Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Just när man tror att viss förändring i mediakriget vankas drämmer expressen till med en klent maskerad hit piece.
Expressen försöker följa mallen för DN's karaktärsmord på Björn Söder. Denna gång är det Jomshof som skall avrättas.

http://www.expressen.se/kultur/en-ud...edemokraterna/

Inledningen är bisarr.


Bara så bara. SD är ett rasistiskt parti. Så självklart att det inte behöver motiveras med en stavelse. Det bara är.

Intervjuaren letar febrilt efter vinklar som kan sätta dit Jomshof. Ibland blir det rent parodiskt.


Intervjuaren tvingar Jomshof att prata ras, trots att Jomshof själv inte tycker ras är relevant, varpå intervjuaren tydligen får olustkänslor av att prata ras!
Agendan formligen skriker ur texten.

Jag trodde ärligt talat att Expressen klivit ur mediakrigets skyttegrav i och med senaste tidens ledare och den för svensk media unika granskningen av etableringslotshaveriet.

Men nu är man tydligen tillbaka på stöveltramp och 30-tal.

Bara för att (åtminstone somliga på) Expressens ledarredaktion har fått lite kalla fötter... så ska nog man inte förvänta sig, att *kulturredaktionens* fotsoldater per automatik följer efter.

Men det var imo ett ganska misslyckat karaktärsmord, även om texten var tryfferad med diverse tjuvnyp och spridda hullingar. (Jag är dock självklart biased och inte representativ för gemene man.)

De goda mediekrafterna har fått nazismen på hjärnan. Sådana skamlösa försök att sätta likhetstecken mellan SD och NSDAP är komiska, jag undrar hur pass väl det fungerar på publiken. Jag undrar också om SD:s lednings försök att rensa ut kapabel SDU-återväxt och SD-plantor, genom att anlägga en egen åsiktskorridor ("värdegrund" var det ord jag uppfattade Jomshov nämnde i nyhetsintervjun på SVT igår kväll), är så bra opinionsmässigt. Lite grann katten på råttan och råttan på repet, med SD som råttan. I brist på andra alternativ så kommer SD fortsätta locka. Få se upp så att inte anammandet av PK-terminologin riskerar att urvattna partiet och göra redan vunna väljare klentrogna.

Nazireferenserna återfinns även hos en i MSM-sammanhang vanligtvis mer substantiell och utmanande röst, SmP:


http://www.smp.se/ledare/de-langa-knivarnas-natt/

Att ropa Wolf för jämnan är ingen given succé. Hur länge skrämmer associationsförsöken vanligt folk? Vi får väl se dessa mediala gaphalsar desperata invektiv hagla med jämna mellanrum, men kommer de att leverera några argument? Blir det något starkare än ett mångårigt järnkors... järnrör, förlåt.

Intervjun med Jomshof är ett haveri. Det räcker inte med frågor och svar utan texten är även försedd med kommentarer som ska vägleda läsaren så att vederbörande inte riskerar att tänka själv. En del frågor är inte frågor utan anklagelser modellerade efter klassikern Har du slutat slå din fru än? Se t.ex. frågan "Varför tycker du så illa om islam?". Därefter rasfrågor som helt och hållet initieras av reportern som när han inte får det svar han vill ha maler vidare på samma tema. Sen känner journalisten kylan från Karl XII och Gustav II Adolfs dagar där i Livrustkammaren (en symboltyngd plats han själv valde). Vi är tillbaka på ruta ett. Det är den 30 november 1980, Narvaförbundet har kransnedläggning vid statyn av Karl XII i Kungsträdgården och nazismen är Sveriges största politiska problem.

Markus Jonsson skrev om två motsatta tendenser i det svenska politiska och mediala etablissemanget i den där artikeln ur Samtiden som jag länkade tidigare. En normalisering och en radikalisering.

Intervjun med Jomshof är ett exempel på den senare tendensen. Dessutom tror jag att du är något på spåren när du tar upp kulturjournalisterna. Även där utspelar sig oytos krympandets radikalisering och det är nog också där vi kommer att finna härden i mediernas PK-radikalisering.

När konsekvenserna av invandrings- och mångkulturkalabaliken får ledarredaktionerna att genomgå en normalisering och samhällsproblemen blir stoff för politik- och ekonomispalterna då är kultur- och nöjesredaktionerna (i princip samma sak numera) de sista bålverken för ortodox postmarxism och aggressiv identitetspolitik. Det är där, i Nöjesguiden, P3 och Metro samt på webbsajter som Politism, Rummets och nystartade Edit som aggrovänstern och den rasifierade gnällmaffian kommer att tumla runt mot en fond av populärkultur och internetmemes för att yla om raslära, kroppsideal, radikalfeminism, könsneutrala pronomen, nävsex, nackskott på vita män och hur CIS-skådespelaren egentligen talade till den rasifierade kvinnliga skådespelaren i den idiotiska amerikanska TV-serie som råkar vara populär just då.

