Citat:
månadens flashbackinlägg...Jag tror att att ideologin trumfar pragmatismen bland såväl journalister som politiker liksom i betydande delar av övriga Sverige – på alla samhällsnivåer. Orsaken bakom detta sjuka tillstånd är det outvecklade svenska ledarskapet.
Den traditionella svenska kulturen är en konsensuskultur i vilken individernas motivation bygger på en oerhörd respekt för ”vad alla andra skall tro”. Detta har varit kärnan inte bara i den svenska arbetsmoralen utan hela det svenska samhällsbygget. Oavsett om det har handlat om företag, organisationer, institutioner eller myndigheter så har deras framåt- (eller bakåt-)rörelse berott på denna svårgripbara känsla hos de enskilda individerna. Ledarskap i en sådan kultur är något ganska överflödigt. Den svenske chefen har följaktligen blivit en oansenlig figur som förväntas vara ”kompis” med sina underlydande. Han skall vare sig utnyttja morot eller piska utan på något obskyrt vis förse gruppen med en vision och inspiriation. Han är ofta inte särskilt respekterad utan ses som någon som skall sätta scheman och leda möten och hans eventuella lönepåslag (som inte brukar vara så stort) motiveras av att hans arbetsuppgifter är så mycket tråkigare än de andras. Detta i sin tur har lett till att chefspositioner är något som attraherar de lågbegåvade. Intelligenta och driftiga individer får gruppens respekt (och därmed sin persoliga tillfredställelse) genom att vara framstående i det fält de arbetar. Bilden av ett självgående arbetslag, som drivs av pliktkänsla och samsyn, med en chef vars uppgift endast är att vara ”schysst” och se till att alla mår bra, går igen i hela den svenska samhällskroppen: I en kriminalpolitik där stränga straff anses vara kontraproduktiva och huvuduppgiften istället är att hjälpa brottslingarna; i en skola där katederundervisning anses omodern och där lärarens uppgift är att leda eleverna in i ett ”lustfyllt lärande”; i en platt lönestruktur med OECDs lägsta relativa lönepåslag för en akademisk examen eftersom alla förväntas utveckla sig utan incitament; i myndigheter där chefspositioner gärna får vara resultatet av kvotering eller politisk tillsättning (dvs underförstått att kompetens inte anses speciellt viktigt hos en chef) och så vidare. Naturligtvis avspeglas det även i den svenska politiken vars utövare förväntas, både av sig själva och av alla andra, ha som främsta uppgift att ”förmedla en vision”. Hur många debattartiklar har inte skrivits av journalister både till vänster och höger som efterfrågar att den ena eller andra partiledaren skapar ”en berättelse om Sverige” och liknande. Det efterfrågas inte bildning eller analytisk förmåga, det krävs inga sakkunskaper eller erfarenhet, allt handlar om att ”inspirera” och ”entusiasmera”. Ett av svensk politiks och svensk politisk journalistiks mest älskade mantra är Palmes ”politik är att vilja” som används utan urskilljning och utan att någon reflekterar över hur floskulöst detta uttryck egentligen är. Samhället och dess individer förväntas vara självgående och det enda styrmedlet som en politiker har att tillgå är modifikation av konsensus i samhällskroppen. Lagar, förordningar och materiella incitamentsstrukturer ser man misstänksamt på – istället handlar det om att etablera värdegrunder via dialog. I ett sådant klimat är det att förvänta att ideologier blir oerhört viktiga.
