Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Bravo! Exakt så är det. Själv sitter jag och väntar på en svensk Farage. Skyttedal är bra i textform, men hon är inte Farage. Finns det någon annan som kan få den rollen?

Nej någon sådan som Farage går ej att finna inom Sveriges gränser. Mycket beroende på den bildningstradition som finns i den brittiska övremedelklassen- och överklassen samt det tydliga klassamhälle som fortfarande existerar men som saknas i Sverige.

Här (i Sverige) är alla bror och du med varandra, om än en sorts falsk gemyt. Farage har inga problem med att ta några pints med de gamla arbetargubbarna på puben. Tror du någon svensk politiker skulle, på grund av dålig självkänsla och oviss om sin egen ställning i samhället, få för sig att gå ner till pizzerian och beställa in en stor stark och sedan sätta sig vid en Jack Vegas-maskin och "shoot the breeze" med klientelet?

Kent Ekeroth har modet att vara icke-PK på ett uppkäftigt sätt men ändå inom ramen för vad han kan argumentera för. Det är en egenskap som en svensk Farage skulle behöva. Richard Jomshof har det sunda förnuftet. Hanif Bali är bra för han är äkta. Men det finns ingen som har allt och Sverige har ju ingen tradition av att spotta ur sig stora talare som t.ex. GB.

Men snarare än en Farage tror jag vi behöver en Marie Le Pen. En mullig medelålders kvinna som fött barn och vågar säga som det är.

Har väl också att göra med vilken debattkultur man odlar mellan våra olika länder.

Nu ser vi och förundras över Farages konfrontativa och dräpande showmanship-stil från olika klipp från Youtube. Men Farage är på intet sätt unik i detta när det kommer till det politiska munhuggeriet i England. Titta bara på olika klipp från House of Commons eller house of Lords så ser man ju att Farage snarare bygger vidare på en lång tradition av überbrittisk munfäktning som det landets politikerbroilers länge har roat sig med. Däremot har han ju till Herman Van Rompuys förtret tagit vidare den här stilen till Europaparlamentet.

Nu är många svenskar anglofiler och stormförtjusta i allt brittiskt och verkar älska den debattstilen som förs där, men jag är övertygad att om samma personer skulle bevittna debatter förda i samma stil i andra länders politiska salar så skulle vi snarare rygga tillbaka av det "kaotiska" och "oseriösa" i det hela. Det finns ett skäl till att uttrycket "Polsk riksdag" har en negativ klang i dem flesta svenskars öron.

Med detta inte sagt att jag inte önskar att Jimmie eller hans nuvarande ersättare skulle vässa klorna och brösta upp sig iaf lite mer i den svenska debatten.

Har väl redan konstaterats men tål att upprepas. De dagliga avhysningarna av romer vittnar om inget annat än ren och skär kulturrasism i PK-leden. Nya Sverige blundar med både ett och två ögon när nästa tiggarläger ska rivas, vilket visar att det finns en botten i den korrekta dyn. Alla människors lika värde-bla bla omfattar helt enkelt inte de romer som väljer att leva utanför samhället och som inte delar vissa kritiska sociala konventioner.

Jag tänker ju på Palme. Vi lider av någon slags posttraumatisk Fälldin-effekt som grundar sig på ett enda tillfälle där Palmes briljans verkar ha varit kontraproduktivt i opinionen för att dra den förhastade slutsatsen att "sådant fungerar inte i Sverige".

För det första var detta på den töntiga, tröga, trygga 70-talet, då problemen i samhället var så marginella att Palme fick söka sig utomlands för att få utlopp för sitt patos.

För det andra blev Palme faktiskt en portalfigur i svensk inrikespolitik - inte Fälldin. Hans vältalighet och konfrontativa attityd satte trots allt avtryck, inte bara på det internationella planet.

Svenskar är inte immuna mot I have a dream eller Ask not what your country - det är bara det att denna högsinta nerv först nu är applicerbar på det egna folket och den egna vardagen.

Tänk bara tanken att en reinkarnerad Palme som partiledare för SD haft att göra med en barsk Fridolin, med Hibo eller fått frågan om det finns svenskar.

