Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det aktörer som SR och Henrik Arnstad gör är å ena sidan att demonisera och smutskasta partier som FN och SD. Å den andra normaliserar och avdramatiserar de högerextremism, rasism och fascism genom att fästa dessa etiketter på stora europeiska partier och folkrörelser.

Samtidigt som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson förstås solkas av Benito Mussolini och Adolf Hitler, så trivialiseras de senare av jämförelsen med de förra.

Överhuvudtaget är detta rätt sätt att bemöta populära anklagelser om t ex fascism eller antisemitism: Anklagaren är inte bara en tölp mot den utpekade utan hånar och späder ut historiska förbrytelser genom att i polemisk hyperinflation förinta det förgångnas verklighetskapital.

Ja, för att låna postmarxistisk begreppsappropriering som slagfärdig metod så ägnar sig Arnstad, SR et al åt en form av farlig historierevisionism när demokratiskt legitima, icke-våldsbejakande partier och individer kallas fascister, nazister, rasister eller extremister.

När dessa ord och andra som totalitär, auktoritär och antidemokratisk förlorat sin vaccinerande kraft och antibiotiska potens så har kommande generationer inget ideologiskt immunförsvar längre, inga verktyg att skilja krafter som syftar till våld och förstörelse från det välvilliga och anständiga.

Genom det grumlade samtidsfiltret förändras också det förflutna - och därmed framtiden.

När Henrik Arnstad kallar Mattias Karlsson fascist och jämställer utvecklingen i Sverige med 30-talets Tyskland eller Mattias Karlsson påstår sig frukta genomslag för "diktatursträvanden" och fascism i det egna partiet - ja, då är de inte bara vårdslösa och cyniska mobbare mot måltavlorna.

De kränker också de historiska offrens äganderätt till det oerhörda och exceptionella de utsattes för. Ensamrätten till orden i dess ursprungliga, egentliga, oförfalskade skick.

Ingen man har gjort mer än Henrik Arnstad för att rehabilitera och normalisera fascismen i svensk politik. Och ingen har med större auktoritet och emfas vidimerat, intygat och stadfäst att SD faktiskt fortfarande är ett högerextremt parti än Mattias Karlsson när han säger sig vara tvingad att be partiets svurna dödsfiender om hjälp för att hejda partimedlemmarna att göra det de tydligen är fallna att göra utan en fast hand och många vakande ögon - att radikaliseras i riktning mot stöveltramp och godsfinkor.

Vad de båda gör är att erodera begreppen de missbrukar - och genom att klistra epiteten på många normala människor, normalisera epiteten.

Det där tog fart ordentligt under Husbykravallerna. Detta slogs upp stort i utlänsk media & jag blev själv uppringd av flera internationella affärskontakter som undrade vad fan som höll på att hända med Sverige. Frågeställningen var ungefär -"Vi har alltid sett upp till Sverige när det gäller att lösa sociala problem & nu brinner era förorter. Vi begriper ingenting"-

Man skall nog inte heller, som du påtalar, bortse från den faktor som heter skadeglädje. Många har tröttnat på den överlägsna svenska attityden genom åren & Sveriges anspråk på att vara moralisk auktoritet.

Den förnumstige svensken som predikar mångkultur & "godhet", nu börjar vi få facit till vad det hela leder till, med dagliga skjutningar, bränder, sprängdåd & kravaller.

Det var så här det blev.

Sitter och tar in de senaste sidorna efter en tids frånvaro och vill bara flika in att det finns rasifierade röster likt den ifrån den här pojken som iom info tech börjar dyka upp lite här och där. Jag följer en del gräsrotslirare i Usa, där läget under Obama administrationen är minst sagt polariserat. Där kan man snacka om urban, vit medelklass som sitter och social justice-krigar framför datorn dagarna i ända.

Ett exempel på en "man ifrån gatan" är David Carroll som i video efter video ägnar sig åt att drämma den hårda kärlekens klubba i huvudet på sin etniske frände.

https://www.youtube.com/user/5723davidmichael

En annan bra "ventilerare" är Painlessrisen.

https://www.youtube.com/channel/UCJf..._k6qWhs2y6lfag

Jag har funderat på om vi kommer att få se liknande i den svenska kontexten, ifrån de med rötter i arabvärlden.

Det här är den tillrättalagda bilden av Stefan Löfvens besök i Göteborg idag förmedlad av en DN-journalist. Man måste naturligtvis själv fylla i detaljerna och ge det lokalfärg:
Notera utgångspunkten ungdomarna hade att de hade någon sorts äganderätt till det geografiska området som statsministern inkräktade på. Detta är helt naturligt när etniska grupper konkurrerar om samma territorium. Det var därför vi skaffade oss ett militärt försvar för 2000 år sedan.

Man kan också notera en kärnfull kommentar angående de krav ett mångkulturellt samhälle ställer:


Efter att ha varit med om att introducera dessa konflikter och detta våld i Sverige så att säga så kan Löfvén också sanningsenligt säga att
och frågan är om det inte ligger något slags pervers stolthet i att klara av att lösa konflikter, kanske är det en del av den svenska politiska elitens märkliga tankar kring den egna förträffligheten.

"Vi", "tillsammans" - alla vi svenskar.... Det verkar nästan vara ett mantra i den mångkulturella verkligheten, ett rop från svensken som tror så på det goda i mångkulturen.