Problemet är bara att det gamla Sverige med plikttrogna och ansvarskännande individer formande ett kollektiv präglat av enighet och samsyn inte längre finns. Det har länge varit i förfall och särskilt uppenbart har det blivit sen 2000-talet. Många faktorer har bidragit till den gradvisa nednötningen: Alldeles för generösa bidragssystem som har lockat allt fler från arbete, alldeles för slappa straff som har lockat alltfler in i ohederligehet och en alltmer kollektivistisk retorik där samhället bär allt ansvar, vilket helt har tagit udden av de gruppens fördömande blickar som tidigare så effektivt tvingade individen att dra sitt strå till. Det senaste decenniernas massinvandring med resulterande bildning av enorma enklaver av faktiska främlingar som varken kan eller vill bidra till eller på minsta sätt vara del av nationen, har blivit nådastöten för den redan sönderfallande samhällsgemenskapen. Svensken har i allt högre grad börjat fråga sig ”Varför skall just jag bidra när ingen annan gör det?”. I en dylik situation kan en ledare återupprätta ett fungerande samarbete inom gruppen på två sätt: antingen försöker han laga konsensus genom att utbilda och inspirera gruppens medlemmar eller så överger han konsensus och tillgriper mer traditionella metoder som att se över incitementsstrukturer, utdela belöningar till de som uppvisar önskvärt beteende och kännbara straff åt den som inte gör det. Jag är övertygad om att Alliansens valseger 2006 berodde på en djupt liggande insikt hos den svenska befolkningen att det behövdes mer av det senare och mindre av det förra och att man visste att vänstern aldrig skulle leverera det senare av ideologiska skäl. Det som nu har blivit plågsamt uppenbart är att borgeligheten inte heller förmådde leverera och orsaken till detta tror jag står att finna i ovanstående utläggning. Ledarskap i Sverige har av kulturella skäl helt enkelt atrofierat. Dess utövare är inavlade, inkvoterade, politiskt tillsatta, obildade, inkompetenta nollor som ingenting vet, kan eller förstår.
Summa summarum: Sverige är i skriande behov av kompetent ledning som istället för att prata ideologi förmår utföra korrekta analyser av den pågående samhällsutvecklingen, identifera problem, finna realistiska lösningar och implementera dessa. Detta kräver emellertid bildade, intelligenta, kunniga och erfarna ledare av vilka Sverige på grund av sin kultur och historia lider akut brist. Den närmaste framtiden har därför alla förutsättningar att bli ... intressant.
Den traditionella svenska kulturen är en konsensuskultur i vilken individernas motivation bygger på en oerhörd respekt för ”vad alla andra skall tro”. Detta har varit kärnan inte bara i den svenska arbetsmoralen utan hela det svenska samhällsbygget. Oavsett om det har handlat om företag, organisationer, institutioner eller myndigheter så har deras framåt- (eller bakåt-)rörelse berott på denna svårgripbara känsla hos de enskilda individerna. Ledarskap i en sådan kultur är något ganska överflödigt. Den svenske chefen har följaktligen blivit en oansenlig figur som förväntas vara ”kompis” med sina underlydande. Han skall vare sig utnyttja morot eller piska utan på något obskyrt vis förse gruppen med en vision och inspiriation. Han är ofta inte särskilt respekterad utan ses som någon som skall sätta scheman och leda möten och hans eventuella lönepåslag (som inte brukar vara så stort) motiveras av att hans arbetsuppgifter är så mycket tråkigare än de andras. Detta i sin tur har lett till att chefspositioner är något som attraherar de lågbegåvade. Intelligenta och driftiga individer får gruppens respekt (och därmed sin persoliga tillfredställelse) genom att vara framstående i det fält de arbetar. Bilden av ett självgående arbetslag, som drivs av pliktkänsla och samsyn, med en chef vars uppgift endast är att vara ”schysst” och se till att alla mår bra, går igen i hela den svenska samhällskroppen: I en kriminalpolitik där stränga straff anses vara kontraproduktiva och huvuduppgiften istället är att hjälpa brottslingarna; i en skola där katederundervisning anses omodern och där lärarens uppgift är att leda eleverna in i ett ”lustfyllt lärande”; i en platt lönestruktur med OECDs lägsta relativa lönepåslag för en akademisk examen eftersom alla förväntas utveckla sig utan incitament; i myndigheter där chefspositioner gärna får vara resultatet av kvotering eller politisk tillsättning (dvs underförstått att kompetens inte anses speciellt viktigt hos en chef) och så vidare. Naturligtvis avspeglas det även i den svenska politiken vars utövare förväntas, både av sig själva och av alla andra, ha som främsta uppgift att ”förmedla en vision”. Hur många debattartiklar har inte skrivits av journalister både till vänster och höger som efterfrågar att den ena eller andra partiledaren skapar ”en berättelse om Sverige” och liknande. Det efterfrågas inte bildning eller analytisk förmåga, det krävs inga sakkunskaper eller erfarenhet, allt handlar om att ”inspirera” och ”entusiasmera”. Ett av svensk politiks och svensk politisk journalistiks mest älskade mantra är Palmes ”politik är att vilja” som används utan urskilljning och utan att någon reflekterar över hur floskulöst detta uttryck egentligen är. Samhället och dess individer förväntas vara självgående och det enda styrmedlet som en politiker har att tillgå är modifikation av konsensus i samhällskroppen. Lagar, förordningar och materiella incitamentsstrukturer ser man misstänksamt på – istället handlar det om att etablera värdegrunder via dialog. I ett sådant klimat är det att förvänta att ideologier blir oerhört viktiga.
