Citat:
Sant. möjligtvis är dock framväxten av denna högsinta nerv ojämnt fördelad över landet, där landsbygdsbefolkning, early adopters och förtvivlade gammelmoderater förenas i en önskan av ett politiskt språk som skär igenom den snåriga debattkultur mättad med osynliga regler hur man för en "god" (men nervlös) diskussion i den politiska världen. En kultur som endast har kunnat växa fram i en sedan årtionden cementerad politikervärld, fylld av politikerbroilers som inte vill mer med Sverige än att artigt diskutera skattesats, trycka på röstknappen efter ledningens önskan och lyfta lön.
Något som tangerar svagt till detta spår: I mörka stunder leker jag med tanken att ökningen för SD efter den beryktade "järnrörsskandalen" inte skedde trots det som hände – utan på grund utav.
Inte för att dom procenten som tillkom bestod utav en hop blodtörstiga sällar med dåligt omdöme – utan för att dramatiken och okvädingsorden som hamnade på film den där natten på något sätt gestaltade många osynliga människors förtvivlan och oro för sitt hemland. Från den etablerade politikerklass jag nämnde i förra stycket ses Almqvists berusade tillrop naturligtvis endast som osmakligheter som automatiskt diskvalificerar – men för andra, (för att tala kvällstidningsspråk) mer maktlösa människor, så betraktades händelsen som – fortfarande som osmaklig – men också som ett bevis för att Almqvist inte var ännu en newspeaktalande köpt broiler, utan någon som äntligen höll i det där berömda yxskaftet som ingen annan ville hålla i.
Då är ju dock en dräpande teaterman som Farage att föredra, men iaf.
Något som tangerar svagt till detta spår: I mörka stunder leker jag med tanken att ökningen för SD efter den beryktade "järnrörsskandalen" inte skedde trots det som hände – utan på grund utav.
Inte för att dom procenten som tillkom bestod utav en hop blodtörstiga sällar med dåligt omdöme – utan för att dramatiken och okvädingsorden som hamnade på film den där natten på något sätt gestaltade många osynliga människors förtvivlan och oro för sitt hemland. Från den etablerade politikerklass jag nämnde i förra stycket ses Almqvists berusade tillrop naturligtvis endast som osmakligheter som automatiskt diskvalificerar – men för andra, (för att tala kvällstidningsspråk) mer maktlösa människor, så betraktades händelsen som – fortfarande som osmaklig – men också som ett bevis för att Almqvist inte var ännu en newspeaktalande köpt broiler, utan någon som äntligen höll i det där berömda yxskaftet som ingen annan ville hålla i.
Då är ju dock en dräpande teaterman som Farage att föredra, men iaf.
"Jävlas inte med svenskarna!" som valslogan med glimten i ögat hade inte lett till lägre valsiffror, menar jag.
Om man bara hade hanterat hela affären med grundantagandet att Erik Almquist inte agerade utifrån ett ariskt övermänniskoperspektiv utan utifrån mänsklig svaghet så hade det inte talats om "svingande av järnrör" idag.
"Jag var arg och full och sa vad jag kände. Det är inte rätt, men jag är bara en människa som utsatts för så mycket hat och hot att jag nog tagit skada av det. Jag har varit rädd, jag har varit ledsen och jag har känt hat", hade inte bara förmänskligat Almquist utan alla korkade, arga, plumpa SD:are som skrivit sådant som de kanske inte menar. Eller menade, i affekt. Eller inte förmår formulera på ett bra sätt, men har rätt att känna.
Till vänster finns denna förståelse, denna förlåtelse, denna skyddande arm över stenkastaren, twitter-hataren, klass-rapparen, den rasifierade.
Här har SD-ledningen en stor skuld, för de har själva tagit på sig rollen som åsiktsbödlar utan nåd som lägger just svenska upplevelser och känslor på stupstocken. En svensk som en gång kallat någon "blatte" är oförlåtlig, oåterkalleligen fördömd. En förortsbo som kastar sten på brandmän ger uttryck för frustration, som kan vara förståelig.
Alla vet att SD-Jeppe super - men varför super han?
Självklart klämmer de in ett "rädsla för det okända" i artikeln också. Patetiskt.
