Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vördnad. Omsorg. Kärlek. Detta är inte något man kan kommendera fram - men man märker när det fattas, som borde finnas där.

Låt mig snickra ihop ännu en käpphäst: Det avgörande hindret till ett utopiskt mångkulturellt Sverige har aldrig varit de artiga och väluppfostrade svenskarna. Vi lever upp till vår galna, orealistiska hälft av denna fiktion, denna skruvade teaterföreställning. Problemet är att många invandrare - inte minst i offentligheten - inte läst manus och underlåter spela sin nödvändiga roll i dialogen.

De saknar manners och vet inte, eller bryr sig inte om hur ett välordnat kafferep går till. Kakorna är bakade, kaffet är upphällt och värden trugar efter konstens alla regler. Det är inte där något saknas.

Observera att jag nu inte främst tänker mig några förortsrappande glin som antingen tycker kakorna smakar skit eller river med sig hela fatet. Nej, jag menar de ytligt sett världsvana gästerna, de mondäna tyckarna och tänkarna, som borde veta bättre.

"Äsch, det här är ett recept min mor lärde mig - det är inget märkvärdigt" liksom "Svensk kultur är väl inte särskilt viktig och unik" är artiga fraser som kräver ett lika artigt mothugg. Tystnadens medhåll är oförlåtligt.

Varje gång som svensk kultur och svensk etnicitet bagatelliserats och problematiserats, även om det gjorts av svenskar, så har tystnaden från alla invandrare med plattform DÅNAT. En utopisk mångkulturidyll byggde ju på högljudda protester från invandrare varje gång en välvilligt självförringande svensk ifrågasätter sitt folks existens, egenvärde och rätt till Sverige.

"Å jag ber, Ni före!" kan bara hänga i luften ett visst antal gånger, innan rätten till artighet är förverkad. Den obesvarade skyddsinstinkten och vördnaden för den andres traditioner och särart ska vara övergående. Om det var svenskens rituella roll att nedtona det egnas företräde och bejaka det främmandes värde, så var det främlingens uppgift att bjuda tillbaka genom att protestera.

Denna uppfordran och förväntade förmåga till folkvett är själva motsatsen till fördomsfull och nedvärderande. Och det är lika icke-rasistiskt att konstatera att likväl som en polsk jude eller turkisk kurd kan vara en förträfflig person, så kan vederbörande vara en otacksam skitstövel.




Du eller jag kan inte tvinga eller tubba någon att känna tacksamhet, lika lite som omsorg, vördnad eller kärlek. Men - ingen av oss kan heller hindra eller avskräcka en anständig, moraliskt helgjuten person att känna så.

Att du är storsint och anser att någons blotta skötsamma närvaro är belöning nog säger att du inte är problemet i dagens Sverige. Det som skaver, skaver inte beroende på dig.

Din förtjänstfullhet adlar dock inte dem som inte återgäldar din vänlighet med tacksamhet och skyddsinstinkt kring dina intressen, din identitet som du skriver att du måste försvara med en dåres envishet.

För har du någonsin hört Alice, Adam eller Sakine säga det jag just sa? Har någon av dem någonsin stått upp och försvarat dig, när du hävdar rätten till din identitet i det nya Sverige?

Jag vet, att de vet vad vi svenskar utsätts för ifråga om avlegitimiserande historierevisionism, för att tala med Tino - de hade insikten och plattformen. De hade tacksamhetsskulden - men teg.

Att ord som 'liberal' och 'ultrakonservativt', postmodernistiskt betraktat, har fått radikalt omtolkade innebörder, torde vara uppenbart.

Vore underhållande att höra Bjurvald utveckla sin definition av 'ultrakonservativt'.

Det låter ju inte som ett rimligt ord ens. Som om man ska bevara ett samhälle med varsam hand, så inihelvete.

Teodorescu själv kallar sig 'liberalkonservativ'.

Festligt att Teodorescu omnämns som "konservativ". Bjurwald har nog inte riktigt koll.

I tilägg till ovanstående eminenta sammanfattning funderar jag över naiviteten i att tro att alla etniciteters idealtillstånd, oavsett deras ursprung, under svenska förhållanden är: 'svensk vänster/socialliberal medelklass' och att enda anledningen till att detta tillstånd inte infinner sig är 'strukturell rasisim'.

Den förväntade 'mångkulturella vänstermedelklass-utoin' uteblev.
Istället fick vi 'twitterturkande' vänsterdårar med bristfällig, såväl språklig, som övrig, begåvning. Och 'svenska' jihadister. Ett begrepp som jag misstänker inte ens Palme hade kunnat föreställa sig.

