En understreckare i SvD av en frilansskribent som kallar sig Håkan Lindgren, recenserar en bok från SNS förlag om den svenska tilliten. Boken tycks innehålla en del anmärkningsvärda åsikter som de flesta av oss nog kom fram till för en fem-tio år sedan men som inte syns i MSM.
Men först vill jag citera något annat från artikeln som i och för sig är något off topic men ändå säger något om den tjattrande klassens referensramar.
Citat:
Och om politikerna börjar prata om Engelbrekt igen är det inte säkert att väljarna reagerar lika entusiastiskt som förra gången. De vet antagligen inte vem han är (jag var själv tvungen att slå upp honom).
Jag är fullständigt övertygad om att de flesta som skriver på politikforat på Flashback vet vem Engelbrekt var. Jag trodde ärligt talat att i stort sett samtliga etniska svenskar över tonåren visste det, men det slår mig plötsligt att eliten i Sverige kanske aldrig hört talas om honom. Den här tråden kanske är ägnad åt att analysera uttalanden från rena idioter som tror att Sverige grundades av Hjalmar Branting. Ett annat citat från artikeln som tyder på det:
Citat:
Boken visar sig inte vara någon nekrolog över en förlorad tillit, i stället ger den mig ett nytt, oväntat perspektiv på Sveriges historia. Jag trodde att den svala, breda tilliten uppstod tillsammans med det socialdemokratiska folkhems-Sverige. I själva verket har den betydligt äldre rötter, skriver författarna.
Vi har alltså att göra med en idiot, men boken han behandlar verkar intressant. Ett exempel:
Citat:
Den svenska mentaliteten, fortsätter de, är inte ”resultatet av senare tiders ansträngningar av välfärdsstatens klåfingriga socialingenjörer” utan beror på det nordiska familjelivets ”speciella karaktär”. Högtillitsländerna i norra Europa har sedan länge ett ”globalt sett unikt äktenskapsmönster”. Kvinnor gifte sig sent, nybildade par flyttade från föräldrahemmet för att bilda självständiga hushåll och det var vanligt att barnen skickades iväg för att arbeta på andra gårdar. Därför uppmuntrades barnen ”att vara oberoende och forma viktiga sociala relationer utanför familjen som är byggda på individernas pålitlighet och en ömsesidig social tillit.”
För den som inte vet så är detta Kevin MacDonalds huvudtes och det är därför han menar att massinvandringen av klankulturer är en katastrof för Väst som aldrig kommer att gå att reparera. Intressant nog verkar författarna vara inne på liknande tankegångar:
Citat:
Vad kan vi lära oss av Tillitsbarometern? Den generella tilliten (”man kan lita på människor i allmänhet”) är opåverkad och fortsatt hög. Det som har sjunkit de senaste åren är tilliten till grannar och människor i närområdet. Det gäller särskilt kommuner med stora inkomstskillnader och stora andelar invandrare, men sådana områden upplevs ofta som mer otrygga än de faktiskt är, skriver författarna. Europas förmåga att hantera invandringen utnämner de till ”en ödesfråga”.
Som lösning på den minskande tilliten skulle bokens författare vilja se mer nationalism. Någon gång i framtiden kommer vi kanske att känna oss som världsmedborgare, men än så länge är nationalstaten fortfarande den största sammanslutning som folk är känslomässigt bundna till. Fördelen med den nationella identiteten är att den skapar en legitimitet ”som är en grundläggande förutsättning för politiskt engagemang och vilja till kompromiss.” Utan ett ”vi” är ingen politik möjlig – åtminstone ingen demokratisk politik.
http://www.svd.se/kultur/understreck...ar_3522026.svd
