Citat:
Ursprungligen postat av
fitzcarraldo
Som någon som har en viss insyn i ankdammen och som rör mig en del runt den typ av personer som tråden till stor del handlar om (mediala aktivister av olika slag, vänstern i mitt fall), måste jag säga att det är märkbart hur en känsla av trötthet och likgiltighet dragit över delar av kollektivet. Autopiloten är påslagen, man raljerar närmast nihilistiskt kring Trump, SD, Brexit, Le Pen osv utan att kunna uppbåda nån större ilska eller entusiasm.
Man vänder sig inåt, retirerar till de säkra och fredade rum som funnits i decennier i form av sekteristiska tidskrifter samt "separatistiska" grupper, nu förstås oftast på facebook. Där är man åtminstone överens om de universella sanningarna och man aktar sig noga för att gå utanför den enormt trånga åsiktskorridoren som råder där. De flesta vill bara vara en del av gemenskapen och finns därför i undergrupper som vänsterfeministiska litteratur-grupper, vänsterfeministiska popkultur-grupper, vänsterfeministiska hudvård- och smink-grupper, vänsterfeministiska meme-grupper med mera. Man orkar inte beblanda sig med oliktänkande, man är inte längre intresserad av att omvända dem, man vill bara vara ifred och slippa behöva uppröras av GPs hitleristiska tendenser och borgerlighetens normalisering av fascism. 90% av media ägs ju av högern och t o m Aftonbladet Kultur släpper igenom brun propaganda. Osv.
Samma personer som för bara några år sen tog varje tillfälle som gavs att i både mediala och personliga sammanhang högljutt argumentera för sin sak är i dag dödströtta. Man ljög så mycket och så hårt att man själv trodde på det, därför hade man inte några problem med att diskutera frågor kring mångkultur, high on their own supply som de var. Idag verkar godhetsknarket tappat i styrka, man orkar inte längre skriva sida upp och sida ner om hur fantastisk mångkulturen är utan man nöjer sig med att konstatera att motståndarna är faktaresistenta rasister och går sedan vidare med sitt liv.
Min uppfattning är att dagens kulturvänster inte bytt åsikt eller kommit till några nya insikter men att den är desillusionerad gällande mångkulturdebatten och är på god väg att brytas ned eller åtminstone gå tillbaka till något slags pre 2010-stadie. Hade varit intressant att höra hur andra som hänger dagligen med denna typ av människor upplever stämningarna.
Min uppfattning är att inte bara vänsterskribenter drabbats av utmattningssyndrom, men även borgerliga skribenter har blivigt trötta. Man har allesamman i en herrans massa år sjungit mångkulturens lov. En lovsång som lovade runt, men höll tunt. När det blev allvar av så blev det bara skit av det man propagerat sig hesa för. De kan allesamman se att det blev inte så som man sa att det skulle bli. Det blev helt annorlunda än bra. Det blev bara skit. Det kan de alla se. Och såna som till exempel Virtanen flyr bort och in i cyberrymdens förtrollade polygonvärld. Många andra vänder sig som du skriver mycket riktigt inåt och börjar ägna enorm energi åt att pilla i sina egna navlar och sen jämföra och analysera färg och form och konsistens hos den egna gruppens navelludd.
Dock har statliga tjänstemän, politiker och offentligt avlönade jounarlister inom statens media och så kallade ackademikär på olika universitet, tillsammans med de som aldrig gillat mångkultur, till exempel råkommunisterna på tidningar som Proletären, inte drabbats av trötthet. De förra är inte beroende av nåt slags marknad och de senare är sedan länge utstötta ut ur de tolerantas sfär i Sverige.
Och även om det är så som jag skriver, att man drabbats av trötthet, så tror jag att det kommer en sista krafansträngning vad gäller Sveriges roll som humanitär stormakt och sina egna roller som självklart försörjda via den skatt som alla andra betalar. Men sen är det slut och man kommer inte att orka alls, vare sig att på riktigt eller på låtsas att längre orka förfäkta idéer som att svenskar inte finns samtidigt som vi svenskar ska försörja alla andra som finns på riktigt, och det i Sverige. Kraften att tala väl om ett mångkulturellt samhälle med vidspredd grov kriminalitet som polisen inte ens har ambitionen att kontrollera, annat än i form av att på olika sätt försöka förmå laglydiga medborgare att fördra eländet, kraften att försvara evighetslånga köer till behandling inom sjukvården för dem som betalar kalaset, kraften att stå upp för en stormaktsidé som inte ens vill erkänna existensen av det flertal som med sina skatteinbetalningar håller idén vid liv, kommer sen inte längre att finnas. Då tar det slut med mångkulturpropagandan. Följderna av den galna mångkulturpolitiken kommer dock inte att försvinna, men vi kommer i vart fall inte längre att behöva dras med all äcklig moralism och allt äckligt hyckleri, som är Det Nya Sveriges värdegrund.
Till slut så går det bra. Sverige har varit illa ute förr, men alltid klarat sig. Det kommer vi att göra igen. Klara oss bra.