Problemet är bara att det gamla Sverige med plikttrogna och ansvarskännande individer formande ett kollektiv präglat av enighet och samsyn inte längre finns. Det har länge varit i förfall och särskilt uppenbart har det blivit sen 2000-talet. Många faktorer har bidragit till den gradvisa nednötningen: Alldeles för generösa bidragssystem som har lockat allt fler från arbete, alldeles för slappa straff som har lockat alltfler in i ohederligehet och en alltmer kollektivistisk retorik där samhället bär allt ansvar, vilket helt har tagit udden av de gruppens fördömande blickar som tidigare så effektivt tvingade individen att dra sitt strå till. Det senaste decenniernas massinvandring med resulterande bildning av enorma enklaver av faktiska främlingar som varken kan eller vill bidra till eller på minsta sätt vara del av nationen, har blivit nådastöten för den redan sönderfallande samhällsgemenskapen. Svensken har i allt högre grad börjat fråga sig ”Varför skall just jag bidra när ingen annan gör det?”. I en dylik situation kan en ledare återupprätta ett fungerande samarbete inom gruppen på två sätt: antingen försöker han laga konsensus genom att utbilda och inspirera gruppens medlemmar eller så överger han konsensus och tillgriper mer traditionella metoder som att se över incitementsstrukturer, utdela belöningar till de som uppvisar önskvärt beteende och kännbara straff åt den som inte gör det. Jag är övertygad om att Alliansens valseger 2006 berodde på en djupt liggande insikt hos den svenska befolkningen att det behövdes mer av det senare och mindre av det förra och att man visste att vänstern aldrig skulle leverera det senare av ideologiska skäl. Det som nu har blivit plågsamt uppenbart är att borgeligheten inte heller förmådde leverera och orsaken till detta tror jag står att finna i ovanstående utläggning. Ledarskap i Sverige har av kulturella skäl helt enkelt atrofierat. Dess utövare är inavlade, inkvoterade, politiskt tillsatta, obildade, inkompetenta nollor som ingenting vet, kan eller förstår.
Summa summarum: Sverige är i skriande behov av kompetent ledning som istället för att prata ideologi förmår utföra korrekta analyser av den pågående samhällsutvecklingen, identifera problem, finna realistiska lösningar och implementera dessa. Detta kräver emellertid bildade, intelligenta, kunniga och erfarna ledare av vilka Sverige på grund av sin kultur och historia lider akut brist. Den närmaste framtiden har därför alla förutsättningar att bli ... intressant.
Jag märkte själv när jag gick i skolan hur svårt det var att motivera invandrarna. Svenskarna gjorde läxan för att man skulle göra läxan utan att ifrågasätta. Invandrarnas respons var varför ska jag ägna min lördag åt det där? När jag frågade ifall de gjorde läxan när de bodde i hemlandet så var svaret ja, annars får man stryk. Jag tror faktiskt att försvarsmakten är en av de få myndigheter som kan vara mångkulturell och fortfarande fungera. Invandrarna skulle ha stor respekt för en riktig ledare som har en rejäl piska.