All rimlig anständighet kräver att man visar vördnad för det samhälle och de inkluderande principer som välkomnat dem. Erbjudit dem en fristad. Ett, i princip, villkorslöst inkluderande i en gemensamhet. I någon abstrakt mening. Låtit dem bli medborgare. Givit dem en framtid

All rimlig anständighet kräver att alla svenskar och sveriges nationsmedborgare visar vördnad för det samhälle och de inkluderande principer som fostrat dem och välkomnar dem.

Jag tror, i ärlighetens namn, att begreppet 'liberalkonservativ' inte skulle falla långt ifrån 'paleoliberal' med sekulär kristen värdegrund. På ett ungefär. Är någonstans där jag brukar plavera mig själv. Har inget emot bögar, per se. Men, jag hade blivit lika provocerad av heterosexuella halvfeta män som juckar mig i ansiktshöjd från lastbilsflak, som jag blir av heterosexuella.

Är inte troende, men med moraliska invändningar mot det samhälleliga förfallet och har ett medborgerligt pliktperspektiv snarare än socialt patos.


Eller som om man ska bevara ett samhälle med järnhand...

Just dessa anti-rådgivare, inom alla livets område är guld värda.
Förutom dessa politiska idioter så har vi väl alla någon bekant som alltid går på alla pyramidspel & någon annan som alltid går "all in" i varje bubbla. Att tidigt identifiera dessa idioter är en fantastiskt bra kompass i tillvaron. Oftast är dom betydligt mer konsekventa än "vanliga" rådgivare, som ibland kan ta miste. Anti-rådgivarna sviker aldrig.

Användandet av begreppet 'klass' 2015 torde indikera att ens hjärna är tämligen anfrätt av 'religiös idioti' av politisk karaktär... och inte greppar ironin i ovanstående.

När det handlar om Frankrike och dess kolonisering av Algeriet, så vore det skönt om man någon gång påminde om själva anledningen till att Frankrike gjorde det.

Det var Barbaresk-staternas långvariga rövande av européer till slavar som var anledningen. Medelhavet var farligt. Över en miljon européer togs som slavar av muslimska nordafrikaner.

Sverige och några andra länder betalade en särskild utpressningsskatt för att få passera.

Googla på Barbaresk. Frankrike kommer i något bättre dager, eller hur.

Nej, jag har aldrig hört dem säga det som du skrev. Vill heller inte att de gör det. I vart fall inte Tino Sanandaji. De andra två ser jag mest som bara tyckare. Tino Sanandaji är dessutom mycket mer konsekvent än vad de båda andra är. Den där Adam tycker jag dessutom att det är svårt at få grepp om. Han tycks för mig åla sig fram i åsiktskorridoren. Kan inte beskriva det bättre. Den rumänska flickan skriver bra men verkar lite ängslig. Kan ju ha fel om båda två, men det är det intryck de ger på mig. Sanandaji är mer i min smak. Han vräker på rätt rejält. Men så är han ju varken svensk eller bor ens i Sverige.


Det hela är precis så enkelt som du beskriver det. Och som jag skrivit när jag skrivit att finns andra så finns jag. Jag svensk finns. Jag behöver ingens erkännande för att det ska vara så. Jag behöver inte judens erkännande som trots vad han säger och skriver, vem han än är, vet att han finns, hans judiska identitet finns och att den är nåt helt annat än det svenska. Jag vet också att genom inte erkänna mig svensk, om det så sker genom att han säger sig vara svensk. begår han inget annat än ett övergrepp mot mig. Särskilt om han bedriver politik i Sverige. Jag vet detsamma om varje kurd som någonsin satt sin fot i Sverige. Detsamma gäller folk från Rumänien som kommit hit och varaktigt bosatt sig här. Det är ett oskick av dem, att hålla fast vid sina egna identiter, sina egna folks historier och bakgrund och traditioner, att värna dessa samtidigt som man förringar och rynkar på näsan åt mig svensk, när jag bara påstår att jag finns, i mitt eget land Sverige, att jag inte är detsamma som dem. Och där håller jag med dig. Men just det där med tacksamhet, det är nog inget för mig.