Det är konservativa medier som står för nydaningen i den invandrings- och integrationspolitiska debattens område. Svensken Mattias Holmström, med koppling till icke-Bonnier- och icke-Schibsted-tidningarna Barometern samt Norrköpings Tidningar, gör ett inhopp i Jyllands-Posten:


NB: min fetning ovan. Det är radikalt att vara konservativ...

http://jyllands-posten.dk/debat/inte...t-fra-Sverige/

Sanningen kommer från höger och från landet i sydväst. Åsiktsmångfalden har sin förutsättning i att borgerliga tidningar samt mediehus utan monopolistisk ställning är aktiva. I Sverige är Gota Media värdefullt, men med lokal spridning framför allt. I Danmark förmår emellertid samtliga De tre stora rikstidningarna (Berlingske, Politiken, JP), av olika politisk färg, dra sina strån till stacken.

-----------

Jyllands-Posten beskrivs lite olika i den svenska respektive engelska versionen av Wikipedia. Ej förvånande börjar den svenska med 'fascism/nazism' och slutar med 'rasism'. Vilken progression!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jyllands-Posten

Jämför, den som vill:
http://en.wikipedia.org/wiki/Jyllands-Posten

Låt oss bryta ner artikelförfattarens modus operandi och synliggöra undertexten i hans olika betraktelser.


Här är det inte fråga om undertext. Det är ett naket påstående utan belägg. Ett övertramp som ingen läsare bör anse som legitim.


Den implicita frågan är "hur kan en till synes hyvens man vara rasist?".


Liljestrands användande av ordet martyr är intressant. Det skulle kunna vara en anklagelse om hyckleri med tanke på martyrskapets stora betydelse inom islam. Liljestrand kanske menar att SD och islamister är olika sidor av samma mynt.

En annan, och i min mening rimligare, förklaring är gammal hederlig härskarteknik. Liljestrand använder begreppet martyr i syfte att förminska den sverigedemokratiska rörelsen. Ett gäng gnällspikar med offerkoftan på.



Här flyttar Liljestrand målstolparna lite diskret. Jomshof har fram till denna punkt i intervjun pratat exklusivt om islam som ett problem. Liljestrand gör en oärlig manöver när han blandar ihop muslimer i allmänhet med islam som ideologi.



Att generalisera är ett negativt laddat begrepp som betyder "dra allmänna slutsatser av enstaka fall". Här definierar alltså artikelförfattaren Jomshofs nästkommande uttalande som rasistiskt. Läsaren tillåts inte utvärdera på neutral mark.



Underförstått i detta stycke är att Jomshof inte ser den lilla människan. Den levande och vördnadsvärda individen. Jomshof maler på likt en känslokall robot. Kanske har han en empatistörning?



Återigen recenseras Jomshofs uttalande av artikelförfattaren. Han är hal. Han är mekanisk. Han är enkelspårig.



Liljestrand styr i och med denna fråga på ett tämligen inelegant sätt samtalet in på ras. "Har du slutat slå din fru?"



"Hur viktigt är det för dig att få misshandla din fru?"



Liljestrands tema blir tydligare och tydligare. Underförstått här är att Jomshof är avtrubbad. Han blir inte lika upprörd som du och jag över rasanstrukna samtalsämnen. Han har lägre empatiförmåga. En robot. En maskin.



Liljestrand planterar här att Jomshof när ett ointresse för historia. Och vi vet alla vad det innebär. Den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den. Stöveltramp. Nazism.
Vad Jomshof däremot gillar är mekanisk, robotisk, klinisk, och känslokall musik samt fantasivärldar.


Detta är kulturkrigarens vapen. En stenhård agenda under en tunn fernissa av journalistik.
Meningsmotståndaren måste avhumaniseras. Förvandlas till något mindre än en tänkande, kännande människa. En empatilös robot. En psykopat. En rasist.

Rätt, kulturredaktioner följer inte efter. Men tids nog blir det problem. Låt mig börja i en annan ände först.

Tillsynsmyndigheterna har under 2014 fått i uppdrag att granska kostnadsutvecklingen inom sina områden alltså välfärden. Det hela skenar iväg och man har redan tidigare satsat på att kvalitetssäkra sina åtaganden. Landsomfattande granskningar görs inom verksamheterna. De är i stort sett fläckfria. Så frågan har studsat tillbaka till departementen. SD har, eller snarare inte fått vara involverade i något av detta. De beslut som snart kommer att göras får stora konsekvenser inom socialförsäkringsområdet. Man vill säkra nivåerna på ett eller annat sätt, men åsikterna går starkt isär.

Välfärden tas ur allmänna medel och och man har så att säga ett stort lojalitetskrav. Ett sd på nästan 15 procent och med över 20 procent i opinionsundersökningar skapar därmed problem då man utesluter sd att närvara. Låt säga att man vill ta itu med den skenande assistansersättningen på över 30 miljarder eller sjuklöneersättningen som också stiger sjukt mycket, men samtidigt hatmarkerar var femte eller kanske snart var fjärde skattebetalare. Det funkar inte. Och det vet man om.

