Början på ett mediakrig om mångkulturen?

OT raderat.

Åter till topic vilket är mediakriget om mångkulturen. Utformningen av invandringspolitiken finns det andra trådar för och vill man diskutera Torekull i största allmänhet finns det en tråd även för detta: (FB) Bertil Torekull (MP) vill stoppa invandringen och samtala med SD..

Påminner än en gång om moderatormeddelandet.

// mod

Så långt valda delar av Dogdylans TS. Mycket av det han skrev var insiktsfullt, men "mediakriget"
idag handlar i huvudsak om relistiska hållbara volymer gentemot orealistiska godhetsnivåer. Inte om mångkultur.

SD fick 12.9% och har idag betydligt högre opinionsiffror. Men diskussionen är fortfarande förvirrad och majoriten är till försvar för den nihilistiska svenska multikulturismen. Ex Skavlan

Första kampen kommer stå mellan liberalismen och multikulturalismen gissade Dogdylan. Jag hävdar att den kampen inte ens har börjat.
Det vi sett nu är några avböner, typ Marteus och Dahlberg men de har väl i huvudsak kritiserat volymer och åsiktskorridor inte angripit multikulturismen.


Kampen mellan liberalismen och nationalismen försigår inte alls i media. Den kampen driver SD internt, tex genom att utesluta Hahne.


I SVT/ SR är det Vidar Andersson (S)och Bertil Torekull (MP)som för fram SD åsikter.

"Men den stora frågan multikulturismen dvs integrationspolitik som ställs mot assimilationspolitik nationalism har inte nått den stora allmänheten än. Där håller det stora mediahusen ställningarna.
Den kampen för alternativ media ensam.


Definition
"Integration påverkar utöver meso- och mikronivån även makronivån. Integration inriktas på att invandrare på samma villkor som övriga samhällsmedlemmar ingår och deltar i olika former av sociala, ekonomiska och politiska relationer i den offentliga sfären, samtidigt som de i den privata sfären bevarar sin kulturella identitet och särprägel. Integration kräver därmed att även makronivån, d v s majoritetssamhällets sociala, ekonomiska och politiska strukturer, förändras för att undanröja hinder för individer med olika kulturella bakgrunder att på jämlika villkor delta i samhället

Assimilation påverkar meso- och mikronivån. Det handlar om invandrargruppers och enskilda invandrares uppgående i den redan existerande sociala och kulturella struktur som majoritetssamhället utgör. Detta sker genom att invandrarna i socialt och kulturellt signifikanta hänseenden blir likadana, och därigenom deltar på samma villkor, som medlemmarna i majoritetssamhället. Detta samtidigt som majoritetssamhället i dessa hänseenden förblir oförändrat. Assimilation är således inriktad på att invandrare deltar i den offentliga sfären på lika villkor som medlemmarna i majoritetssamhället samtidigt som de i den privata sfären ger upp distinkta kulturella drag och istället tar till sig majoritetssamhällets kultur"


Det är med integration som man uppnår ett mångkulturellt samhälle och ifrågasättandet av det med har väl knappt börjat i MSM.

Bra analys. Jag skulle vilja bygga vidare på den. Jag tror att vi i faktiska volymer har nått en gräns där "ledarna" för landet Sverige idag har två alternativ, minskad invandring eller stora nedskärningar som döljs och där systemet stegvis havererar, eller möjligtvis en kombination av de båda. Att ytterligare liberalisera politiken och prata om mer invandring, den striden har man förlorat och verkligheten har hunnit ikapp. Pengarna är slut, festen är över etc.

Angående volymerna tror jag att realisterna har vunnit, det är bara en tidsfråga innan det omsätts i praktisk politik, har en del ingångar bland moderaterna och det finns en växande och allt starkare pragmatisk falang som ifrågasätter allt mer av den förda politiken, inte bara inom invandring,utan inom i fler frågor som kan anses vara konservativa/nationalistiska så som t.ex. försvar eller brottslighet.

Däremot är det långt ifrån samma som att kulturradikalismen är borta. Att mångkulturalismen/postmodernismen som samhällsomvälvande projekt är dött. Det kommer att fortgå, vi kommer att vinna en delseger men för alla som vill ha en svensk nation som arbetar för svenskarnas bästa, idag och för kommande generationer, är striden långtifrån vunnen.

När invandringen minskar öppnas möjligheten för ett nytt narrativ. Det var svenskarna som var för rasistiska, för intoleranta, för gammalmodiga för att det hela skulle fungera, det var vårt tillkortakommande som fick hela projektet att misslyckas. Från den utgångspunkten får man ammunition för fortsatt folkuppfostran, för fortsatt styrning och underminering av svenskarnas ställning i Sverige.

Kulturradikalismen återlegitimeras då som ett projekt för framtiden, i framtiden ska mångkulturen göras möjlig, om än i en annan tappning. Förvandlingen av svensk kultur och samhällsliv kan då fortgå, kanske med än starkare kraft och än mer radikalt. Öppet propagerande för mångkulturella äktenskap, kritik av vithetsnormen, underminerande av den vita mannen osv.

