Lena Sundström bygger sig en primalbox där hon kan skrika ut sin frustration över de förkättrade svenskarnas vägran att acceptera mångkulturens välsignelser. Läskiga Gollumtyper som desperat försöker klamra sig fast vid en försvinnande Astrid Lindgren-värld ...
Citat:
http://unvis.it/www.dn.se/nyheter/sv...om-detta-forr/
Under de senaste veckorna har jag funderat på att snickra mig en sådan där primalbox som Göran Ragnerstam har i ”Graven”. För vad finns mer att säga? Och finns det egentligen någon som lyssnar? Är inte ett primalskri i en box snart det enda som återstår när man inte orkar lyssna på alla dessa teorier kring Partiets framgångar som nu framförs med sådant magstöd, men mindre stöd i fakta.
... Min mamma ringde*efter valet, förtvivlad över att var fjärde person i Konsumkön nu röstar på Partiet. I dessa prydliga villakvarter med välansade gräsmattor och polerade bilar på garageuppfarterna röstar över 23 procent på dem nu. Och som en barndomspolare skrev på Facebook. ”Har jag missat något? Har Göingebygden blivit invaderad sedan jag var nere sist? Jag tyckte bussen gick som den skulle och det fanns mat att köpa på Konsum.”
... Så vad handlar*det hela om?
Jag vet inte. Men jag kommer att tänka på några Facebookinlägg som jag såg i somras.
”Snart får man väl inte äta sill på midsommar”, skrev någon. Och i trådarna kunde man följa olika typer av hatkavalkader som varvades med fotografier i motljus. Nya sommarklänningen. Glada barn på studsmatta. Nya trädgårdsgruppen. Glada tillrop från vänner. Och sedan – jävla äckliga tiggare.
Att läsa inläggen var som att korsklippa sig mellan Astrid Lindgren och Gollum från ”Sagan om ringen”. Mitt i familjeidyllen och ”finaste sommaren nånsin” rymdes en gemenskap som var som vilken annan gemenskap som helst, det var bara det att just den här gemenskapen handlade om något annat. Och jag kommer att tänka på ett begrepp som jag såg i Lena Anderssons recension av *David Baas bok om Partiet: ”negativ gemenskap”. Som en motsats till människor som bygger en gemenskap kring något positivt. Men en gemenskap lika fullt.*
... Min mamma ringde*efter valet, förtvivlad över att var fjärde person i Konsumkön nu röstar på Partiet. I dessa prydliga villakvarter med välansade gräsmattor och polerade bilar på garageuppfarterna röstar över 23 procent på dem nu. Och som en barndomspolare skrev på Facebook. ”Har jag missat något? Har Göingebygden blivit invaderad sedan jag var nere sist? Jag tyckte bussen gick som den skulle och det fanns mat att köpa på Konsum.”
... Så vad handlar*det hela om?
Jag vet inte. Men jag kommer att tänka på några Facebookinlägg som jag såg i somras.
”Snart får man väl inte äta sill på midsommar”, skrev någon. Och i trådarna kunde man följa olika typer av hatkavalkader som varvades med fotografier i motljus. Nya sommarklänningen. Glada barn på studsmatta. Nya trädgårdsgruppen. Glada tillrop från vänner. Och sedan – jävla äckliga tiggare.
Att läsa inläggen var som att korsklippa sig mellan Astrid Lindgren och Gollum från ”Sagan om ringen”. Mitt i familjeidyllen och ”finaste sommaren nånsin” rymdes en gemenskap som var som vilken annan gemenskap som helst, det var bara det att just den här gemenskapen handlade om något annat. Och jag kommer att tänka på ett begrepp som jag såg i Lena Anderssons recension av *David Baas bok om Partiet: ”negativ gemenskap”. Som en motsats till människor som bygger en gemenskap kring något positivt. Men en gemenskap lika fullt.*
