Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sammanträffande med de 13%. Jämförelsen haltar dock med Sverige i övrigt: här SD som en alienerad nation och normativitet satt på undantag, i Turkiet HDP som minoritetsintresse i en hård och ogillande normativitet; inverterade utgångspunkter.

Det förtjänas dock att påpeka de dubbla måttstockarna många "liberala" debattörer håller sig med, precis som den välbekanta vänstern, att ömsom verka för denationalisering och ömsom etnokulturell nationalism eller subkulturellt identitetspolitik.

Utlandsmisären, de ständiga händelserna, görs till en angelägenhet som "vi" ska engagera oss i. Men vi har egna problem, med ett immigranttryck som saknar historiskt motstycke. "EU-migranter" i varje kvarter. Våldsexcesser i form av granatattacker i det offentliga rummet. En semester- och föräldraledig polis som innebär att endast halva styrkan är i arbete f n. Givetvis är vi inte isolerade från omvärldshändelser, men hur detta ska tillåtas påverka svenska förhållanden är något som politikerna skulle kunna angripa, om förståndet och modet fanns. Det emotionella gensvaret på misären är avtrubbning, resignation och när det kryper alldeles inpå bostadsområdet och mättar vardagens intryck ser evolutionärt uppkommen självbevarelsedrift till att fokusera på det angelägnaste.

Medialt fyller MSM:s misärrapporter ett par potentiella syften: som smörjmedel i folks medvetanden, för en okritisk massimmigration och gränslöst öppna hjärtan, alldeles oavsett vilka ruttna potatisar som kommer med skeppslasterna; omvärldsrapporten är också en potentiell distraktion från inrikes misär, som "våra" politiker ej heller har förmågan att ordna upp eller ens benämna.

"Stoppa Erdogans krig mot kurderna!" lyder rubriken. See Sweden go Madon, spectacular Sakine sideshow!

Jag tror att att ideologin trumfar pragmatismen bland såväl journalister som politiker liksom i betydande delar av övriga Sverige – på alla samhällsnivåer. Orsaken bakom detta sjuka tillstånd är det outvecklade svenska ledarskapet.

Den traditionella svenska kulturen är en konsensuskultur i vilken individernas motivation bygger på en oerhörd respekt för ”vad alla andra skall tro”. Detta har varit kärnan inte bara i den svenska arbetsmoralen utan hela det svenska samhällsbygget. Oavsett om det har handlat om företag, organisationer, institutioner eller myndigheter så har deras framåt- (eller bakåt-)rörelse berott på denna svårgripbara känsla hos de enskilda individerna. Ledarskap i en sådan kultur är något ganska överflödigt. Den svenske chefen har följaktligen blivit en oansenlig figur som förväntas vara ”kompis” med sina underlydande. Han skall vare sig utnyttja morot eller piska utan på något obskyrt vis förse gruppen med en vision och inspiriation. Han är ofta inte särskilt respekterad utan ses som någon som skall sätta scheman och leda möten och hans eventuella lönepåslag (som inte brukar vara så stort) motiveras av att hans arbetsuppgifter är så mycket tråkigare än de andras. Detta i sin tur har lett till att chefspositioner är något som attraherar de lågbegåvade. Intelligenta och driftiga individer får gruppens respekt (och därmed sin persoliga tillfredställelse) genom att vara framstående i det fält de arbetar. Bilden av ett självgående arbetslag, som drivs av pliktkänsla och samsyn, med en chef vars uppgift endast är att vara ”schysst” och se till att alla mår bra, går igen i hela den svenska samhällskroppen: I en kriminalpolitik där stränga straff anses vara kontraproduktiva och huvuduppgiften istället är att hjälpa brottslingarna; i en skola där katederundervisning anses omodern och där lärarens uppgift är att leda eleverna in i ett ”lustfyllt lärande”; i en platt lönestruktur med OECDs lägsta relativa lönepåslag för en akademisk examen eftersom alla förväntas utveckla sig utan incitament; i myndigheter där chefspositioner gärna får vara resultatet av kvotering eller politisk tillsättning (dvs underförstått att kompetens inte anses speciellt viktigt hos en chef) och så vidare. Naturligtvis avspeglas det även i den svenska politiken vars utövare förväntas, både av sig själva och av alla andra, ha som främsta uppgift att ”förmedla en vision”. Hur många debattartiklar har inte skrivits av journalister både till vänster och höger som efterfrågar att den ena eller andra partiledaren skapar ”en berättelse om Sverige” och liknande. Det efterfrågas inte bildning eller analytisk förmåga, det krävs inga sakkunskaper eller erfarenhet, allt handlar om att ”inspirera” och ”entusiasmera”. Ett av svensk politiks och svensk politisk journalistiks mest älskade mantra är Palmes ”politik är att vilja” som används utan urskilljning och utan att någon reflekterar över hur floskulöst detta uttryck egentligen är. Samhället och dess individer förväntas vara självgående och det enda styrmedlet som en politiker har att tillgå är modifikation av konsensus i samhällskroppen. Lagar, förordningar och materiella incitamentsstrukturer ser man misstänksamt på – istället handlar det om att etablera värdegrunder via dialog. I ett sådant klimat är det att förvänta att ideologier blir oerhört viktiga.

