Citat:
P1 har ett arbetssätt som inte bara är lätt att identifiera som politiskt agendasättande, det är också lätt att se hur man rent praktiskt lägger upp arbetet i vissa avseenden. Och det är på måndagmorgonen man skall spetsa öronen för att förstå sammanhanget.
Ty, (nästan) varje måndag så presenterar man en "nyhet" (eller flera) som man sen har för avsikt att spinna lite på varje dag i 2-3 dagar. Undantagsvis hela veckan. Denna måndagmorgon finns två kandidater av lätt absurd karaktär:
Den första, citerat fritt ur minnet:
Det är "nyheten". Ingen vidare utveckling, fördjupning eller förklaring. Man liksom bara kände för att slänga ur sig denna mening. Jag tippar att det kommer uppföljning på detta imorgon eller kanske redan idag. Det gäller att hålla kulor i luften så att säga. Man måste spruta ur sig ett minimum av ord som "ensamkommande", "avvisas", "afghaner", o.s.v.
Den andra är att det larmas om att Kriminalvården använder ett "grepp" vid tvångsavvisningar som polisen slutat med och avråder ifrån, för det är "farligt". Ja, ni som inte lyssnar på P1, ni läste faktiskt rätt. Detta är en av P1:s stora nyheter på måndagmorgonen idag. Det blir uppföljning på detta i programmet Kaliber. https://www.google.se/amp/sverigesra...android-om-lge
Så till de frågor som jag med ovan som bakgrund vill återkomma till. Ja, de borde i en sådan här tråd vara stående "belysningspunkter" på alla absurditeter som refereras här.
Till vilka riktar sig egentligen denna slags journalistik? Och vilken effekt förväntar sig leverantörerna av den att journalistiken skall få?
Hur jag än vänder och vrider på detta, oavsett dagsform, så får jag det ta mig tusan inte att gå ihop.
Politik och journalistik har en viktig beröringspunkt i själva sina arbetsmetoder. Politiken har behjärtansvärda uppgifter att ta sig an. De är fler än medborgarnas skattemedel kan finansiera. Sålunda måste politiken prioritera vissa områden och uppgifter före andra. Politik handlar absolut om att ställa grupper mot varandra.
Journalistiken har exakt samma sak, fast där är frågan: vilka nyheter skall vi prioritera, när det totala antalet nyheter är för många för att skriva om eller sända dem alla?
Jag vill hävda att agendan drivs genom nyhetsprioritering i första hand. Vad och vad som inte rapporteras. Detta påverkar ett land mer än hur den faktiskt utvalda nyhetsrapporteringen sedan formuleras. Vi kan skydda oss mot de försåtliga formuleringarna och kritiskt granska vad som sägs och skrivs. Men vi kan inte reparera skadan som uppstår pga det vi aldrig fick ta del av.
För att knyta an till mina två absurda P1-exempel ovan, så skrattar nog mången åt själva deras innehåll, men förlusten av den friska nyhetsrapportering som de likt gökungar baxade ur boet, kan vi inte göra ogjord.
Den här nyhetsprioriteringsagendan, gäller i såväl utrikes- som inrikesrapporteringen.
Det fanns en tid då jag kände namnet på den högste politiske ledaren i Kina. Nu kan jag inte ens hans titel. Vem som är Indiens premiärminister är mig inte heller känt. Är militärdiktaturen kvar i Thailand? Hur fungerar japansk inrikespolitik? Vid sidan av Putin, vet jag namnet på Rysslands utrikesminister, men sen tar det stopp. T.o.m. vårt grannland Finland är mig ett svart hål, vid sidan av de vänsterns skönhetsfläckar som svensk media så gärna återkommer till - i princip Sannfinländarna och Soldiers of Odin. Jag skäms över min okunskap. Men samtidigt förstår jag varför det är så idag och jag har också minnen från en annan tid. All tid och all plats i eter och på papper, tas upp av en strid ström rapportering, ja närmast en rännskita, från Mellanöstern, EU-intriger och den del av amerikansk politik som kan ges ett romantiskt kampen-mot-storpotäterna-skimmer av vänsterjournalister. Det är mig ett sorgligt mörker alltihop.
Så, tillbaka till mina frågor. Vem ser P1:s ledarskap som mottagare av tokerierna? Förväntar de sig att någon just alls, förutom svagbegåvade och rena stollar, skall omfamna sådan rapportering som jag återgett ovan? Om svaret på frågan faktiskt är ja, så måste man fråga sig hur tusan de kan vara så uthålliga i galenskapen? Ty sådan rapportering värvar inte nya anhängare till deras sak.
Återstår då möjligheten att de vill slippa rapportera om "riktiga" nyheter, såväl utrikes som inrikes, och på så sätt hålla medborgarna sovande. Men då skulle man lika gärna kunna rapportera om sådant om inte riskerar att väcka anstöt.
Som sagt, jag får det inte att gå ihop. Den momentana bilden är tokig - journallistiken är galen - å det må vara hänt. Men hur kan det vara ett så Gud förbannat uthålligt fenomen?
Och precis nu när jag tänker klicka på "skicka svar" så gör man reklam för kommande programmet Tendens, som kommer handla om "avvikande könsutveckling".
Av vem, för vem och hur länge till, kommer denna fars att kunna fortgå egentligen?