Så vi knyter ihop det. Kulturen är också beroende av skattemedel och Good Will från skattebetalarna. Har man som sin agenda att hata, sanktionera våld mot och stigmatisera en stor del av finansiärerna hamnar man i en svår sits. Kultursidor är det som folk läser minst och man har länge nog levt på gamla meriter. Å andra sidan har kulturinstitutioner i Sverige lärt sig marknadsföring, ja man går på företagsträffar, och man är inte beroende av media längre. Det finns andra kanaler att tillgå. Främst genom att knyta kontakter med arbetsgivare och skicka ut mail till arbetsplatser och liknande om vernissage eller andra events. Skulle vilja säga att media är så fucking off så mycket det bara går. Det säger sig självt att en teater eller enskild aktör inom konst då inte kan göra reklam genom att på förhand meddela att alla anställda med sd-sympati ska hålla sig borta.

Anna Lifvhendal, Widar Andersson, Anna Dahlberg, P.M. Nilsson med flera går ofta på seminarier där näringsidkare är arrangör. Frågan om massinvandring tas ofta upp och den stora faran är som alltid vänstern. Massinvandring är ingen åsikt på dessa seminarier, utan hela tiden handlar det om var man landar ekonomiskt och förtroendeingivande hos skattebetalarna. Just nu är det minus. Mycket minus. Om kulturredaktionerna inte längre har någon betydelse för kulturen och dess finansiering kan kulturredaktionerna slopas. Just det kommer att bli nästa stora händelse i mediakriget.

Betyder detta att det inte finns någon strukturell diskriminering? Inget patriarkat? Är det numera ointressant att diskutera löneskillnader mellan kvinnor och män? Vi är ju alla bara individer. Inte statistik eller mönster.

Nä, den här artikeln får inte mer än en överkorsad geting. Skribentens agenda och de dubbla måttstockarna skiner igenom på ett sätt som avslöjar det journalistiska hafsverket.

Bättre (ur ett propagandaperspektiv) kan till och med pissmedia som Expressen...

I morse hittde jag en artikel som, faktiskt, vänder sig emot användandet av ordet mångkultur i syfte att rasera vårt samhälle.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...mn_4197415.svd

"fredags försvarade doktoranden Mosa Sayed sin doktorsavhandling i juridik, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige (Iustus Förlag), inför en fullsatt och väktarbevakad föreläsningssal i Uppsala.

I avhandlingen pläderar Sayed för att sharialagar ska kunna tillämpas av svensk rätt. Handledare har varit Uppsalaprofessorn Maarit Jänterä-Jareborg och Jan Hjärpe, professor emeritus i teologi vid Lunds universitet. Avhandlingen utger sig för att vara ett handfast bidrag i syfte att vägleda rättspraxis inom internationell privaträtt, men är i lika hög grad en normativ rättsfilosofisk traktat med mångkulturalistisk utgångspunkt.

Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män."

Nu känns det väl mest som att skribenten, Dilsa Demirbag-Sten är orolig för att kvinnor skall ärva mindre pengar än män.

Intressant dock att det uppmärksammas och rubriksättningen som är litet uppkäftigare än vad man är van vid.

Media pratar emellan åt att man ska börja "bemöta" SD annorlunda. Det har hänt under flera år nu att vissa skribenter på olika håll inser att SD växer ändå, vad man än kastar mot dom.

Trots det faller de tillbaka i samma spår igen och igen. "Den här gången då, nu kanske det funkar!". Varför? Jo, för att dom har aldrig hittat en bemötande punkt. Bara talat om det. Istället idlar dom bara och väntar i neutrala kläder mellan varven.

De är nog väl medvetna om att den bemötande punkten inte kan fungera. För den skulle sluta med att SD bevisas rätt i allt.

Den artikeln anknyter rätt väl till TS ursprungliga diskussioner kring vilka olika tolkningar av mångkulturalism det finns och hur dessa falangstrider ser ut bland mångkulturalismens anhängare.

Artikelförfattaren bär den individbaserade tolkningen av mångkulturalism där alla - oavsett etnisk eller kulturell bakgrund - ska vara tvångsmässigt kollektivanslutna till ett liberalt värdesystem.

Den andra tolkning är baserad på en mer decentraliserad syn där etniska och kulturella grupper ska ges möjlighet till kollektiva anpassningar, t.ex. inom juridiken.

Tråden har ju under senare år ofta - förgäves - försökt att hitta etablissemangsskribenter som motsätter sig mångkulturalismen som sådan. Därför var det kul att du i stället hittade en artikel som anknyter till TS ursprungskonflikt.

Råkade just springa på följande grej i HD.

"Omfattningen av det svenska flyktingmottagandet har passerat det rimliga"

Man undrar ju lite om vem denna Bruno Winborg är & vem som har släppt fram honom i HD.
Det fanns tidigare en doldis inom IKEA-sfären som hette så, men det måste ju inte vara samma gubbe.