Problemet är bara att det gamla Sverige med plikttrogna och ansvarskännande individer formande ett kollektiv präglat av enighet och samsyn inte längre finns. Det har länge varit i förfall och särskilt uppenbart har det blivit sen 2000-talet. Många faktorer har bidragit till den gradvisa nednötningen: Alldeles för generösa bidragssystem som har lockat allt fler från arbete, alldeles för slappa straff som har lockat alltfler in i ohederligehet och en alltmer kollektivistisk retorik där samhället bär allt ansvar, vilket helt har tagit udden av de gruppens fördömande blickar som tidigare så effektivt tvingade individen att dra sitt strå till. Det senaste decenniernas massinvandring med resulterande bildning av enorma enklaver av faktiska främlingar som varken kan eller vill bidra till eller på minsta sätt vara del av nationen, har blivit nådastöten för den redan sönderfallande samhällsgemenskapen. Svensken har i allt högre grad börjat fråga sig ”Varför skall just jag bidra när ingen annan gör det?”. I en dylik situation kan en ledare återupprätta ett fungerande samarbete inom gruppen på två sätt: antingen försöker han laga konsensus genom att utbilda och inspirera gruppens medlemmar eller så överger han konsensus och tillgriper mer traditionella metoder som att se över incitementsstrukturer, utdela belöningar till de som uppvisar önskvärt beteende och kännbara straff åt den som inte gör det. Jag är övertygad om att Alliansens valseger 2006 berodde på en djupt liggande insikt hos den svenska befolkningen att det behövdes mer av det senare och mindre av det förra och att man visste att vänstern aldrig skulle leverera det senare av ideologiska skäl. Det som nu har blivit plågsamt uppenbart är att borgeligheten inte heller förmådde leverera och orsaken till detta tror jag står att finna i ovanstående utläggning. Ledarskap i Sverige har av kulturella skäl helt enkelt atrofierat. Dess utövare är inavlade, inkvoterade, politiskt tillsatta, obildade, inkompetenta nollor som ingenting vet, kan eller förstår. Detta gäller såväl kommuner som landsting, riksdag som regering, myndigheter som statliga verk och framför allt – det gäller både höger och vänster. Dessutom förstår inte flertalet av dem vars uppgift det är att granska ledarskapet, det vill säga journalisterna, vari problemet ligger, uppfostrade som de är i den svenska avsaknaden av sant ledarskap. Man efterlyser istället mer ideologi, mer ”berättelser om Sverige”, mer inspirerande retorik och så vidare.

Det jag tycker är mest slående med de alltmer kritiska krönikorna och ledarna om mångkulturen är den inkompetens som de lägger i dagen. Svenska politiker verkar helt enkelt inte ha den intellektuella kapaciteten att analysera det pågående skeendet. Man har problem med enkel huvudräkning, man förstår inte basal ekonomi och man vet ingenting om den omvärld man påstår sig välkomna. När Reinfeldt beskrev sin flygresa över Sverige så visade han upp sin infantila världsbild. Hans kunskaper om hur samhället fungerar, ekonomiska samband och kulturella drivkrafter, är så begränsade att han på riktigt tror att det enda som behövs för att kunna ta emot fler människor är yta – och Sverige har ju onekligen mycket av den varan. Han ser ingen skillnad mellan Svensk glesbygd år 2015 och the western frontier i USA 1840 vilket inte borde förvåna om ens kunskap om omvärden inhämtas via Aktuellt någon kväll i veckan och en svensk deckare i sommarstugan då och då. Och vi har aldrig krävt mer av våra ledare. Vi föraktar de Europeiska länder i vilka politiska ledningen och näringslivets toppar alla kommer från extremt krävande elitskolor. I Sverige berömmer vi oss av att våra ministrar knappt har gymnasieutbildning. Om man lyssnar på hur en svensk politiker uttrycker sig så utmärks både meningsbyggnad och vokabulär av en fattigdom som vore helt otänkbar hos franska och brittiska dito. Detta går igen i samhällets samtliga skikt och när struktur efter struktur kollapsar är de enda åtgärderna mer ledarskapskonferenser, visionsutvecklande, sloganskapande och värdegrundsutredande. Efter regeringen Reinfeldts fall och den nuvarande vänsterkoalitionens effektiva demonstration av sin regeringsoduglighet så har väljarna börjat strömma en masse till den enda hittills oprövade kraften i Svensk politik. Och liksom när alliansen tog över tror jag att motivet är detsamma – en djupt liggande insikt att Sverige behöver STYRAS och inte bara hejas på. Är Åkesson med anhang mogna uppgiften? Det betvivlar jag. Hårdare kriminalpolitik och kraftigt begränsad invandring – bra så, men det kommer inte att räcka för att laga allt som är trasigt. Precis som sjuklövern har de en alldeleles för stor tilltro till visionen och ”narrativet”. Några timmar svensk historia extra i läroplanen kommer inte återskapa den gamla svenska pliktkänslan och sammanhållningen.

