Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det var bara en kort kommentar på Thomas Gürs Facebook, när Neo Mattias Svenssons artikel publicerade i Neo.

Det är omöjligt att öppna gränserna, hävdar i dag debattörer från höger till vänster. Men man måste tänka tvärtom. Eftersom rörelsefriheten är okränkbar är vissa statliga åtaganden omöjliga. Västerländska väljare får inte berika sig själva genom att utesluta de mer behövande, vårt egenintresse måste ge vika för vad moralen kräver. Därför bör på policynivå endast två frågor diskuteras: på vilket sätt och hur snabbt ska vi öppna gränserna?

http://unt.se/asikt/debatt/oppna-granserna-3816699.aspx

Vi får anta att finansieringen av en doktorandtjänst i etik är precis ett sådant egenintresse som måste ge vika rätt tidigt i den analysen..

Resonemanget är knepigt. Även om man av etiska skäl förordar öppna gränser är steget till att hävda att det svenska nationella välfärdssystemet bör vara tillgängligt för alla ur ett rättighetsperspektiv svårt, för att inte säga omöjligt, att ta. Eftersom välfärdssystemet är nationellt finansierat kan det inte följa att utnyttjandet av det ska vara obegränsat oaktat nationsgränser. Vår gode doktorand tangerar resonemanget med följande rader:

"Utöver säkerhetspolitik var orsakerna till kontrollen över gränspassager bland annat organiseringen av skatteuttag och statliga välfärdstjänster. De kontrollerade gränspassagerna möjliggjorde vissa statliga åtaganden som många numera tar för givet."

Jag kan näppeligen tolka det på annat sätt än att dess statliga åtaganden inte kan upprätthållas under den utopiska framtiden han målar upp inom vilken inga nationsgränser ska/bör finnas.

Häri ligger pudelns kärna för mig. Om man förespråkar ett mångkulturellt samhälle med avsaknad av gemensamma värderingar och socialt kapital kan man fråga sig varför den svenska välfärdsapparaten just måste vara begränsad till dom som rent fysiskt befinner sig inom den. I dagens läge då vissa grupper är så extremt underrepresenterad i sysselsättningsstatistiken är effekten för mig som svensk skattebetalare samma som om jag hade betalat skatt till bidrag åt en somalisk kvinna i Somalia.

Som visat ovan så kommer inte staten kunna upprätthålla skattemoralen och -indrivningen varför dessa tjänster under denna utopi måste privatiseras om dom ska kunna vara kvar. Detta skulle ironiskt nog antagligen innebära att segregation, inkomstklyftor och skillnad i social trygghet hade ökat ännu mer till immigranternas nackdel. Fördelen med det vore att dom migranterna som kan bidra och visa sig produktiva skulle mötas av större acceptans - ungefär som sker i länder som USA, Kanada och Australien. Förlorarna på detta vore dock den sortens immigranter som migrerar till Sverige idag skulle få det ännu sämre ställt. Är detta etiskt rätt?

Ur din länkade artikel:


Det är logiskt. Men det förutsätter ju ett samförstånd mellan berörda länder. Sannolikheten för ett sådant samförstånd torde vara korrelerat med den kulturella samhörigheten eller gemensamma historian, identifikationen. Det nordiska samarbetet känns rätt (både i hjärtat och hjärnan). EU-samarbetet känns... så där; hjärtat är inte riktigt med men en önskan om ett nytt romarrike, inte romernas rike, finns?


Det låter fair, men vad är egentligen "motsvarande friheter"? Identiska friheter eller så att säga jämställbara friheter? Är det något slags köpslående med pariteter; ett över tid balanserat saldo av givande och tagande, eftergift och företräde? Hur ska det effektueras på individnivå; ska vi skicka nettonotan till immigranternas respektive länder, kräva motköp eller naturabetalning?


Stämmer det? Jag är inte historiekunnig nog att bedöma rågångarnas syften eller ens förekomst sedan hedenhös, romarrikets tullar och kordonger eller den kinesiska muren... (mina fetningar ovan) Även en muräna hävdar territorium. Finns det icke revirhävdande djur eller samhällen? Vad är ett samhälle om inte ett sammanhang, en barriär? Kroppens första barriär är huden, eller en spark som reglerar distansen.


