Citat:
Studio Ett sände idag en intressant intervju med den tidigare UR-medarbetaren Per-Axel Jansson som fick lämna sin tjänst efter att ha kritiserat normkritiken som rådande ideologi på arbetsplatsen, bland annat apropå den famösa jobbannonsen från UR där man sökte rasifierade medarbetare.
Vi ska prata om begreppet normkritik som har vunnit många anhängare i Sverige. Tanken är att vi ska bli bättre på att ifrågasätta sådant som vi tar för givet. Som att kärnfamiljen är norm, att vi utgår från att människor vi möter är heterosexuella och att det fortfarande, trots att Sverige har en etniskt blandad befolkning, är norm att vara vit.
Själva diskussionen är ganska förutsägbar - Heberlein representerar det sunda förnuftet, URs produktionschef framstår som en robotlik politruk, helt oförmögen att kritisera normkritiken ens som tankeexperiment, och Bratt kör med banala härskartekniker.
Det intressanta är snarare Janssons beskrivning av UR som en arbetsplats där mångfalden bland de anställda kartläggs genom "djupintervjuer" och personalen inte får ställa kritiska frågor under temadagar om t.ex. islamofobi. Jansson själv förhindrades alltså att göra ett reportage om normkritiken som paradigm på UR och han berättar dessutom att UR bröt samarbetet med ett produktionsbolag som skulle göra ett reportage om afrofobi eftersom Afrosvenskarnas riksförbund kritiserade det faktum att samtliga av bolagets anställda var vita.
Janssons vittnesmål är lyssningsvärt och kommer antagligen kunna utgöra ett illustrativt exempel när vår politiska samtid studeras i framtiden då man lär förundras över vansinnet. Fast det mest intressanta är egentligen att P1s Studio Ett tar upp företeelsen normkritik ur ett kritiskt metaperspektiv och låter Jansson öppet berätta om åsiktskorridoren i MSM. Kanske är det ett sätt att retirera när man framställer den senare som en fråga om personalpolitik hos UR men det man tidigare förnekade är numera alltså möjligt att diskutera även i P1.
Vi ska prata om begreppet normkritik som har vunnit många anhängare i Sverige. Tanken är att vi ska bli bättre på att ifrågasätta sådant som vi tar för givet. Som att kärnfamiljen är norm, att vi utgår från att människor vi möter är heterosexuella och att det fortfarande, trots att Sverige har en etniskt blandad befolkning, är norm att vara vit.
Citat:
Men frågan är om den här idén har blivit så omfamnad av så många att den i sig har blivit en norm som borde kunna kritiseras. Det tyckte journalisten Per-Axel Jansson som fram tills nyligen arbetade på Utbildningsradion. Och därför ville han göra ett normkritiskt reportage om normkritik. En idé som slutade med att han fick lämna UR efter nio år där.
– UR är en levande arbetsplats och att tänka normkritiskt är en övning på att tänka annorlunda. Vi propagerar inte för normkritisk tänkande genom att ha ett normkritiskt tänkande, säger URs produktionschef Elin Andersson.
– Normkritik är en metod och kan inte vara målet i sig , säger lektor och författare Ann Heberlein.
– Publicservice har det normkritiska perspektivet inbakat i sitt uppdrag till skillnad från kommersiella medier. Där sticker Public service ut, säger Anna-Klara Bratt, chefredaktör tidskriften feministiskt perspektiv.
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6521602
– UR är en levande arbetsplats och att tänka normkritiskt är en övning på att tänka annorlunda. Vi propagerar inte för normkritisk tänkande genom att ha ett normkritiskt tänkande, säger URs produktionschef Elin Andersson.
– Normkritik är en metod och kan inte vara målet i sig , säger lektor och författare Ann Heberlein.
– Publicservice har det normkritiska perspektivet inbakat i sitt uppdrag till skillnad från kommersiella medier. Där sticker Public service ut, säger Anna-Klara Bratt, chefredaktör tidskriften feministiskt perspektiv.
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6521602
Själva diskussionen är ganska förutsägbar - Heberlein representerar det sunda förnuftet, URs produktionschef framstår som en robotlik politruk, helt oförmögen att kritisera normkritiken ens som tankeexperiment, och Bratt kör med banala härskartekniker.
Det intressanta är snarare Janssons beskrivning av UR som en arbetsplats där mångfalden bland de anställda kartläggs genom "djupintervjuer" och personalen inte får ställa kritiska frågor under temadagar om t.ex. islamofobi. Jansson själv förhindrades alltså att göra ett reportage om normkritiken som paradigm på UR och han berättar dessutom att UR bröt samarbetet med ett produktionsbolag som skulle göra ett reportage om afrofobi eftersom Afrosvenskarnas riksförbund kritiserade det faktum att samtliga av bolagets anställda var vita.
Janssons vittnesmål är lyssningsvärt och kommer antagligen kunna utgöra ett illustrativt exempel när vår politiska samtid studeras i framtiden då man lär förundras över vansinnet. Fast det mest intressanta är egentligen att P1s Studio Ett tar upp företeelsen normkritik ur ett kritiskt metaperspektiv och låter Jansson öppet berätta om åsiktskorridoren i MSM. Kanske är det ett sätt att retirera när man framställer den senare som en fråga om personalpolitik hos UR men det man tidigare förnekade är numera alltså möjligt att diskutera även i P1.
Det var förutsägbart. Som ett klassiskt drama där rollerna är givna och replikerna redan skrivna. Men visst har det börjat dyka upp lite intressant här och där och lite då och då på P1. Visst är det så.
Min egen reflektion medans jag lyssnade på programmet var följande.
Normkritiken verkar ha stelnat och blivit en ideologi i sig själv. Och där den ideologin är förhärskande, som den uppenbarligen är inom den domän där Utbildningsradions ledning är obestridd suverän, beter sig den ideologins företrädare som vilka andra suveräna makthavare som helst. Man tolererar inget som helst ifrågasättande av den förhärskande ideologin. Normkritiken får aldrig ifrågasättas. Inte ens ur ett normkritiskt perspektiv.
Och. Ibland blir man trött på människan, som konstant och evinnerligt verkar upprepa sig när det gäller att göra saker så dåliga som möjligt, så tråkiga som möjligt. I fallet normkritik är det till och med skrattretande att normkritikerna själva, inte kan acceptera att själva normkritiskt nagelfaras.
Sverige är en cirkus vorden.
Jag menar inte att skoja när jag liknar Det Nya Sverige vid en cirkusföreställning. Jag är helt seriös och superduperallvarlig. Det är bara det att det är den liknelse som hela tiden dyker upp i mitt huvud när jag iakttar diverse nutida makthavares i Sverige göranden och låtanden. För mig framstår det hela bara som ett riktigt, riktigt dåligt jävla pajasnummer i en solkig cirkusmanege. Och de uppträdande clownerna är inte ens roliga. De är bara tragiska. Och det verkligt tragiska är att dessa makthavare verkligen har makt i Det Nya Sverige.
__________________
Senast redigerad av Naranbaatarkhan 2016-09-21 kl. 20:37. Anledning: rättstavning
Senast redigerad av Naranbaatarkhan 2016-09-21 kl. 20:37. Anledning: rättstavning