Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hmmm...här måste jag säga emot, mitt intryck är att borgerliga politiker snarare har varit betydligt ängsligare för vad Aftonbladet ska tycka än vad exempelvis SVD och GP skriver.

GP:s ledare rör sig trevande genom ingenmansland med denna retoriskt öppna fråga. För inte nog med att svaret är nekande och det inte är självklart mer humant - det är kategoriskt mindre humant.

Ramberg, Schyffert eller Soros har inte bara fel i sina förmätna godhetsanspråk - resultatet av deras agiterande är ett förskingrande av godhetskapital som är funktionell ondska. Balansräkningen i den dyrbaraste av valutor har hamnat på minus av deras inblandning. Ett god gärning här minus tio uteblivna goda gärningar där, blir en samvetsskuld för den som påverkade prioriteringen.

Baaaaaarn dööööööör, så långt har de rätt - men det är deras eget moraliska ansvar. Liksom det är varje tänkande, anständig människas skyldighet att påtala denna uppenbara sanning.

Det fundersamma hymlandet och skrapandet med foten hos tvivlarna med medial plattform är inte berömvärt. Underlåtenhetssynden är också klandervärd.


"Dags för oss judar att släppa taget om vår identitet". "Vi kurder hade fel som inte blev turkar, syrier eller iranier utan envisades med vår etnosärart".

Om man inte förväntar sig den sortens identitetspolitiska avböner i ledare och krönikor och följande praktiska steg mot den identitetsbefriade universalism som borde vara lättare för minoriteterna att nå, ska man inte tro på en framtid som inte är partisk, fragmenterad och identitetspolitisk.

Vad det handlar om är inte så mycket skillnad i art som i grad av identitetspolitik mellan urbana, besuttna liberaler av olika härkomst och klumpigare stamtillhörigheter lägre ned på samhällsstegen. Det är innerstadens diskreta koder i kompisgänget mot förortens yxigare nätverkande, den igenkännade blinkningen mot den i takt höttande näven. Men få saknar identitet eller längtan efter identitet.

Ja - svenskar och vita majoritetsbefolkningar i Europa och USA som nu börjar dras samman av intressegemenskapens och sympatins politiska gravitation, gör ju inget annat än ger efter för samma kraftfält som visat sig övermäktiga för alla andra ingrupper i alla andra mångkulturer i alla tider.

Hur ska svenskar lyckas övervinna vår tribalism, när andra har så förtvivlat svårt? Är vi bättre utbildade, resursrikare, mer kosmopolitiska, omänskligare än andra? Om amerikanska judar i den ena änden av det socioekonomiska spektrat förenas med afroamerikaner i den andra, i ett envist och oförbätterligt gruppröstande - är det inte förhävelse att tro att vita amerikaner eller etniska svenskar inte kommer bete sig på samma sätt, när väl homogenitetens hegemoniska osårbarhet är borta?


Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Ett normaliserat SD är ju inget absolut värde, utan ett relativt. Det är rörliga mål vars inbördes positioner eller kurser inte ligger fast, vi talar om. Och eftersom SD i mångt och mycket är lika roderlöst som borgerligheten är det en armada på drift vi nu kan se bildas.

Jag har ju sagt det förut: Framtiden är partisk. Framtiden kommer vara helt normal i sin fragmentering mellan konkurrerande ingrupper i mångkulturella statsbildningar. Det är inte denna evidensbaserade förutsägelse som kräver ytterligare empiri, utan universalismens alltid bortflyende utopi.

Identitetsvänstern tjänar nu som den förenande fiende som kan göra ivriga vänner av trådens beskrivna liberaler och frusna Sverigedemokrater som vill in i värmen. De rasifierade, muslimerna, etnoseparatisterna är tacksamma ovänner att ha och att göra sig. De är lätta att håna och klä av i sin nakna, hatiskt själviska otacksamhet.

Men lita på en sak - den samhörighet de känner kommer inte försvinna för det. Och i politiken kommer den partiskheten byggd på sympati i längden trumfa alla - förljugna - uppmaningar till sval neutralitet.

Det enda som behövs för att möjliggöra det som alla vill (ett borgerligt samarbete med SD) är Plausible Deniability när Lindberg dyker upp med brunpenseln.

Och det är detta som Teodorescu erbjuder.

Vet man varför DogDylan lämnade tråden?