Alla med hjärtat på rätta stället och moral i kroppen, som faktiskt känner ett behov av att värna den nation och den trygghet den skapar, för våra barn och barnbarn bör förbereda sig för en livslång ideologisk konflikt, mellan konservativ nationalism och kulturradikal progressivism. Minskad invandring är bara en av många många, avgörande frågor. Där minskad invandring inte på något sätt kan likställas med avskaffad mångkulturalism.

Skälet till detta beror ju såklart på migrationsuppgörelsen, som fullkomligt flyttade fokus från frågan hur och på vilket sätt folk ska integreras, till mer praktiskt frågor om förvaring och ekonomi. Detta tror jag också delvis var syftet från det mediapolitiska etablisemanget sida. När invandringsstoppet väl kommer, kommer naturligtvis frågan om långsiktig integration/assimilation återigen bli en konfliktlinje mellan olika ledarsidor och kultursidor -- med den skillnaden att utsikterna för en lyckad assimilering och integration, vid det laget allvarligt undergrävts av de senaste årens politik. Vilket såklart också kommer påverka debatten.

Om mediekriget nu handlar om volymen och inte mångfalden så beror det på en övermäktig fysisk realitet. När man kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan är det inte läge att kröna multikultis våningsfat med sju sorters kakor.

Integrationen är inte definierad, men det torde egentligen innebära något slags assimilering, smältdegel; ingå i det större, befintliga men föränderliga ämnet. Eller så ger man upp det och låter alla nomadiserande tiggare och stridande klaner flytta sin kultur och etnicitet till vårt geografiska område; den verkliga mångfalden? Ska mångfald kunna försvaras så måste den kunna försörja sig själv, helst ge något mer, ett berikande uppgående (assimilering) i den befintliga massan. Eller vara här tillfälligt som flyktingar eller gästarbetare.

Begreppen räddningsplikter och understödsplikter som Per Bauhn skrev om i SvD i december, i sin debattartikel om moralens gränser och rätten att företräda oss själva och våra intressen i första hand - precis som alla andra - är till hjälp för att rangordna problem och prioritera förnuftigt.

Finns det någon dådkraft i identifikationsargumentet? Kan en invandringskritisk debattör argumentera att alla asylsökare utan identitetshandlingar får vända i dörren?

Bauhn är väl om inte den ende, så i vart fall en av de ytterst få som ens vågat sätta tanken på pränt, att vi har rätt att företräda oss själva precis som alla andra. Förutom en hel del av oss här på Flashback, men oss räknar jag inte riktigt i sammanhanget.


Ett av problemen, inte bara hos tjänstemän på myndigheter och politiker på olika nivåer, utan också i massmedia, är att ingen vågar säga just detta öppet, att vi har rätt att se till oss själva främst, och sedan dra konsekvenserna av ett sådant ställningstagande och då också stå för följderna av den ståndpunkten. De skrivs ledare och annat varje dag om att invandringspolitiken har havererat, men ingen enda, inte ens Bertil Torekull den gamle gäddan, berör med ett ord just det, nämligen vad vi har rätt till precis som alla andra. Alla andra folk då alltså. Han skriver om nödvändigheten av ett invandringsstopp men undviker allt vad han kan att faktiskt beskriva hur det ska gå till, vad som krävs för ett sådant stopp.


Det som måste läggas till romantiserandet av invandringspolitiken måste vara att det kommer fram folk, som faktiskt vågar fatta beslut utefter den tanken, att vi har rätt att se till vårt eget bästa. Sådant folk saknas enligt mig både i massmedia och hos myndigheter och andra liknande. Ingen klarar egentligen av att ställa sig upp och säga, att självklart är det jättesynd om dig som kommer hit och gråter, säger sig ha rest från Ankara i ett kylrum på ett lastbilsflak och slängts av i småländska skogen, men din besvärliga resa och att du gråter, innebär inte att du kommer att få stanna i Sverige. Därför ska du lämna Sverige. Nån måste våga säga så till både utlänningar och jounarlister och lätt överviktiga och hällörade damer av båda könen. Man måste också våga säga det till utlänningar som här är nysvenskar, till exempel ministrarna Kaplan och Shekarabi, att nej, era landsmän kommer inte att få bosätta sig i Sverige bara för att ni tillåtits göra det. Och nej, vi är inte rasister på grund av vårt ställningstagande i denna fråga, vi är svenskar som har rätt att se till vårt eget bästa.

Här har massmedias tyckare och opinionsbildare en roll spela, att faktiskt göra mer än att bara oja sig över sakernas uppenbart besvärliga tillstånd. Att faktiskt våga dra ojandet till sin i praktiskt hänseende och möjligen provocerande spets, nämligen att man måste kunna säga nej till människor som rest hit till Sverige med föresatsen att få ett bättre liv, och att nej, vi är inte rasister eller främlingsfientliga eftersom vi säger nej till dig och dig. Och dig, nej du får inte stanna här i Sverige. Min uppfattning är att inte ens de mest vågade opinionsbildarna klarar av att säga detta, att någon måste fatta besluten. Börja fatta nej-besluten. Man håller sig likt Bertil Torekull mangrant helt borta från denna praktiska detalj och naturliga följd av sitt stånkande och stönande och ojande. Men någon måste till slut våga ställa sig upp och säga nej, rätt i ansiktet på miljöpartister, skribenter på Aftonbladet och tyvärr, tyvärr faktiskt rätt i ansiktet på både socialdemokrater och moderater.