Budskapet tillbaka måste vara: -"Det här har ni skapat själv, förvänta er ingen hjälp från oss när det monster ni själv skapat sliter er i stycken"-

Dags för mig att försöka göra entré i vad jag anser vara en utav Flashbacks allra bästa och mest läsvärda trådar.


Det Menved snuddar vid här är intressant. En utav de saker som är uppenbart för alla som inte har totalt pk-filter framför ögonen är det faktum att många invandrare i förorten och utanförsområden inte vill vara en del utav samhället mer än i ett ekonomsikt avseende (läs bidrag och inkvoterade jobb).
Det här illustreras tydligt i en artikel från SVT om skottdådet i Göteborg:

Jämför detta med Menveds citat ovan. Å ena sidan får Löfven höra att han inte har nåt där och göra eftersom "han inte visste namnen på de två som mördats", å andra sidan så har vi blomsterhandlaren Korous bara några meter därifrån som förklarar att allt är starens fel pga utblivna jobb för det lokala klientelet (som vid arbetslöshet tydligen inte har nåt annat val än att skjuta med automatvapen).

Det här en intressant paradox som media får svårt att beskriva utan att ringa in det egentliga problemet; nämligen att många (men lång ifrån alla) invandrare INTE vill leva som en del av vårt samhälle utan bara använda oss som kassakor för att finansiera sina egna parallellsamhällen. Att det mångkulturella samhället fallerar även pga det faktum att den andra halvan av mångkuturen faktiskt inte är så intresserad av den heller.
Samma sak gäller förklaringsmodellerna om att stenkastning mot poliser beror på systematiskt polisvåld etc, när då ambulanser/brandkår/bussar osv i samma områden även de blir attackerade så rapporteras det knappt i riksmedia eftersom den första förklaringsmodellen då faller. Lite svårt även för överste PK-prästerskapet att framställa svensk ambulanspersonal som apartheidpoliser som inget hellre vill än att förtrycka de ädla rasifierade jämlikhetssträvarna i förorten.

För mig förefaller som att den dagen då det i media är självklart att framhålla att även invandrare är ett stort skäl till multikultis misslyckande är det egentliga startskottet för ett mediakrig om mångkulturen.

Inte bara det utan det är dessutom så att majoritetssamhället (läs: svenskarna) inte heller är särskilt intresserade av att umgås med invandrarna. De flesta svenskar känner inte någon som helst samhörighet med invandrarna som bor i områden som Biskopsgården m fl. Detta är något som blir extraordinärt glasklart om man känner till "white flight" och vad det innebär. Kort innebär det att vita, i detta fall svenskar och invandrare som faktiskt vill tillhöra majoritetssamhälet, flyttar från områden där det uppstår mångkultur.

Trots detta låtsas politikerna om som att mångkulturen har ett brett stöd även när den data som faktiskt finns på stor skala skvallrar om raka motsatsen. Inte ens journalisterna bor i områden där mångkulturen är som störst utan ser snarare till att bo i områden där det i regel råder stor homogenitet; precis som alla andra som faktiskt har för avsikt att vara en del av majoritetssamhället.

Min fetning.

Det är lika sannolikt som att den arabiska diasporan skulle ge världen Miles Davis, Dr King, Mohammed Ali eller Billie Holiday.

Thomas Sowell måste rekommenderas i sammanhanget. Han kan säga som det är utifrån varandes en äldre svart professor född under fattiga förhållanden i Harlem. Det finns f.ö. en mindre skatt i form av klipp på youtube med Thomas Sowell. Lika skärpt och underhållande som han är, lika omöjligt är det att tänka sig en svensk journalist intervjua honom. Vilket är skrämmande.

Även om de inser att situationen skapats av dem själva och att den inte är bra kan nog många sossar nu tänka att det här kan man ändå använda för att bygga en klassisk sossepolitik kring. Annars har sossarnas raison d'etre inte riktigt funnits sedan man lyckats förvandla arbetarklassen till en i stort sett borgerlig mellanklass. Importen av en ny underklass ger sossarna en ny chans.

Och borgarna inte bara accepterar detta, de ligger i framkant för att hjälpa sossarna i sina galna, men taktiskt logiska, strävanden. Allt pga av ett obefintligt mediakrig i MSM?

Med den skillnaden: även om arbetarklassen var en underklass var man faktiskt den grupp som möjliggjorde välfärdssamhället och en välmående nation. Det är en empirisk verklighet som man inte kan komma ifrån.

Just nu befinner vi oss i ett slags limbo. Lögnerna om berikning och att vi måste ha invandring för att klara oss håller sakta på att överges. Inom kort kommer man vara tvungen att driva en politik om hur vi nu ska hantera kostnaderna och det kaos som det parallella samhällena skapar. Socialdemokraterna kommer att sitta fast med en väljarskara vars enda funktion är att bli försörjd. Det är så långt bort från närande underklass man kan komma.

Läser man makarna Myrdals bok "Kris i Befolkningsutvecklingen" så står det tydligt att man vill förbättra levnadsstandarden för arbetarklassen eftersom det ju är den klassen som driver Sverige framåt. Det var av det skälet Ernst Wigforss kunde förankra socialdemokratisk politik hos Högern.