Han lämnade FB för fem år sedan. Undrar om han läser den här tråden, har han en aning om vad han har satt igång? En av Flashbacks mest intressanta trådar.

Sista postningen: (FB) I skuggan av London och Breivik: Den politiske journalisten

Sista postningen i denna tråd: (FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Självfallet kommer framtiden att vara partisk och ingen folkgrupp har tidigare frivilligt avsagt sig sin "etnosärart", inte ens svenskar, så varför skulle de plötsligt göra det nu? Det är inte den typen av avböner jag förväntar mig utan en opportunistisk anpassning till det politiska landskapet där identitetspolitiken är på reträtt. Det är i så fall inte första gången de mest radikala debattörerna inom en viss falang ändrar inriktning efter anslagen och anställningsmöjligheterna.

Det har trots allt funnits etniska minoriteter i de europeiska majoritetssamhällena genom historien utan att dessa minoriteter har ställt politiska särkrav tidigare. Makthavarna har ibland valt att göra undantag men det generella förhållningssättet till etniska minoriteter har som bekant handlat om att de senare måste assimileras. Nu rör det sig förstås om betydligt större och mer problematiska grupper i samtidens Sverige men jag är inte så säker på att "homogenitetens hegemoniska osårbarhet" är förbi, för vilka sitter egentligen på de verkliga resurserna och vilka kommer de att värna i skarpt läge? Se bara på hur fort retoriken och opinionen förändrades i Frankrike och Tyskland efter sommarens terrorattacker.

Just för att svenskar är som andra folk när det gäller tribalism tror jag inte att man är beredd att ta de yttersta konsekvenserna av identitetspolitiken utan tvärtom börjar motverka dem med tiden, vilket vi ser tecken på redan nu. Det betyder förstås inte att de etniska särarterna upphör att existera utan enbart att möjligheterna att hävda dem politiskt inskränks. Det kommer inte att bli enkelt men en oändlig identitetspolitisk kamp i ett fragmenterat samhälle är inte det enda tänkbara scenariot.

När nu politikerna fick ändra ståndpunkt om invandringens förträfflighet under stormningen av Sverige främst under förra hösten har konsekvenserna nu drabbat medierna.

Deras förut unisona hyllande av migration och hårda kritik av de som redan då var realister biter dem nu i röven. Verkligheten har ändrat spelplanen för dem.

De får för detta kritik. Antingen för att de bytt åsikt eller för att de ännu inte bytt åsikt.

Problemet är att de får kritik från folket. Helt öppet i sociala medier och för dem är detta något nytt då de aldrig tidigare har tagit någon som helst ansvar för vad de skrivit. De har systematiskt hävt ur sig vad som helst och nu skall vi som drabbats av deras moraliska spyor år efter år hålla käft. Och helt plötsligt får de insikt i att deras texter läses av tiotusentals personer, inte bara de närmast sörjande i medierna.

DNs Erik Helmersson inser kanske att orsaken till kritiken på nätet, där volymen av kritiken definierar det som betecknas som näthat, har sitt ursprung och form från vad de själva skrivit.

http://www.dn.se/ledare/signerat/mit...dlare-an-ditt/

Det är nästan något religiöst över detta nödrop.

De verkar söka absolution för sina egna tidigare påhopp och pådyvlade åsikter till läsarna för att kunna fortsätta arbeta i fariséernas moderna tempel, mediehusen. Nu när de bytt åsikt.

Samtidigt så kör AFAbladet en skampanj mot SD och Ekeroth. Helt utan betänkligheter.
De är fast i sina tidigare åsikter och verkar köra det spåret ända in i kaklet.

Men hur gick det egentligen för Fariséerna och deras tempel? De som också vägrade ändra sig?

Templet revs och de fördrevs. Är det också mediehuset Aftonbladets öde? Eller är det Bonnierkoncernens öde? Eller gäller detta för mediehusen, templen för självgodheten, i allmänhet?

Vilket är just det hon fått uppkört i ansiktet för flera år sedan. Hagerman, som har en filkand i idéhistoria, skriver visserligen väldigt bra om forntid. Bland annat om resultatet av utgrävningarna för anläggningen av den nya E4-vägen i Uppland. Men i många andra sammanhang slår det slint. Germanerna har inte funnits och att museerna har flera tusen år gamla ben av samer är rasism. Hon har anklagat flera stora namn inom arkeologi för att de under 30-talet var nazister. Eleverna, flera av judisk härkomst, till dessa forskare har dementerat saken. Visst fanns det arkeologer som sympatiserade med nazismen. Men inte i den omfattning Hagerman gör gällande. Framför allt inte att hela ämnet var pronazistisk på den tiden.