Angående snacket om vänstermänniskor på föregående sida så flikar jag in följande klipp.

https://www.youtube.com/watch?v=zgrwQA-qM54

En stor del av gräsrötterna på vänstersidan lever i olika intensitetsgrad med de känslor och föreställningar som den här tokstollen illustrerar. Okunskap och väderkvarnar och svallande emotioner. Det som jag tycker är mest irriterande i vår samtid är att så många inflytelserika människor, så som journalister och kändisar och tänktankare och allsköns opinionsbildare har så jävla bristande kunskap om tillvarons natur. Tekniken förvärrar läget. Jag menar, ta ett steg tillbaka och betrakta twatter (twitter) som fenomen. Hur det fungerar. Folks sitter och snippet-tjafsar fram och tillbaka inom ramen för en ytterst snäv teckengräns. Det hela är som tv medias "soundbites" på steroider. När det hettar till så håller twattermiffona på och delar upp längre resonemang i flera twats efter varandra. Fjortisförkortningar och internet lingo. Helt otroligt.

Jag tror för övrigt att hela den episoden är feltolkad. Det var inte det att Palme krossade Fälldin och att folk därmed tyckte synd om Fälldin, utan nästan tvärtom. Folk hade så låga förväntningar på Fälldin (pga en helt orealistisk vänsteruppfattning om Palmes påstådda "briljans") att när det visade sig att Fälldin bet ifrån väl lika bra som Palme så tolkades det som en storseger.

Fälldin var i själva verket en mycket intelligent politiker; inte alls som t.ex. Juholt eller Löfven eller Lööf, för att ta någon på den andra sidan. Men pga av fördomar i stockholmsmedia mot bönder, och hans, en smula gammalmodiga sätt att prata och formulera sig så spreds uppfattningen om en trögtänkt lantis som skulle krossas av den urbana och världsvana Olof Palme. Men så blev det alltså inte. Fälldin gjorde en mycket bra debatt, liksom även Palme.

Ian Wachtmeister fanns.

Som sagt, bildningstradition. Men det går utför även på de brittiska öarna, tyvärr. Men ändå en signifikant skillnad jämfört med svenska mått mätt.

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&...78597519,d.bGQ

Den retoriska kunskapen är helt klart viktigare där och det har inverkan på debatt-stilen vi kan se i House of Commons och det är inget någon svensk media-coach kan lära ut.




Ja han har rätt bakgrund och skolning.

Sant. möjligtvis är dock framväxten av denna högsinta nerv ojämnt fördelad över landet, där landsbygdsbefolkning, early adopters och förtvivlade gammelmoderater förenas i en önskan av ett politiskt språk som skär igenom den snåriga debattkultur mättad med osynliga regler hur man för en "god" (men nervlös) diskussion i den politiska världen. En kultur som endast har kunnat växa fram i en sedan årtionden cementerad politikervärld, fylld av politikerbroilers som inte vill mer med Sverige än att artigt diskutera skattesats, trycka på röstknappen efter ledningens önskan och lyfta lön.

Något som tangerar svagt till detta spår: I mörka stunder leker jag med tanken att ökningen för SD efter den beryktade "järnrörsskandalen" inte skedde trots det som hände – utan på grund utav.

Inte för att dom procenten som tillkom bestod utav en hop blodtörstiga sällar med dåligt omdöme – utan för att dramatiken och okvädingsorden som hamnade på film den där natten på något sätt gestaltade många osynliga människors förtvivlan och oro för sitt hemland. Från den etablerade politikerklass jag nämnde i förra stycket ses Almqvists berusade tillrop naturligtvis endast som osmakligheter som automatiskt diskvalificerar – men för andra, (för att tala kvällstidningsspråk) mer maktlösa människor, så betraktades händelsen som – fortfarande som osmaklig – men också som ett bevis för att Almqvist inte var ännu en newspeaktalande köpt broiler, utan någon som äntligen höll i det där berömda yxskaftet som ingen annan ville hålla i.

Då är ju dock en dräpande teaterman som Farage att föredra, men iaf.

Marine Le Pen är stor och beundransvärd. Jag skulle inte bli förvånad om hon dör med stövlarna på.