Varför måste man tänka tvärtom? Om vissa statliga åtaganden är omöjliga, är Jesper Ahlin beredd att försaka sin andel av välfärdskakan för att realisera den fria migrationen eller impliceras att fria migranter endast är de som kan betala för sitt uppehälle och sedan köpa den välfärd de kan och vill utifrån förmåga? På vilket sätt berikar sig "västerländska väljare" på "de mer behövande"? Vilka är dessa personer överhuvudtaget? Här är vi alla svenskar minsann, det räcker att skicka en selfie till socialkontoret, så slipper man göra sig mödan att till dyra pengar tråckla sig genom MENA/Afrika och Europa eller utsätta sig för granater.

Det har blivit ett vanligt grepp bland "liberala" debattörer idag att insinuera att om den demokratiska staten tar ansvar för skatter, tunga delar av utbildningen, för medborgarnas välfärd och trygghet, så innebär det unken och exkluderande nationalism, och nästan nazism. Det låter ju mycket flottare om vi får motivera politiken, samhället, det offentliga med att de ska hjälpa vissa som anses förföljda överallt, de som inte är födda uppe i smöret som svenskarna är. Varför kan inte alla få dela lika?

Att den tanken skrubbar ut kopplingen mellan medborgerligt ansvar och medborgerliga rättigheter, gör denna kopping urblekt och meningslös, det skjuter man helt enkelt undan ur diskussionen, elle försöker dölja med verbalt smink. De flesta inser nog efter en stunds eftertanke (och om man inte utsätts för moralisk utpressning från media eller liknande) att ingen stabil stat i världen klarar av att behandla alla som kommer in på precis samma vilkor som de egna medborgarna, i år efter år - det leder både till att arbetsmarknad, domstolar och bidragssystem kollapsar och till "the tragedy of the commons", att ingen bryr sig om att sköta eller i praktiken värna det som antas stå vidöppet för alla.

Och för en del av de här liberalerna är det också det som är baktanken: om man insisterar på att fula ut alla slags gränser för det egna medborgerliga vi:et, för landet som politisk (inte rasbaserad) gemenskap, och översvämmar samhället så kan man också trycka ner lönerna, bryta ryggen av fackföreningar, välfärd och jobbiga krav på politisk och akademisk transparens och åstadkomma mer plats för ett ryggkliarnas ruffiga, varmt mygliga klansamhälle. Det blir som i Berlusconis Italien, eller i Texas, utan att man behöver säga högt att det är dit man vill.

Sanna Rayman hade en mycket bra artikel på ledarsidan i SvD för ett par år sedan, ett av få försök i svenska dagstidningar på senare år att lyfta frågan om medborgarskapet ur en politisk synvinkel, som en levande kraft i demokratin. Frågan om varför medborgerligt ansvar är viktigt och inte bara kan växlas in mot att alla, stat och kommun också, ska stå och le och säga "alla som syns till är mina kompisar och de ska ha detsamma som dem som är födda svenska medborgare och verksamma här - eller ännu mer". Artikeln hette, vill jag minnas, Har rättigheter rötter eller vingar? och var en replik till ett par teoretiserande inlägg av Lena Andersson i DN, men den verkar ha plockats ner från Svenskans sajt (eller gömts i något djupt hörn) i samband med att Rayman lämnade tidningen och de gjorde om hela sajten; nu går den inte att finna via Google. Naturligtvis kom det inget svar från Lena Andersson eller någon annan på DN:s (eller Expressens) ledarsida.

Har rättigheter rötter eller vingar?


http://www.svd.se/har-rattigheter-rotter-eller-vingar

Där tycks Sanna Rayman ha näpst andrafiolen Lena Andersson som därmed drog det kortaste strået, eller ska vi säga stråken.

DN fortsätter med temat ansvar kontra rättigheter:


http://www.dn.se/ledare/signerat/han...et-a-la-carte/

Aftonbladet landar i ett liknande resonemang samma dag:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...cle21167622.ab

Tror att dammluckorna öppnats rejält. Tack Adam Tensta. Du var den katalysator som behövdes.

Jag hade inte på förhand kunnat gissa att SVT och några av dagstidningarna skulle hantera Sentiomätningen så illa.

En härva av det här slaget visar hur kassa journalister är på att själva bli granskade.

Plötsligt börjar dom ljuga och klanta sig precis som valfri kommunalpamp med smutsig byk när Janne Josefsson kör upp kameran i nyllet.

Vågar jag tro att en undersökning kommer användas om några veckor när den visar på Rätt Åsikt i en fråga där SVT har ett viktigt ansvar att uppfostra pöbeln?

