Citat:
Ursprungligen postat av
Strix m/94
Det tycks mig som att PK-eliten funnit att uttrycken svensk och människa är synonymer. Den som förnekar att någon är svenskt förnekar därmed också vederbörandes människovärde. Det är väl det yttersta beviset för nationell hybris, att hävda att alla är svenskar? Tanken om "Den Humanitära Stormakten" har något obehagligt chauvinistiskt över sig, om varken bygger på ödmjukhet eller saklig analys. De kommer småningom att få äta upp detta.
Vad som egentligen är den allra innersta essensen i hela PK-hysterin kring invandring hos svenskarna är en väldigt bra fråga.
Många gånger känner jag att allt egentligen handlar om svenskens konsensusorientering, jantelagen, det fega och samtidigt självgoda sättet, kalla det vad ni vill.
Att vi så gärna vill att våra nya gäster ska
tycka om oss, att vi
minsann är bäst, men samtidigt oerhört rädda, att svensken samtidigt har en röst i bakhuvudet som säger att vi inte ska tro att är något, att vi är beroende av utlänningars godkännande, för de är ju så exotiska och spännande och har sin kultur.
Jag vet inte vad svenskens jävla problem är, ärligt talat, men kanske en kombination av vikingakultur, gammalt storhetssinne som blivit skadat efter stormaktstidens fall, ett kallt landskap med långt mellan byarna och försiktig gemenskap, samt ett historiskt väldigt homogent folk som betraktar omvärldens folk som ett slags spännande aliens, vi vill så gärna bjuda in dem så vi kan skämmas och glädjas samtidigt.
Ärligt talat påminner svenskar lite om japaner; ett homogent folk med säregen kultur som har en bisarr slags fascination mot omvärlden som samtidigt är riktad inåt och mot det egna samförståndet.
Det är bara verkligheten att många svenskar aldrig kommer riktigt se på sina somaliska grannar som etniska svenskar, att de är exakt som oss, men vi vill så gärna gotta oss i vår goda gemenskap, att intala oss själva, att vara duktiga, även fast vi inte är det.