Maja Hagerman och Helene Lööw opererar på samma sätt som de postmoderna feministerna. Man ingår i ett större nätverk av forskare, journalister, företrädare för större organisationer och minoriteters företrädare där alla har ett ekonomiskt och karriärmässigt intresse av att hålla ämnet vid liv. I Hagermans och Lööws fall nazism. Hagerman samarbetar ofta med Samer och givetvis var de enligt Hagerman och samerna själva under förtryck av den svenska kolonialmakten. På så sätt kan man finnas med i den större internationella forskningen om postkolonialt förtryck och man får synas i media och delta i stora evenemang utomlands. Å så utmärkelser och priser på det.

DN hade en rätt löskokt och insinuant artikel för ett par år sedan (med koppling till en skallsamling som Stockholms universitet eller något museum hade ärvt, tror jag) där det i högt tonläge hävdades att 1800-talets svenska rastänkande, riktat mot samer och tattare och andra, var själva drivkraften för utsugning, förslavande och rasistiskt förtryck. Eller var det rentav "etnisk rensning" de skrev? För mig och många andra är detta att spänna kärran framför hästarna.

Så här: när Norrland blev ekonomiskt högintressant under det sena 1800-talet, med skog, malm och vattenkraft, som tidigare hade varit omöjliga att använda och exploatera, så dyker det upp en del idéer och kackiga beskrivningar av delar av befolkningen där. Det gör det mer eller mindre alltid när nya regioner "öppnas upp" på det sättet och det är kapplöpning till resurserna, man kan se motsvarande fenomen på rätt många håll i Europa, för att inte tala om Kinas och Japans expansion i olika skeden. Men det är alltså ekonomin som är drivkraften, det handlar inte om att "rasistiska idéer" skapar utsugning, etniskt förtryck eller liknande utifrån någon sorts tankekraft. ¨

När DN beskriver det på ett sådant sätt (rasismen och skallmätandet som det primära) är det för att man vill kunna driva paralleller med t ex slaveriet i USA eller det koloniala förtrycket och rasismen i Afrika under tidigt 1900-tal - trots att man får leta länge för att hitta några slavmarknader eller massakrer i Norrlands historia de senaste 300 åren. Eller någonting som liknar narrativet kring Black Lives Matter, för den delen.

Det är ekonomin som är primär kraft, inte skallmätandet (som dessutom hade en del andra och mer medicinskt godtagbara syften än att sitta och göra upp rasistiska tabeller). Men att debattera ekonomi för hundra år sedan är förstås inte lika hett som at sitta och stormskälla om "rasismen och dess arv". Och den här luddiga tendensen att flytta förtrycket till en oklart diskursiv nivå är mycket typisk för kretsarna av pratakademiker och ideologiserande "antirasister".

(min fetning)

Nej. Ett normaliserat SD har visst ett absolut värde för den svenska demokratin. "Ett parti som alla andra" är lika viktigt som "ett folk som alla andra".

Låt mig först konstatera att jag inte är speciellt positivt inställd till politiska ideologier. Politisk filosofi är i mina ögon ett dåligt substitut för ett vetenskapligt synsätt och en tydligt formulerad målbild. Ideologin är snarare ett hinder för framsteg än en hjälp.
Måste jag däremot välja lutar jag mer åt vänster än åt höger. Jag finner alltså ingen större glädje i ett borgerligt övertagande av makten i överskådlig framtid.

Men det viktigaste nu är inte att landet regeras av någon viss blockpolitisk konstellation, utan att vi klöser oss ur den mediala och politiska masspsykos vi befunnit oss i det senaste årtiondet.
Den sekulära demokratin förutsätter nämligen rationella aktörer och innan några framsteg kan ske måste vi bli en fungerande demokrati igen.

Sverige är unikt dåligt rustat för att absorbera en stor mängd lågutbildade män från världens mest konservativa och väsensskilda kulturer. Vi saknar bostäder, jobb, rättsväsende, vård, skola och fungerande integrationspolitik. Migrationsverket är inte rättssäkert. Våra välfärdssystem är extremt känsliga för folk som inte interagerar med den i enlighet med svensk tradition.