Jag jobbar med fransmän inom IT-branschen och förvånades först över deras besatthet med intelligenta ledare. De tillsatte ofta osociala nördar till chefer och viktigast av allt var en examen från en Grande École. Skillnaden var dock att den franska chefen löste alla problem. Han gjorde algoritmerna och vårt jobb var att skriva kod. I Sverige är det inte ovanligt med en samhällsutbildad chef som väljs helt efter personlighet.
Här kommer vi till en blind fläck i debatten. Mångkulturalisterna beskriver invandrare som svenskar med spännande kulturella uttryck. En Irakier är en mörk svensk som kan laga falafel istället för plättar. Att tala om andra fundamentala skillnader är fortfarande tabu och inte ens något som Jimmie skulle tala om framför en journalist. Media vägrar rapportera om homofobi och misogyni i förorten eftersom de då skulle tvingas erkänna att det finns andra kulturella skillnader än musik. Den debatten har öppnats delvis med jihadisterna där åtminstone vissa debattörer vill erkänna att ett fåtal individer har andra grundläggande värderingar. De som vill hjälpa jihadisterna är fortfarande fast i stadiet där man inte kan erkänna att någon invandrare är något annat än en svensk med extra kulturella attribut. Jihadhemrese-debatten är alltså ett brohuvud för en mycket större och mycket läskigare debatt. Vi har sett hur Tino Sanandji har öppnat upp för debatten kring invandringens ekonomi, nu kanske det kan ske en debatt om invandringens kulturella effekter.
Framtidens invandringsdebatt kommer stå mellan tre poler:
Vänstern: Det finns inga problem, allt annat vore ju rasism. Ifall de trotts allt finns lös dem igenom att bestraffa svensson.
borgarna: De tycker inte alls om den nuvarande ordningen. Borgarna vill ha ett USA, dvs låga skatter, fri marknad, brutal segregation och polisstat. Reinfeldt hade "öppna era hjärtan talet", nästa tal blir ansvarstalet och låter som följande: Sverige är bankrutt, vi har stora problem och givetvis är allt sossarnas fel trotts att vi har röstat för varenda förslag som har gått igenom riksdagen sedan 2006. Men nu har vi en allvarlig kris. Vi måste genomföra svåra strukturella förändringar (som alla passar vår ideologi) för att lösa detta. Vi måste avskaffa välfärden eftersom ladorna är tomma. Vänstern kommer klaga högt men Sverige har ett stort budgetunderskott och vad är alternativet? Att bli Grekland? Vi måste balansera budgeten även om det orsakar stora utmaningar för många människor. De senaste årets kris har gjort att kriminaliteten har ökat lavinartat och vi förstår er ilska. Polisen ska ta till med hårdhandskarna och se buset sitter inne. Försvarsmakten ska även gå in i de svårast drabbade områdena och städa.
Nationalister: Nej vi ska inte bli Sydamerika. Vi ska inte ha ghetton med svår fattigdom och scener från tropa de elite som utspelar sig nära våra barns dagis. Vi ska inte bli en polisstat pga att invandrarna inte kan bete sig, svensson ska inte förlora sin välfärd. Har vi våld på gatorna och en skenande statsskuld ska vi attackera roten till problemet, för mycket mångkultur. Alla nerskärningar ska ske på mångkulturens bekostnad och aldrig svenskens.
Många SDare är borgare och inte nationalister. SD vill också att svenskar ska skeppas till fängelser istället för att få vård för sina missbruk och psykiska problem. SD ser samhället som en ekonomisk konstruktion istället för en social konstruktion.
__________________
Senast redigerad av crowman 2015-08-02 kl. 00:04.
Senast redigerad av crowman 2015-08-02 kl. 00:04.
Men det är en annan sak att sitta vid ratten, inte längre styra från baksätet. Snart är det uppkörning. Mängdträning och finslipning finns det i massor.