Summa summarum: Sverige är i skriande behov av kompetent ledning som istället för att prata ideologi förmår utföra korrekta analyser av den pågående samhällsutvecklingen, identifera problem, finna realistiska lösningar och implementera dessa. Detta kräver emellertid bildade, intelligenta, kunniga och erfarna ledare av vilka Sverige på grund av sin kultur och historia lider akut brist. Den närmaste framtiden har därför alla förutsättningar att bli ... intressant.

Detta var det intelligentaste förstainlägg jag har läst. Det är såna här guldkorn som gör det värt att hänga på Flashback.

Jovisst. Men jag tycker presskonferensen som Mattias Karlsson och Oscar Sjöstedts höll i samband med budgetdebaklet visade att dom håller en klart högre nivå än vad som är legio inom svensk 7-klöverpolitik. Skillnaden mot Löfvéns surrande och mumlnade är total.
Kelinfledt och AnkeBorg kunde vara samlade och hålla genomgångar, visst. Men inte bättre, möjligen på samma nivå. Och då sprängfyllt med lögner.

När det gäller media om mångkulturen och kritik av den, så visst är det så att man inte nämner SD speceillt ofta, alls? Man nosar runt lite grand runt dom många problem och brister som ju alltid följer av mångkultur, men man nämner knapps SD eller deras förslag på lösningar, och om dom nämns så är det i negativa ordalag. Och SD själva gör inte mycket. Ändå växer dom i rekordfart...

Jag har precis haft glädjen att läsa ditt eminenta bidrag i debatten, tillsammans med en kall öl. Tack för detta - en rent religiös stund i soffan!!

Tog mig friheten att klippa ut några delar jag gillade extra mkt, hoppas du inte misstycker.

Tycker du satt huvudet på spiken, de svenska plikttrogna och ansvarskännande individerna sinar. De sinar likt moderaternas väljarstöd. Vi behöver nu en landschef som med kompetens och fakta på fötterna kan räta upp det lutande riket. Det går inte längre att flumma på i filttofflorna och förvänta sig att kollektivet är med på tåget bara genom att exempelvis dryfta "öppna era hjärtan".

Marika Formgren är tillbaka i en gästkrönika i G-P, den mest intressanta tidningen.
Det verkar som om hon läst #oyto
och tagit till sig. Artiklen handlar om svensk självkänsla i förhållande till andra och avslutas med:

http://www.gp.se/nyheter/ledare/gast...d-pa-sjalvhat-

Jobbigt läge. Det är en jobbig insikt. Men tack ska du ha.

Det förtjänar också att påpekas att USA självt är under snabb förändring. För första gången blev en amerikansk president vald trots att en krympande vit majoritetsbefolkning föredrog hans (vite) motståndare, om än med liten marginal.

När en tidigare dominant majoritetsbefolkning minskar i andel av befolkningen så menar jag att följden självklart blir att samma grupp blir MER självmedveten och partisk, inte mindre. Man kommer att ta till sig samma mönster och beteenden som minoriteterna hela tiden hängett sig åt. Det gäller både i USA och Sverige.

Därför har du rätt i att SD:s framgång består i att de de facto är partiet för svenskar i det mångkulturella Sverige, även om det är en roll de (åtminstone retoriskt) fjärmar sig från i förhoppningen att bli "hela Sveriges parti". Mer om det nedan.



Om resonemanget haltar beror det mindre på kurderna än SD, menar jag.

Om något är ju den parlamentariska kurdiska nationalismen mer klassisk än dagens svenska och i någon mån ikläder sig ju istället den senare den turkiska regimens roll, där en enhetlig nationalstat ska skapas genom expansiv assimilering av andra grupper in i en ny gemenskap. Kurdernas mål är att en redan existerande nations intressen bevakas och bejakas, inte att enhetlighet skapas inom en mångkulturell stats gränser.

