Citat:
Jo, DN och andra svenska stortidningar har länge varit obenägna att ta in debattartiklar som öppet och välformulerat ifrågasätter tidningens egen hållning - att en eller annan profilskribent kritiseras kan de tolerera (dock mindre nu än förr) men att någon går till rätta med det som är tidningens egen linje är illa tålt. Den sortens inlägg blir oftarefuserade eller rejält kortade, med olika krumbuktande invändningar. Häromåret skrev den norska sociologen Elin Örjasaeter ett par riviga men i sak korrekta artiklar i Svenskan där hon gick till rätta med den politiserade och skygglappstunga svenska forskningen om invandrares vägar in på arbetsmarknaden och deras roll i brottslighet och socaila problem. De inläggen hade definitivt ansetts som helt otryckbara i DN. Särskilt denna artikel där hon avlossar det ironiskt spydiga förslaget att Norge och Danmark borde sätta upp ett forskningsingsinstitut för att bevaka kostnaderna för invandringen i Sverige, eftersom stackars Sverige inte klarar av denna viktiga uppgift och våra sociologer och statistiker inte vill ha med saken att göra:
http://www.svd.se/sverige-vet-inte-v...dringen-kostar
Men det är egentligen hela tonläget på tidningarnas "diskuterande sidor" (ledare, kultur, debatt) som har förskjutits. Arne Ruth (DN Kultur) sade en gång i början av 90-talet att han ville att kulturskribenter och debattörer skulle ha en förmåga att inte bara referera eller berätta utan att ibland sätta sina egna övertygelser på spel i mötet med en fråga, att problematisera sin egen (och sina vänners) hållning även om det kunde kännas knepigt. Dvs skriva problemdrivet snarare än att dra fram sitt eget JAG eller "vi" som argument. Jag förstår vad han menade, men den sortens debatterande texter - som fokuserar på ståndpunkter, värdekonflikter, argument och problem med en viss hållning, och som konfronterar dem med verkligheten och med andra hållningar - ser man mycket sällan i dagens svenska tidningars "opinion writing", i stället handlar det om ett slags mjukköttig feel-good-journalistik eller kåserande och moraliserande texter som faller tillbaka på:
- det här kallar jag A, dom där kallar jag B, och skillnaden mellan A och B beror i grunden på vad jag tycker om det ena eller andra exemplet (t ex Trollhättan vs Ikeamorden, Charlie-Hebdos rätt till det fria ordet vs Lars Hillersberg eller Dan Park)
- ni får inte invända för tydligt mot vad jag skriver för då hatar ni mig som person
- /anekdot eller historisk detalj / - DÅ förstod jag att...
- "jag har inte skrivit det här för att bli använd som exempel, hör ni det?" (nähä? försök med att vara litet stringent då)
. skjut *alltid* på budbäraren om det är läge.
Inget av dessa grepp har egentligen något större värde som argument, skulle jag säga, men jag är ju old school.
http://www.svd.se/sverige-vet-inte-v...dringen-kostar
Men det är egentligen hela tonläget på tidningarnas "diskuterande sidor" (ledare, kultur, debatt) som har förskjutits. Arne Ruth (DN Kultur) sade en gång i början av 90-talet att han ville att kulturskribenter och debattörer skulle ha en förmåga att inte bara referera eller berätta utan att ibland sätta sina egna övertygelser på spel i mötet med en fråga, att problematisera sin egen (och sina vänners) hållning även om det kunde kännas knepigt. Dvs skriva problemdrivet snarare än att dra fram sitt eget JAG eller "vi" som argument. Jag förstår vad han menade, men den sortens debatterande texter - som fokuserar på ståndpunkter, värdekonflikter, argument och problem med en viss hållning, och som konfronterar dem med verkligheten och med andra hållningar - ser man mycket sällan i dagens svenska tidningars "opinion writing", i stället handlar det om ett slags mjukköttig feel-good-journalistik eller kåserande och moraliserande texter som faller tillbaka på:
- det här kallar jag A, dom där kallar jag B, och skillnaden mellan A och B beror i grunden på vad jag tycker om det ena eller andra exemplet (t ex Trollhättan vs Ikeamorden, Charlie-Hebdos rätt till det fria ordet vs Lars Hillersberg eller Dan Park)
- ni får inte invända för tydligt mot vad jag skriver för då hatar ni mig som person
- /anekdot eller historisk detalj / - DÅ förstod jag att...
- "jag har inte skrivit det här för att bli använd som exempel, hör ni det?" (nähä? försök med att vara litet stringent då)
. skjut *alltid* på budbäraren om det är läge.
Inget av dessa grepp har egentligen något större värde som argument, skulle jag säga, men jag är ju old school.
Instämmer. Kinuski uppmärksammade en artikel i Trelleborgs Allehanda av Nils Eric Sandberg, som gav en inblick i hur samtalet förs på DN.
Citat:
På DN:s ledarsida hade jag en tid en kollega som skrev om flyktingar. Hon var godhjärtad och hade som enda synpunkt att vi måste ta hand om alla som vill komma hit. Jag frågade henne en gång: ”Finns det någon övre gräns får hur många vi kan ta emot och försörja? Går den vid 5 miljoner, eller 15, eller 25?”
”Den frågan får vi inte ställa”, sa hon, mycket upprörd över mina hädiska siffror. (min fetstil)
”Den frågan får vi inte ställa”, sa hon, mycket upprörd över mina hädiska siffror. (min fetstil)
Texten är så pass intressant, att den förtjänar att länkas igen.
http://www.trelleborgsallehanda.se/l...n-vi-forsorja/
-----
PS Nils Eric Sandberg beskriver Arne Ruths inflytande över kultursidan som i praktiken mycket negativt. "Med Arne Ruth startade DNs kultursida ett programmatiskt vänsterperspektiv", skriver Sandberg.
http://www.svensktidskrift.se/arkiv1...kultursida.pdf