Jag är pessimist och tror inte att det kommer att bli så. Ingen med inflytande över vare sig opinion eller politiskt beslutsfattande kommer att klara av det. Det finns ingen ledande person i dagens Sverige som klarar av att se förbi tårar och tandagnisslan, rasist- och fobianklagelser eller att motstå anklagelser om att vara onda. Hellre än att ta ställning kommer man att låta levnadsstandarden i Sverige sjunka och sjunka, vilket för mig är det självklara praktiska priset för Reinfeldts och andras öppna hjärtan. Det pris de flesta inom media, trots sina nymornade skriverier på vissa håll, faktiskt är beredda att betala. Gnället och missnöjet mot förd politik på borgerliga ledarsidor ska inte ses som en vilja att faktiskt göra nåt, det är markeringar.

Mediekriget kommerr säkerligen att fortgå och även intesifieras. Men inget praktiskt kommer att göras. Det klarar vi i Sverige inte av att göra. Vi väljer hellre rejält sänkt levnadstandard på alla områden, än att som alla andra självklart se till vårt eget bästa. Skulle vilja påstå att vi till och med är beredda att acceptera ren och skär misär för större delen av befolkningen, hellre än att faktiskt praktiskt stoppa invandringen. Och det är man även på de borgerliga ledarsidorna, även om man där lite plikskyldigt gnäller allt oftare och oftare.

Viktigt påpekande! Men vi är ju alla "överens" om att mångfalden "berikar"... på sikt. För närvarande ser vi mest "utmaningarna", Vi måste först ta bort hämmande "diskriminerande strukturer" och bli bättre på att "integrera". Och "Sverige har råd". "Vi" måste bli bättre på att "inkludera".

Man får trösta sig med Smålandsposten som en insulär uppstickare i den tjocka konsensusklubben av goda människor:

http://www.smp.se/ledare/parallellsamhallet-ar-har/

Sedan artikeln har SmP haft ett par artiklar om islam, och går på tvärs med den traderade föreställningen/lögnen att islamism inte har med islam att göra. Men är det någon som lyssnar? Visst finns det. Frågan är bara om den långsamma och ovissa utbredningen av basala doktriner om livet och historiska slutsatser når en kritisk massa och avgör politiken. Ska det behöva bli inbördeskrig eller anarki?

Medan mångfaldsgospeln inte längre är på modet och kören har tagit time-out, så är det sötebrödsdagar för syrliga budbärare. Kommunerna som ska leverera vad den runt lovande regeringen pekar på, har sin skyddsling i Widar Andersson:

http://www.folkbladet.se/opinion/lam...a-7920608.aspx

Det börjar bli en arkipelag av insulära uppstickare; en medial landhöjning är på gång. Ska de goda krafterna pressas att argumentera för sin sak, kunna uppamma lojaliteten bland röstboskapen och motivationen bland de kommunala krakarna i tillräcklig grad för att förmås godta en fortsatt och ökande överbelastning? Eller helt enkelt köra över dem? Draghjälp från MSM behövs, SVT står till rådighet. De godas tro kommer att prövas, somliga ger sin bekännelse, andra byter sida, några hamnar i arbetslöshetens limbo.

En bredare åsiktsmässig mittfåra och en skrikigare vänsterflank som hetsar mot övriga? De förande politikerna kommer att tvingas motivera varför något så genomgripande negativt och oerhörda kostnader för samhället tillåts fortgå. Sverige har kniven mot strupen, fromma förhoppningar och tomma löften duger inte.

Widar har väl iofs låtit så där i många år. Så här skrev han förra veckan:

Så när man ska dra kappvändare inför rätta kan man knappast placera honom på de anklagades bänk.

Tyvärr skriver han endast för en lokaltidning så han är inte i rampljuset på samma sätt som AB, DN och Expressen. Hade man ägt AB hade man dumpat nuvarande ledarredaktion i ett gruvschakt och låtit Widar ta över och skrapa ihop ett team av likasinnade. På tal om det, finns det fler S-märkta ledarskribenter än Widar som är traditionell samhällsbevarande sosse ute i landet? Jag kan inte komma på någon på rak arm.

Johan Westerholm beskriver sig som "betongsosse". Jag vet inte vilken ev politisk plattform han har, men han skriver genomtänkta debattinlägg på sin sajt ledarsidorna.se. Inte gammelmedium förvisso. Det är nog tunnsått med aktiva traditionalister.

Jag kan inte heller komma på någon sosse, men det hade varit uppfriskande om Frank Baude hade fått jobb på någon ledarredaktion.