På det privata planet har svenskarna också dåliga förutsättningar. Vi gillar i regel inte ens att umgås med främmande svenskar. Vi kollar i titthålet för att säkerställa att trapphuset är tomt innan vi går ur lägenheten för att i möjligaste mån undvika sociala situationer ens med våra grannar!

Folket har aldrig ställt sig bakom en massiv asylinvandring eller en odefinierat koncept som "mångkultur".

Trots detta har världshistoriens största "mångkulturella" asylinvandringsexperiment genomförts i Sverige, i direkt konflikt med folkviljan. Dvs fullkomligt antidemokratiskt.

Borgerligheten och SD må vara en roderlös armada på drift, men denna konstellation bör ändå regera landet eftersom detta överensstämmer med folkviljan.

Vi har det senaste årtiondet befunnit oss i ett åsiktstotalitärt limbo där grundläggande demokratiskt agerande satts ur spel. Där ett antal partier till och med bildat kartell (DÖ) för att åsidosätta demokratin medans en enad journalistkår applåderade!

När jag säger att det är över syftar jag på åsiktstotalitärismen. Slutet på masspsykosen.
Att Berlinmuren rämnat innebär inget mer än att vi nu återgår till demokrati. Men det är inte så lite det.

Folk som använder slagordet/memet "BAAARN DÖÖÖÖÖR!" för att släcka ner diskussionen borde inte ha en framträdande plats i vare sig debatten eller politiken.

För ett år sedan var det bilden på Alan Kurdi som dominerade, och av MSM fick man intrycket att det enbart var på Medelhavet som sådana saker kunde hända. Ett år senare har barn och ungdomar skjutits ihjäl av galna och kallblodiga jihadister i Paris och Nice, och därmed är bilden av Alan som det symboliskt enda och utvalda offret inte längre lika lockande.

Visst är det ekonomin som styr. Vi vet idag att massinvandring drivs på av näringslivet eftersom de vill ha fler som konsumerar och att marknaden ska växa. Med hög invandring hoppas man också på att lägsta löner ska sjunka och att nya tjänster ska uppstå. Svenskt Näringsliv satsar stort på generös invandring eftersom man vet att det leder till nya kunder för t.ex. privata tandläkare, sjukhus vårdcentraler, skolor, tolkar, flyktingförläggningar med mera.

Därför gynnas näringslivet av vänstern, feminism, hbt-q, antirasism, rasifiering eller minoritetsaktivism som alla har som mål att kuva den vite svensken. Näringslivet kan därmed göra som de vill och man slipper alla kostnader och de negativa konsekvenserna som massinvandring medför.

Allt fler liberaler inom media och politik inser nu att massinvandringen är en extremt stor nettoutgift, såväl ekonomiskt som socialt. Men även att det i princip är omöjligt att organisatoriskt få ihop. De vinster i form av lägre lägsta löner och nya tjänster som man hoppats på kommer heller inte att infrias. Därtill märker man av att de konflikter och kaosbeteende som migranterna är uppvuxna med importeras hit. Och det till den grad att det blir ohanterligt och direkt samhällsfarligt.

Debatten om mångkultur och massinvandring landar således i en kamp mellan liberaler som tidigare påtalats. Kulturmarxisterna och vänstern har ingenting i matchen att göra. De är bara i vägen eftersom de gjort sig omöjliga att samtala med då de för en världsfrånvänd och fullständigt skruvad retorik utan markkant med verkligheten.

Anna Kinberg Batra kan dock inte helt sonika komma efter valnatten och säga att nu ska M och KD samarbeta med SD. M måste innan bekänna färg angående taharush och tonårsvåldtäkter i gäng, anhöriginvandring, tiggeri, ålderstester på ensamkommande med mera. Först när styrkeförhållandet i liberal media visat vägen i dessa frågor kommer Kinberg Batra kunna uttala sig. Fast det borde hon kunna göra nu eftersom det inte torde råda någon ovisshet vilka som kommer ur som segrare. Det som sitter i vägen är ett arv som man måste ta i tu med. Centern är ännu ett problem för moderaterna. Tidigare var det kärnkraften och miljön, idag är det invandringen och mångkultur. Så något avgörande steg i någon riktning lär vi inte se höst hos M.