Kurdisk nationalism är alltså inte normativ på det sättet, men ser sig nog heller inte som ett "särintresse" utan som en funktion av en full kurdiskt folkrätt som både dess politiker och terrorister/frihetskämpar försvarar. Det finns ingen målkonflikt - det kurdiska folkets principiella rätt till autonomi och självstyre tror jag få kurder tummar på. Man tackar nej till Atatürks och Erdogans "öppna turkiskhet", även om man inser att ett suveränt Kurdistan inte är görbart i det korta perspektivet.

SD-nationalism - liksom det turkiska nationalstatsprojektet - rymmer uppfattningar om att folkslag inom en stats gränser bör assimileras till ett helt - vilket ju faktiskt delvis är samma aktivistiska andas barn som i proselytiserande, expansiva ideologier som islamism, socialism eller liberalism. Jag har stött på SD-sympatisörer här på forumet som är rabiata motståndare till både palestinsk och kurdisk nationalism och t o m någon som ifrågasatte värdet på den svenska minoriteten i Finland. En stat - en nation blir det bakvända, osympatiska slagordet.

Det intressanta är alltså att Sakine på en och samma gång kunde misstänkliggöra och överflygla SD genom att kritisera den normativa "öppna svenskheten" för likheten med den turkiska, uppifrån kommande, normativa och repressiva statsnationalismen. Hon kunde förklara att hon inte vill att vare sig turkiska eller svenska politiker ska definiera och normera en tillhörighet de sedan erbjuder, med lock eller pock.

Hon kunde förklara att det inte bara kränker kurdernas rätt att vara, utan också turkars och svenskars lika rätt att definiera den egna gruppens omfattning. Den rätten äger politiker inte, blir formeln som förenar Sakines liberala och kurdnationalistiska instinkter till ett intellektuellt hållbart helt.

En annan illfundigt fruktbar överflyglingsmanöver skulle en judisk debattör som Göran Rosenberg kunna göra genom att dissekera SD:s Israel-vurm. Han har kritiserat Israel för att vara en "apartheidstat" och skulle i princip kunna sätta Jimmie eller Mattias schack matt mellan två omöjliga rutor - antingen vill man att Sverige ska vara för svenskarna vad man helhjärtat tycker att Israel ska vara för judarna. Eller så vill man det inte.

Läste ett inlägg en lördagkväll på ett mindre lokalt forum för något år sedan av en av framträdande och ansedd lokal medborgare med känningar inom politiken, dock verksam där för många år sedan.
Han har ett förflutet inom säkerhetstjänsten för länge, länge sedan.
Förmodligen var han påverkad när han skrev det för inlägget drogs tillbaka ganska fort samma kväll.

Inlägget handlade om att mäktiga personer inom borgerligheten välkomnade SD:s intåg i riksdagen och när tiden är mogen skulle de typ träda fram och underförstått stödja eller ingå i SD.

Om inte personen som jag inte vill namnge var så stabil och lokalt känd skulle jag aldrig fästa någon mer notis om det.

Men nu, denna sommar 2015 verkar något ha hänt som får mig att minnas hans tillbakadragna inlägg.
Fler och fler debattörer skriver inlägg som bara kan resultera i fler röster för SD eftersom i dagsläget finns ingen annan adressat än SD för dom önskade förändringarna.

Det senaste är det politiska lustmordet på Timbuktu och uppläxningen av Advokatsamfundets VD Anne Ramberg.
Även "Myten" Ullenhag får välförtjänt sina fiskar varma.
Så, Är något på gång?

Kommer det märkas i höst då SD med största sannolikhet blir officiellt andra, kanske största partiet i opinionsundersökningarna?

Av alla de utannonserade gästkrönikörerna har jag förstås sett fram mest mot Marika Formgrens bidrag - med rätta.

Svenska folkets normalitet och begränsning låter inte som mördande effektiv retorik - men är det.

Marika skriver också att svenska folkets rätt är alla folks rätt:


Ett folk som alla andra - med folkrätten som är lika universell som uppfordrande oprutbar. Visst är det första gången det narrativet trängt in i etablerad media?

Så, vem/vad/hur/när? LO? Nuri Kino? Putin ? Johan Westerholm? Mattias Karlsson? Assyriska maffian?

tack för ett klockrent inlägg. :-)

Att den intellektuella förmågan hos våra politiker skulle förändras under överskådlig tid kan vi bara glömma. Det finns inte på agendan. Däremot behöver landet ett helt annat handhavande av asylpolitiken. SD behöver för min del inte driva någon annan fråga.