För några år sedan hade en obekväm nyhet av det här slaget aldrig blivit känd för fler än dom på dessa forum och några till. Övriga media i Sverige hade förblivit tysta som möss, men den enheten som då fanns i censuren är borta idag och det blir väldigt pinsamt.

Fiskstimmet är plötsligt inte så stort så att man kan simma lugnt när åsiktshajarna närmar sig.

Det är alla medborgares plikt att försvara Berlin mot den röda terrorn till siste man!

Sverige av idag. Mångkulturens förlovade land.
Vilken svensk ung man som helst idag har sina rötter i Mellanöstern, utsätts för religiöst tryck och saknar kritiskt tänkande. Ett mer spännande Sverige.

http://www.expressen.se/gt/mest-glad...-utfora-jihad/

Skribenten Kassem Hammadé är inte dum men i detta har han en blind fläck.
Han avslutar med:

Hoppas han ställer sig frågan varför detta tillåts ske för jag är genuint intresserad av hans svar.

Jag tror att dessa "i den förlorade generationen" offrats på mångkulturens altare av batikhäxor likt Sahlin som inte klarar av att sätta gränser när det behövs.

Ja -- för oss som tänker på saken är det ganska solklart att de första att lida av Sveriges extrema migrationspolitik är samma människor som det sägs att vi hjälper. De sista att lida av det är givetvis de som också har något att faktiskt säga till om; dvs medelklass och högre.

Det är inte för inte som SD går framåt i opinionsundersökningar först när gemene man (läs: gemene svensk medelklass eller över) tvingas leva med sveriges väldigt naiva inställning i migrationspolitiken.

Det var ju ett inslag i TV för ett par dar sen som handlade om en kampanj för att få äldre att hyra ut ett rum till folk som behöver bostad. Det är väl bäst att prova med frivillighet först.

Snyggt att du lyckades hitta texten - kanske med det enkla greppet att helt enkelt testa en url med den titel jag kom ihåg? Via Google går det som sagt inte, det blir noll träffar, och svenska tidningars egna interna söksystem - ifall de inte har lagt ut funktionen till just Google - är ju oftast genant dåliga. Jag testade faktiskt inte ens Svenskans interna sök; DN:s är ofta rena katastrofen...

Rayman sätter fingret på det som Lena Anderssson, Per Svensson, Björn Wiman, Åsa Romson m fl antingen ger sjutton i eller försöker smussla undan. Utan en viss rättslig och social kontroll, utan en stat med tillräckliga muskler, tillräcklig kompetens (på olika sätt) och skatteuppbördskraft för att bevaka att medborgarnas rättigheter inte knuffas åt sídan av klaner, nepotism, sönderfall eller fusk - eller i längden av en (militär?) invasion utifrån - så har vi inga aktiva rättigheter utan på sin höjd gudfäder och deras lakejer, gäng, svarta marknader och fixade kösystem. Det blir som i Pakistan eller Peru. Och så får vi en mediesfär som står med armarna i kors och gäspar eller i hemlighet ler åt detta, eftersom det betjänar intresset hos en del av de bättre bemedlade (läs: dem som bor hyfsat i Stockholms innerstad och Täby, m fl).

På den gamla goda tiden hade Lena A nära nog varit tvungen att skriva en bra replik och försvara sin hållning eftersom den andra stora ledarsidan i staden ju inte är vilken bykrog som helst, och eftersom Raymans artikel har sådan slagkraft och intellektuell hederlighet. Men idag fungerar inte tidningarna på det sättet längre; debatten där har i stort sett förvandlats till en serie soloposerande piruetter och personfajter. När frågorna blir för svåra hoppar man helt enkelt undan och börjar prata om något annat, eller antyder att man blivit (nät-)hatad. För övrigt varar ju nästan inga debatter i MSM längre än ett par snabba vändor nuförtiden, eller hur - med endast några få personer inblandade.

Jag tror att det var en avgörande förändring i de svenska tidningarnas roll när "den gamla långdebatten", den som kunde rasa under flera veckor på ett par kultursidor och ledarsidor (särskilt kultursidorna) med tjugo eller trettio inlägg, och som fick ta den tid och plats det tog, i tysthet motades ut från spalterna. Idag ser man i princip aldrig sådana debatter, inte med den sortens krav på intellektuell precision, stringens och att skriva problemdrivet i st f ego-drivet, eller med den redaktionella ambitionen att det är tungviktarna som ska yttra sig och inte främst ett gäng anställda krönikörer och posörer. Inte i Sverige i alla fall.