Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Icke desto mindre förekommer narrativen jag beskriver: Det är de kapabla och resursstarka som tar sig till Europa - inte de svagaste och mest utsatta offren för allt elände vi får oss så målande beskrivet för oss, varje dag, hela dagen.

Detta är en obalans hos den medialt så överväldigande sumobrottaren, som gör honom sårbar: Den egna, indoktrinerande kampanjens hela tyngd och skuldbeläggande framåtrörelse blir ett hemskt, tumlande fall om det bara stillsamt klandras att barfotabarnen som bara kommer så långt från dödandet, våldtäkterna, tortyren, svälten och sjukdomarna som deras två ben bär dem - är inte de som tagit sig till Sverige.

Här kan just den gängse beskrivningen av migranter som handlingskraftiga och kapabla aktörer vändas mot dem med antirasismens adlande klandervärde: Varför är det den raske, starke, driftige med kontakter som ska ha vår hjälp? Varför ska de svagaste lämnas åt sitt öde - eller åtminstone tilldelas en försumbar fraktion av de medel som vältras över den som tagit sig innanför rikets gräns?

Var finns där rättvisan? Eller tanken om allas lika värde? Varför är en ung man värd miljoner och Berts omsorg, medan en utsatt kvinna får kronor från den svenske skattebetalaren, via UNHCR? Vad är det, om inte trångbröstad nationalchauvinism att sätta prislapp och människovärde efter GPS?

Sedan är hela bilden av att Fästning Europa läcker som ett såll så avväpnande dråplig. Ungefär som en rubrik om SD: "De är världens sämsta rasister", skulle vara avdramatiserande och mänskliggörande.

Ekonomikrönikören Cervenka citerar Schopenhauers tre stadier som sanningar passerar: förlöjligande, motstånd och slutligen självklar acceptans. Cervenka skriver inget om immigration, integration eller mediekriget, men jag kommer oundvikligen att tänka på det, som ju - i likhet med många på tråden - antar det schopenhauerska tredje stadie utan onödig tidsspillan.

Lugnet före stormen i lala-landet Sverige


Cervenka skriver om eftersatt infrastrukturunderhåll/-utbyggnad, fastighetsunderhåll, fastighetspriser som rakat i höjden trots nolltillväxt av BNP det senaste cirka decenniet, samt en blödande statskassa. Resurstäcket har lagts på fel håll, men inte ett ord om varför kassan blöder nu. Negativ ränta, ökande skuldsättning privat och offentligt, och en massivandring av arbetslöshet. Den icke tondöve, eller den införstådde, förnimmer samhällskritiken. Den helkaklade väggen hägrar, men kan bli ett hårt möte i sockerkoman.



GP - den lätt beväpnade fältlystna trossen, catering med stridande ambitioner - låter genom Teodorescu traktera oss med frågor kring ordparet assimilation/integration samt frågan om ett samhälle med sönderfallande tillit:




http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...riga-paradoxer

Teodorescu påtalar majoritetssamhällets abdikation och förnekelse, saknaden av en normerande fixpunkt, vilket säkert är förvirrande för många utlänningar, i alla fall för dem som vill uppgå i det svenska samhället och inte enklavisera sig. Den som vill enklavisera sig får Sveriges uppmuntran genom särbehandling, vare sig det är alltför lyhörda regler för särkrav på sim- och badhallar eller skattefinansierade religiösa, etniska samfund. Jag undrar bara vad staten kan uppnå, under förutsättning att viljan finns (!), med att pålägga svenskhet. Det enklaste är nog det effektivaste: samma krav på alla, ingen särbehandling, och en stram invandringspolitik som endast ger asyl åt kvotflyktingar, asylprövning av identifierade individer, därefter uteslutande ser till Sveriges nytta med exempelvis gästarbetare.

Avvägningen mellan assimilation/integration och innebörden i begreppet integration är ännu inte definierad. Den uppstyltade regeringsmaktens krokantårta kroknar. Genomfuktat maränglager delvis genomsläppligt för syrlighet från mediala dissidenter, men ännu inte någon påverkan på den förda politiken. Bara en tidsfråga. DÖ-skottet mellan det brokiga Sjuklöverpartiet och det växande SD, är det vidlyftiga byggets överspända stomme. Den pågående massinvandringen torde vara det mest gränslösa, omvälvande och kostnadskrävande projektet i Sveriges historia.

Arnstberg bidrar förtjänstfullt från bloggosfären till att skingra dimridåerna och giftgasen i det kvävande debattklimatet; pedagogiskt hjälper han oss att rensa nervsystemet från de fientligt inympade betingningarna och tankevirusen. Här säger han något om olika kulturers barnafostran och konflikthantering, bl a svensk självklander och muslimsk aggressiv externalisering; på populärspråk skulle man kunna relatera dessa sätt till frälsarkomplex respektive projektion, en explosiv (terapeutisk) allians mellan den svenske, ansvarsbärande, välgöraren och "den utsatte", "offret" som rättmätig mottagare av humanitetens håvor. Den terapeutiska rolluppdelningen i samhället får den svenska motöverföringsneurosen att blomma:




https://morklaggning.wordpress.com/2...an/#more-13166

Värdefull insikt i mediekriget, hur de olika intressenterna kan profitera på sina tillkämpade eller tilldelade roller. Att påpeka för megafonerna: 'jag ser, men jag erkänner inte denna uppdelning längre'.

