Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Om jag fick den uppfordrande frågan om svensk kultur så skulle jag helt enkelt vända på bevisbördan och kräva belägg och intyg på att hela den väldiga muslimska världen de senaste 500 åren skapat ett enda konstnärligt uttryck som är mer förfinat och omistligt än Frida i vårstädningen.
Kalla det chauvism den som vill, eller subjektiv, svensk sensibilitet med fullvärdigt anspråk på kulturrelativismens bejakande.
Ett bejakande av den lilla svenska skärvan som faktiskt kräver att dess plats i mänsklighetens hela mosaik upptas av skärvan - inte mosaikens totalitet.
Ja, en sådan motfråga är nog effektiv. Särskilt i en politisk debatt när man ofta inte har så mycket utrymme att utveckla sig på.
Håkan Lindberg befinner sig väl i likhet med många andra liberalkonservativa i ett slags mellanposition, där han å ena sidan beklagar undertryckandet av den svenska kulturen men å andra sidan räds ett nationalistiskt uppvaknande. Inte så konstigt att han inte riktigt vet vilket ben han ska stå på.
Jag kom förresten att tänka på en annan aktuell mediedebatt som tangerar oyto-nationalismen (svenskarna är ett litet folk med rättigheter som alla andra, precis som kurder, ester och tibetaner). Vissa kontrahenter i mediekriget verkar vara genuint oroliga för att ett sådant tänkande är på väg att sprida sig och satsar nu för fullt på att kväsa även denna underifrån-nationalism. Den hyllade finsk-estniska författaren Sofi Oksanen, som skriver om esternas lidande och frihetskamp under den sovjetiska ockupationen, har t.ex. anklagats för unken nationalism, reaktionär lantbygdskitsch och Blut und Boden-tänkande av Sydsvenskans Thomas Steinfeld.
Citat:
... Låter språket bekant? Visst, sådant finns i hembygdslitteraturen, nästan överallt i Europa, i allehanda nationalromantiska berättelser publicerade från mitten av artonhundratalet till andra världskrigets början. Men det är inte lönt att leta efter detta språks härkomst. Frågan är snarare hur det kommer sig att en roman, i vilken natur och nation, land och öde, folk och kvinna knyts ihop så omedelbart, att inte ens Sverigedemokraterna skulle använda sig av en sådan koppling (i alla fall inte i offentliga sammanhang) verkar vara boken för stunden. Boken heter ”När duvorna försvann” (2012, på svenska 2013).
... Romanen har redan gjort succé i de nordiska länderna. I fjor fick författarinnan Svenska Akademiens nordiska pris, tre akademiledamöter höll tal till henne, och Peter Englund framhöll gillande att utmärkelsen brukar kallas ”lilla Nobelpriset”. Man blir lite häpen: Alla förbehåll gentemot nationalromantiken och dess senare förvandling till ”Blut und Boden”-litteratur (”blod och jord”) tycks vara som bortblåsta.
... Att romanerna utspelar sig i just Estland, i den lilla, unga, så västligt sinnade staten som omedelbart gränsar mot Ryssland, verkar göra dem särskilt intressanta för publiken på andra sidan Östersjön. Sedan Ryssland i våras la under sig halvön Krim, framstår de baltiska staternas suveränitet på nytt som hotad – och de baltiska ländernas utsatthet fungerar i detta sammanhang kanske bara som en intensifierad bild av Finlands inte heller så säkra ställning gentemot den så förfärligt store grannen i öst. Men måste en läsare som tycker att Ryssland just nu för en farlig, om inte rentav otäck utrikespolitik därför verkligen göra gemensam sak med radikal estnisk nationalism (om den nu inte är finsk)?
... Sofi Oksanens två historiska romaner är verkligen böckerna för stunden, i en bedrövlig mening. Nu, när de stora maktfrågorna ställs igen, så verkar all kunskap upphöra om vad politik är och hur den fungerar. Då talas det inte längre om intressen, inte om inflytande och pengar och korruption och gasledningar och hamnar. I stället talas det om onda och goda folk, om det egna folkets ödesgemenskap, och om fiendens omåttliga ”girighet”.
För några veckor sedan publicerade Sydsvenskan under rubriken ”Hur skyddar vi oss från det rasistiska giftet?” en artikel om hur högerpopulistiska tankegångar vinner insteg i de traditionella politiska partierna – inom Moderata Samlingspartiet till exempel. Det är förmodligen på tiden att inse att ”giftet” redan nått mycket längre.
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/imported-119-1/
Som synes handlar Steinfelds artikel minst lika mycket om SD som om Oksanen och hennes finsk-estniska nationalism. Det är förmodligen just det att SD slår underifrån (precis som Estland/Finland en gång gjorde mot Sovjetunionen) som skrämmer så mycket. En sådan sympatisk, folklig, anspråkslös, icke-chauvinistisk nationalism är en fullständigt livsfarlig motståndare till globalisterna. Den lilla skärvan får alltså inte på några villkor bejakas. I alla fall inte om Thomas Steinfeld får bestämma. Birger Sjöbergs visor är säkert avskyvärd småborgerligt-nationalistisk småstadskitsch i hans ögon.