Ty, (nästan) varje måndag så presenterar man en "nyhet" (eller flera) som man sen har för avsikt att spinna lite på varje dag i 2-3 dagar. Undantagsvis hela veckan. Denna måndagmorgon finns två kandidater av lätt absurd karaktär:
Den första, citerat fritt ur minnet:
Det är "nyheten". Ingen vidare utveckling, fördjupning eller förklaring. Man liksom bara kände för att slänga ur sig denna mening. Jag tippar att det kommer uppföljning på detta imorgon eller kanske redan idag. Det gäller att hålla kulor i luften så att säga. Man måste spruta ur sig ett minimum av ord som "ensamkommande", "avvisas", "afghaner", o.s.v.
Den andra är att det larmas om att Kriminalvården använder ett "grepp" vid tvångsavvisningar som polisen slutat med och avråder ifrån, för det är "farligt". Ja, ni som inte lyssnar på P1, ni läste faktiskt rätt. Detta är en av P1:s stora nyheter på måndagmorgonen idag. Det blir uppföljning på detta i programmet Kaliber. https://www.google.se/amp/sverigesra...android-om-lge
Så till de frågor som jag med ovan som bakgrund vill återkomma till. Ja, de borde i en sådan här tråd vara stående "belysningspunkter" på alla absurditeter som refereras här.
Till vilka riktar sig egentligen denna slags journalistik? Och vilken effekt förväntar sig leverantörerna av den att journalistiken skall få?
Hur jag än vänder och vrider på detta, oavsett dagsform, så får jag det ta mig tusan inte att gå ihop.
Politik och journalistik har en viktig beröringspunkt i själva sina arbetsmetoder. Politiken har behjärtansvärda uppgifter att ta sig an. De är fler än medborgarnas skattemedel kan finansiera. Sålunda måste politiken prioritera vissa områden och uppgifter före andra. Politik handlar absolut om att ställa grupper mot varandra.
Journalistiken har exakt samma sak, fast där är frågan: vilka nyheter skall vi prioritera, när det totala antalet nyheter är för många för att skriva om eller sända dem alla?
Jag vill hävda att agendan drivs genom nyhetsprioritering i första hand. Vad och vad som inte rapporteras. Detta påverkar ett land mer än hur den faktiskt utvalda nyhetsrapporteringen sedan formuleras. Vi kan skydda oss mot de försåtliga formuleringarna och kritiskt granska vad som sägs och skrivs. Men vi kan inte reparera skadan som uppstår pga det vi aldrig fick ta del av.
För att knyta an till mina två absurda P1-exempel ovan, så skrattar nog mången åt själva deras innehåll, men förlusten av den friska nyhetsrapportering som de likt gökungar baxade ur boet, kan vi inte göra ogjord.
Den här nyhetsprioriteringsagendan, gäller i såväl utrikes- som inrikesrapporteringen.
Det fanns en tid då jag kände namnet på den högste politiske ledaren i Kina. Nu kan jag inte ens hans titel. Vem som är Indiens premiärminister är mig inte heller känt. Är militärdiktaturen kvar i Thailand? Hur fungerar japansk inrikespolitik? Vid sidan av Putin, vet jag namnet på Rysslands utrikesminister, men sen tar det stopp. T.o.m. vårt grannland Finland är mig ett svart hål, vid sidan av de vänsterns skönhetsfläckar som svensk media så gärna återkommer till - i princip Sannfinländarna och Soldiers of Odin. Jag skäms över min okunskap. Men samtidigt förstår jag varför det är så idag och jag har också minnen från en annan tid. All tid och all plats i eter och på papper, tas upp av en strid ström rapportering, ja närmast en rännskita, från Mellanöstern, EU-intriger och den del av amerikansk politik som kan ges ett romantiskt kampen-mot-storpotäterna-skimmer av vänsterjournalister. Det är mig ett sorgligt mörker alltihop.
Så, tillbaka till mina frågor. Vem ser P1:s ledarskap som mottagare av tokerierna? Förväntar de sig att någon just alls, förutom svagbegåvade och rena stollar, skall omfamna sådan rapportering som jag återgett ovan? Om svaret på frågan faktiskt är ja, så måste man fråga sig hur tusan de kan vara så uthålliga i galenskapen? Ty sådan rapportering värvar inte nya anhängare till deras sak.
Återstår då möjligheten att de vill slippa rapportera om "riktiga" nyheter, såväl utrikes som inrikes, och på så sätt hålla medborgarna sovande. Men då skulle man lika gärna kunna rapportera om sådant om inte riskerar att väcka anstöt.
Som sagt, jag får det inte att gå ihop. Den momentana bilden är tokig - journallistiken är galen - å det må vara hänt. Men hur kan det vara ett så Gud förbannat uthålligt fenomen?
Och precis nu när jag tänker klicka på "skicka svar" så gör man reklam för kommande programmet Tendens, som kommer handla om "avvikande könsutveckling".
Av vem, för vem och hur länge till, kommer denna fars att kunna fortgå egentligen?
P1 förefaller rikta sig till pseudointellektuella känslostyrda personer. Dessvärre inte en obefintlig målgrupp.
Har någon ställt frågan om det är rimligt att bevilja psykiatrisk asyl? Jag gissar att så inte är fallet.