Nu är ju de tre du tar upp för det mesta synnerligen sympatiska om man går bara efter vad de skriver, men de är väl inte direkt representativa för kurder, judar och rumäner. När det gäller de senare hade jag för många år sedan flyktig kontakt med en riskdagsman som hette Anna Maria Narti, eller nåt sånt, och mer självgod och osympatisk, för att tala klarspråk rent ut sagt gentemot mig svensk om mitt Sverige föraktfull person, har jag sällan träffat. En självförhärligande flykting, inte olik kommunisterna som kom hit från Chile i direkt anslutning till Pinochets matktillträde. Men jag kanske missbedömde henne och min kritik är därför kanske inte annat än elakt förtal. Är det så ber jag om ursäkt. Men göra rätt för sig, arbeta, passa in i Sverige, behandla Sverige och oss svenskar utan illa dolt förakt, det var det aldrig tal om. Det fanns inte på kartan. Vi svenskar var korkade bönder som tacksamt skulle ta emot dem och försörja dem. Vi och vårt land hade inget av värde att erbjuda dem annat än en självklar skyldighet att sörja för deras uppehålle medans de förde sin fina kamp sittandes runt föreningens fikabord, malandes teser som kossor idisslar hö. Arbetarchilenarna såg man också ner på och de fick inte delta i någon diskussion, bara koka kaffe och städa. Dessutom anklagade man arbetarchilenarna för förräderi när dessa arbetade, sparade och såg till att bli självförsörjande, helt enkelt inrättade sig efter ett normalt liv i Sverige. Respekterade Sverige, skulle man kunnna säga, Gärna krävdes förmåner och bidrag och respekt, aldrig gavs nåt tillbaka annat än anklagelser gentemot Sverige och svenskarna. Och på nåt underligtvis har det förhållningssättet gentemot mig och mitt land i dag blivit bland annat svenska statens och dess massmediers officiella hållning. När jag tänker tillbaka på det, så är det bara förskräckligt och egentligen borde väl många av dem, inte rumänskan dock, förpassats vidare till exempelvis Kuba. Där ahde de intellektuella chilenarna förmodligen varit tvungna att både göra rätt för sig och att visa tacksamhet.


Men aldrig att jag skulle vilja ha deras tacksamhet. Det var inte därför de fick stanna här. Det var för att de faktiskt var förföljda. Det var skälet till deras uppehållsrätt, inte huruvuda de var trevliga eller otrevliga, tacksamma eller otacksamma, goda eller onda. Utlänningens rätt att bo i landet Sverige, är och bör aldrig villkoras av visad tacksamhet. Att sådant däremot självklart kan krävas för att erkännas som en del av den grupp som utgör majoritetssamhället i Sverige, det vill säga för erkännande från oss svenskars sida, det är en annan sak. Och att man fått svenska statens godkännand är ju inte riktigt samma sak som att man fått svenska folkets godkännande.


Men ändå och i och för sig, ser jag inte bara till själva uppehållsrätten, kan jag tillstå att det skulle ju inte vara helt fel, inte direkt störa väldigt mycket, om nån enstaka av de utlänningar jag nämnt visat genuin tacksamhet, inte bara visad tacksamhet för att utlänningen tror att han får mig svensk att på grund av det, blir mer vällvilligt inställd visavi honom. Och det är ju där faran ligger när det gäller tacksamhet enligt min mening. Det går aldrig att säkert veta om den är äkta, om den är ärligt menad eller bara smicker. För min egen personliga del tar jag inte illa vid mig, blir bara besvärad, visar någon tacksamhet. MIn erfarenhet är att visad tacksamhet ofta bara är spelad. När det gäller vem som har rätten att bo i Sverige, tycker jag bland annat därför men inte bara, att tacksamhet är oväsestligt. Likaså när det gäller en diskussion om nuvarande invandringspolitiks vara eller icke vara.


Just tacksamhet får mig också att tänka på ett klientsamhälle. Ett samhälle sådant som uppenbarligen hela mellanöstern består av. Har till och med upplevt det personligen. Det är inget jag önskar i Sverige och det bör därför inte uppmuntras hos någon av utlänningarna som har fått för sig att resa hit och bo här.


Intressant diskussion. Jag är kluven i frågan. Tyvärr har jag en förmåga att skriva högt och sväva iväg när jag tycker att nåt är spännande, men du argumenterar väl och uttrycker dig ännu bättre. Kul och tacksamt att läsa det du skriver, även om jag inte alltid håller med. Och spännande hur man kan tycka olika om en sådan sak som tacksamhet och den roll den har i realtion till ett upplevt mediekrig. Tror också att vi kanske talar lite förbi varandra. Men ska inte fortsätta tynga tråden med mina tankar om tacksamhet, annat än att jag förmodligen saknar varje förtjänstfull egenskap, åtminstone i ett modernt svenskt perspektiv. Jag har inga problem att hjälpa ber nån om hjälp, men jag är skeptisk och misstänksam mot främlignar och tror sällan gott om nån förräns motsatsen bevisats för mig. I övrigt tackar jag för trevligt bemötande och intressanta synpunkter, även om vi som sagt inte tycker helt lika.