Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Läser en teaterrecension av Turteatern, baserad i Kärrtorp, och deras nya pjäs "Sånger från Norden" som bygger på händelserna i Kärrtorp för snart ett år sedan.

Pjäsen vänder sig enligt recensenten Nils Erik Schwartz till en "självbelåten" publik , vidare är argumentationen "uttjatad" och det satiriska krutet "ödslas" på en "marginell företeelse som extremhögern".

Nyckeln till varför är enligt Schwartz valresultatet, som dragit om gränslinjen mellan "antirasism och rasism".

Ett tydligt exempel på hur sverigedemokraternas valresultat påverkar kulturdebatten i ett mitt tycke positivt sätt. Kärrtorp som skulle bli avstampet för en politisk offensiv mot nationalism och konservatism är nu hopplöst överspelat.

Schwartz avrundar med att i tidens anda pika den politiskt korrekta teatergruppen för sin vithet:

http://www.expressen.se/kultur/tur-o...-reaktionarer/

Intressant referat av Schwartz' recension. Tidsandan har muterat, det är inte längre läge att tjata om järnrör och Breivik.

Som antytt, SD:s uppsving till 13% betyder något. Vi är på en ny level nu, det är ett annorlunda land än före valet.

De här 20 minuterna är viktiga i debatten eftersom de visar på i stort sett noll framtidsvisioner. Något som flera tänkare (bland annat Niall Ferguson, som flera gånger diskuterats i denna tråd) påpekat gäller för stor del av Västeuropa. I korthet kan kritiken sammanfattas med att civilisationsprocessen stagnerat. I vissa fall rent av gått bakåt. Om jag jämför med hur det var under 90-talet med idag så är det just så. De senaste 5 åren har varit bedrövliga då i stort sett allt i samhället har gått till att vila på att man klarar sig för stunden. Och sedan är det just inget mer.

Ett nytt inslag i inte bara Grekland, utan även i Italien, Spanien och Irland är att unga jobbar utan att veta om de får lön varje månad. Alltså rysk standard. Så illa är det inte i Sverige, men bara att det inte satsas på något vittnar om stiltje som inte kan pågå hur länge som helst. Snart har vi Italiens situation här också. Å så 200 utanförskapsområden och 60 vita no go zones på detta.

20 minuter som Romson vill rädda kommer snabbt ätas upp av andra problem som hon inte bryr sig om eller rent av stödjer.

Jag tolkar inte alls recensionen som ni. Det är inte en uppmaning att backa, det är en fräck uppmaning att det som görs inte är nog. Vad recensionen i själva verket påvisar är att det inte lönar sig för vita att prostrera sig inför Den Andre. Den Andre blir nämligen aldrig nöjd. Här har vi en vit teatergrupp som ivrigt reproducerar anti-vit kultur, inför vita åskådare som antagligen skrattar och hejar på. Andre-dyrkan. Men det räcker inte. Problemet ligger i vår opassande "vithet", det vill säga, vår blotta existens.

Schwartz verkar vara en obehaglig person.

Fast själva förutsättningen för de bruna rashetsarnas existens och synlighet är att det vita självhatet uttrycks nästan enbart av vita för vita. I Almedalen fick vita resa sig när de bruna skulle ha möte. Det skapade visserligen några rubriker, men vad som sades skrevs det inget om. Och ingen brydde sig heller. Afrosvenskarnas makt i media bygger på stöd från vita organisationer, typ Sahlinisterna. En afrosvensk uttalar sig i media och sedan tar de vita över och käbblar.

Absolut. Därför menar jag att det nya kritiksättet kommer vara att helt enkelt uppmana de vita inom självhatarorganisationerna att ge upp sina positioner till förmån för icke-vita. Eller att överföra budgetar/organisatoriska maktpositioner till etniskt baserade icke-vita sådana. Detta för att självhatet, som du skriver, har en begränsad mängd utförare och en begränsad publik (även om "normkritik"-tänket satt sig i huvudet hos väldigt många).

För att ersätta "vitheten" behöver man helt enkelt ersätta de fysiska personerna. Maktpositionerna först...

Så nästa skiljelinje blir när Andre-kultisternas egna positioner utmanas och de uppmanas överge dessa av moraliska skäl. Många kommer nog acceptera detta -- strålande av glädje.

Så borde de vita självhatarna förstås resonera om de ska vara konsekventa. Men det påstått vita förtrycket är en direkt lögn och det är av just den anledningen som de vita måste styra det vita självhatet.

Churchills klassiska ord att "dagens fascister är morgondagens anti-fascister" förekommer ofta i denna tråd, men är egentligen en slags summering. Historikern, Richard Wolin, har i ett flertals böcker visat hur de tidigare antidemokratiska strömningarna inom fascismen och nazismen efter andra världskriget senare tyg ny form hos vänsterintelligenta. Vad som helst, men bara inte liberal demokrati. Sett ur det perspektivet är det vita självhatet logiskt.

Bra inlägg här, men jag delar inte slutsatsen. Dom vita som agiterar för anti-vithet och anti-svenskhet kommer inte att ge upp sina positioner. Vad ska dom göra då i så fall? Skaffa ett hederligt jobb?
Istället är det så att dom här har vithetskritiken (och ofta även allmän normkritik) som sitt fundament, sitt levebröd. Det finns inga möjligheter för dessa att tjäna ihop till lägenheten på söder på annat sätt. Och just nu går det lätt att få bridag för alla former av anti-vita eller anti-svenska verksamheter.

Jag tror att många (men inte alla) av dessa personer verkligen omfamnar mångkulturalismen och anti-vitismen som vore det en pseudo-religiös tro och levnadsfilosofi. Jag är övertygad om att det finns hubotar inom denna krets som utan tvekan kommer att stiga åt sidan för att ge plats åt rasifierade.

Varför tror jag det? Det är en extrapolering utifrån mångkulturalister som blivit våldsberikade, och som i stället för att vända sig mot rasblandningens inbyggda ondska väljer att fortsätta krama den hopplösa drömmen om det mångkulturella samhället.

Exempel på dessa är Federley, Jenny Lemon och den bisarra 5i12-rörelsen.

Att ge plats åt en rasifierad är ett litet offer jämfört med våldsberikning.

Visst finns det sådana som drivs ideologiskt, utan att vara ute efter en ersättning för ett jobb. Det stora flertalet, menar jag, är en kombination; man har en ideologisk övertygelse om mångkulutrens välsignelse, den vite mannens ondska och också sin egen förträfflighet. Alltså, någon måste gå före, visa vägen för allmogen. Det kan man inte överlåta till vem som helst. Och man verkar också, inom den här gruppen, vara tämligen isolerade från vanligt folk. Man ser sig själv som ett slags elit.

HD's huvudledare angriper Lars-Ingvar Ljungman(M) för att han kritiserat "beröringsskräcken" mot SD.

Ljungman sprider förvirring

Nja, jag tror inte att man personligen kommer att ge upp sina platser vid köttgrytorna, utan man kommer snarare att låta andra ta smällen genom att låta föryngringen tillfalla "rasifierade". Tycker att man kan se klara tecken på detta på kultursidorna, att nästan samtliga yngre personer där idag har namn som gör att man inte vet om det är man eller kvinna. Till slut kommer det bli som Nöjesguiden, där denna process redan fullbordats.