Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Men det är inte bara de arbetslösa och marginaliserade som dras till de postfascistiska och nynationalistiska attityderna, idéerna och rörelserna. I ett land som Sverige är hatet mot den liberala demokratin (som ofta reduceras till förkortningar som EU och PK) uppenbarligen starkt också bland väletablerade grupper, medelålders medelklassmän till exempel.

Hur ska man förklara det? Varför spottar så många människor i dag på den öppna, rörliga, moderna socialliberala samhällsmodell som givit dem chansen att leva som forna tiders kungar?

Därför att de tagit detta välstånd för givet, därför att de tror sig ha födslorätt till en lycklig historisk parentes av trygghet och frihet. Det är när denna rätt inte längre framstår som självklar, när världen knackar på dörren och gör anspråk på sin del av modernitetens mervärde, som fantasierna föds om ett samhälle som borde vara som en gammaldags familj, ett samhälle där familjemedlemmarna alltid har sina givna platser vid matsalsbordet.

Som vanligt modellerar den svenska pseudointellektualismens lysfyr ett modellandskap med väderkvarnar och halmgubbar som han sedan modigt strider mot med sin vässade blyertslans tills en postmodern triumfseger uppnåtts!

Tyvärr blir det inget Nobelpris till Per Svensson för dagens forskningsupptäckt i navelluddet, det "bruna viruset" tycks trivas även i en miljö steril på frihandelsskeptiker, protektionister och lokalister, bland Dagens Industris ledare och läsarkommentarer.

Cyklopen verkar inte bara ha ett öga utan även bara en hjärncell, forskning har nämligen visat att två hjärnceller som samarbetar kan greppa dualiteten att en gräns för människa, vara och tjänst både kan vara helt öppen och helt stängd.

Nu var detta inte ställt till mig, men följande citat var ju extra intressant:

den postmoderna tiden är över. Och dess motton ”jag ger inga svar, jag ställer bara frågor” och ”jag vill inte skriva någon på näsan” är döda. I propagandareklamens tid gäller: Analysera! Ge svar!

Detta måste ändå alla oavsett sida hålla med om. Att flera gått över till överlagd taktik i hur de får ut sina budskap, läget har blivit för skarpt för tvivlande röster.

DN kör på med reklam för kompetensregnet, lika subtilt som sovjetpropagandan en gång i tiden.

Om hon har rätt i att "den postmoderna tiden är över" så är jag den första som jublar.

Även om jag antar att för henne så är det något negativt. Vilket är ytterligare en anledning att glädjas.

Nej, KEE är en av postmodernismens största kritiker i Sverige. Men hon kritiserar den från en vänsterhåll, hon vill alltså ha mer klassisk marxism.

Apropå P1 får Arpi och "nätets undervegetation" ytterligare en känga, denna gång av Johan Norberg, i dagens God morgon världen där Norberg hyllar tidskriften the Economist.

"Efter dubbelmordet i Västerås började vissa medier göra sitt jobb. De rapporterade om händelsen och utredningen, men de satte också in det i ett större perspektiv, och förklarade att det dödliga våldet minskar. Och nej, det beror inte på att vården har blivit bättre på att lappa ihop de sönderslagna. Antalet som måste behandlas för skador från övergrepp minskar också, trots befolkningsökningen.

Det har skapat indignation i nätets undervegetation, men även tunga opinionsbildare reagerade. Svenska Dagbladets Ivar Arpi undrade varför det var så angeläget att berätta för läsarna hur trygga de borde känna sig. Det var ett sätt att säga att de var dumma som oroade sig, menade han.

Det fick mig att tänka på varför brittiska The Economist är världens bästa tidskrift. Den har aldrig oroat sig över om dess sakliga omvärldsbevakning sårar läsarnas känslor. När jag började läsa tidningen använde den en slogan som drev med de som strök läsarna medhårs: ”The Economist – not read by millions of people”."
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6237702

Etablerade tidningar som "stryker läsarna medhårs" existerar knappast i Sverige om man ser till diskrepansen mellan opinionsmätningarna och medierapporteringen och det är förstås inte vad Arpi eller "nätets undervegetation" efterfrågar. De senare eftersöker just den sakliga osentimentala rapportering Norberg berömmer the Economist för att leverera.

Det är höjden av ironi att Norberg väljer en brittisk tidskrift som exempel i en krönika om svenska mediers rapportering där han viftar bort Arpis kritik som underförstådd populism. Även Norberg vet att någon motsvarighet inte existerar bland Sveriges största tidningar och att just det är vad Arpis kritik handlar om.