Precis.
Jag såg för några år sedan en författarinna ifrån ett förtryckande mena-land (minns ej vilket) som satt hos typ John Stewart och verkligen strök under och drev hem poängen att väst måste säga; vi är bättre, och sedan är det liksom bra med det...

Det är så jädra förnedrande att tvingas åse detta nervösa trams.

Okej, så istället för att de skaffar sig impulskontroll som vanligt civiliserat folk så är det världen som ska anpassa sig genom att sätta upp yttre begränsningar som fungerar som krockkuddar och deformationszoner? De ska inte utsättas för förolämpningar och satir eftersom de inte kan ta det utan att bli våldsamma? De ska drillas stenhårt i skolan av tuffa despoter, annars går de bärsärk? Deras kvinnor ska täckas med tio lager tyg så att männen inte ska utsättas för den jobbiga påfrestningen att bli kåta, för då vet man aldrig vad som händer?

Föga underligt att det är krig i regionen non-stop, då.

Trådens inlägg om tillit i samhället fick snabbt en respons i GP.
Jag är inte övertygad att det går så sakta. Men däremot säkert.

AT slutkläm:

Som sagt jag tro inte det går sakta utan fort och också att snart fler pursvenskar känner sig alienerade än invandrare.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...riga-paradoxer

Men det är också denna alienation som är drivkraften i mediakriget. När skribenterna inte längre känner samhörighet med läsarna och väljarna, (tänk SD väljare) eller tvärtom uppkommer frågor som söker svar.
Vad är orsaken och hur kunde det bli så här? Är vi på rätt väg?

Lite kul och också en paradox likt de som AT påpekar är att alienationsbegreppet populariserades av Marx och Frankfurtskolan.
Nu kommer samma företeelse tillbaka men som en reaktion mot kulturmarxismen.

Antalet valloner var inte det som var poängen, utan det dåvarande svenska samhällets inställning till avvikande kulturyttringar.

Det finns ett litet aber (utöver Enoch.Thulins påpekande). Under det karolinska enväldet kunde svenska staten sätta ner foten mer s.a.s. fokuserat och idag är svenska statens makt dessutom kringskuren av ECHR.

Mediekriget handlar till stor del, men inte enbart om detta, och "spännande" nog så är det ännu så länge så att det är Din uppfattning som är den avvikande kulturyttringen. Hur och när det eventuellt vänder är en av de stora analysfrågorna i vår tid. Hur länge är den samhällsdestruktiva och svenskfientliga kulturyttringen, så som den t ex representeras på landets så gott som samtliga kultursidor och i ETC, den som äger dominans? Vem, vad, när, hur och med vilka resultat kommer förändringen?

Eller, för att anknyta till ett tidigare resonemang i tråden, när, var, hur påbörjas strävan efter att återfinna ett vi - ett svenskt vi. Då kan det bli mediekrig på allvar.

Att viss på vänsterkanten, här exemplifierat av Maria-Pia Boetius på ETC, har känt att något håller på att hända, men inte begriper vad det rör sig om, är tydligt:

http://www.etc.se/ledare/makteliten-...s-tid-ar-forbi

Inte som hon tror...

Inom en ganska snar framtid tippar jag att vi kan läsa följande headline på någon av våra sk pk-medias förstasida:

"INVANDRINGEN MÅSTE MINSKA"

Jag får en känsla av att flertalet vill "byta sida" och att tiden snart är mogen, det liksom pyr i periferin. De är troligen även rätt så medvetna om att detta är en nödvändighet för en framtida överlevnad och trovärdighet.

Anna Dahlberg/Expressen är halvvägs över. Sd:s mantra, om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats, lär inom kort även bli hennes ledord.

Idag har hon en nykter ledare om utopin asylvisum.

http://www.expressen.se/ledare/anna-...etsforankring/

"Politiker och debattörer lever i en drömvärld där man inte förstår magnituden på det lidande som utspelar sig i världen."

"Dessvärre har vi fått en statsminister som duckar och snärjer in sig i fullständigt obegripliga resonemang så fort migrationsfrågor kommer på tal.
Det är faktiskt bedrövligt."

Omedvetet komiskt av den övervintrade lyxproletären Boëthius. Vad annat är det hon önskar, fråntas sin klass privilegier? Hon låter som en simpel konsument; som om tillvaron är en meny att peka och beställa från.

Den sortens svärmiska föreställningar som hon och hennes klass hycklande hänger sig åt, tål inte ett möte med motgångar eller större samhällsförändringar; fulla av illusioner som de är. Det enda som händer är att ett helt livs skyddad tillvaro på ålderns höst kan ana något slags annorlundaskap, en "utmaning" så kallat. Bubblan får en repa. Hon kan få representera det styrande, segregerade segmentet i Sverige, som i det längsta undsluppit konsekvenserna av sin predikan och lättsamma nit.

"Jag tror också att de efterlyser ett ledarskap. Dessvärre har vi fått en statsminister som duckar och snärjer in sig i fullständigt obegripliga resonemang så fort migrationsfrågor kommer på tal. Det är faktiskt bedrövligt." Det citatet från Anna Dahlberg om Stefan Löfven och hans regering går att använda om mycket av svensk politik just nu.