande, muslim vs icke-muslim osv), men etnicitet smäller högt.