Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ett förslag till överideologi är ultranationalismen.

Alltså individens extrema projicerade av egenvärdet på en gruppidentitet på det statsnationella planet. En gruppidentitet "vi svenskar" som präglas av en kompromisslös chauvinism, övertygelsen om den egna överlägsenheten jämfört med andra framgångsrika länder - eller snarare dessa länders styrande eliter. En hybris kring vad som är möjligt för just den egna sorten, den egna arten att uträtta i världen.

Rötterna till denna förhävelse är förstås stormaktstiden+två sekler av fred+efterkrigstidens framgångssaga. Plus den koloniala/nykoloniala idén om nordvästeuropéernas särskilda status och förmåga, The White Man's Burden. Detta har skapat illusionen av osårbarhet, bilden av att fred och välstånd är en arvsrätt, inte en produkt av pågående, ödmjukt arbete och osäkra omständigheter.

Detta är en övermänniskomyt som förstås är rent rasistisk, minst i Kiplings anda, men inte artfrämmande från ren rasbiologi - men också klasshatisk.

Det där "vi svenskar" är ju nämligen syftande på en liten, självupplevd elit som spelar samma roll som den krigiska adeln under stormaktstiden. Den linblonde drängen ville inte starta krig för att kontrollera Östersjön, han inbillade sig inte vara förmer än sin polske, danske eller ryske olycksbror.

Nej, det var adeln, både den inhemska och importerade som tog sig rätten att använda svenska och finska kroppar som kanonmat för sitt eget förhärligande och sin egen person och klass vinning - även om det gjordes under en gemensam svensk fana. Samma sak nu - både invandrare och svenskar i maktapparaten erkänner inte det svenska folkets rätt att inte lyda order, att välja bort mönstring och extra pålagor i den svenska humanitära stormaktens patriotiska tjänst.

Däri ligger dikotomin herrefolk och trälsläkte. Adeln måste förakta allmogen - trälarna - för att styra den, leda den i snörräta led till slagfältet där deras - herrarnas - svenska chauvisism ska ta sig uttryck. "Svensken" måste särskiljas från mänskligheten den humanitära stormakten vill tjäna - alltså finns han inte och saknar samma värde som andra. Samtidigt som "vi svenskar" inte känner några mänskliga gränser för vår moraliska vapenmakt.

Om man ska sammanfatta det ondas rot till en mening så är det nationalsångens "Då ärat ditt namn flög över jorden". Den oförlösta, orealistiska stormaktsdrömmen hos en svensk elit som inte vill förstå att Stockholm inte bör nämnas i samma andetag som New York och Paris, utan Köpenhamn och Tallinn.

En stormaktsdrömmens svenska elit som ser medborgarna som undersåtar istället för uppdragsgivare. Själlös kanonmat, objekt istället för värdefulla subjekt med lika människovärde. En stormaktsdröm som numera också är helt frivillig - den bistra logiken i att äta eller ätas som fanns på 1600-talet har ju inget alls med dagens överhetsprojekt att göra.

Uttrycket "Sverige som humanitär stormakt" får med den analysen en annan klangbotten.
Det är en liten grupp som vill använda Sverige för sina egna syften att skaffa sig internationell ära och berömmelse. Social status i ett globalt sammanhang. En röd tråd från Alva och Gunnar Myrdal, via Dag Hammarsköld, Palme, viss mån Bildt och nu kanske också Reinfeldt som enligt uppgifter i media säker sig ett högt FN uppdrag.

De sätter sina egna intressen före Sveriges Intressen. Klart de blir arga på de som vill sätta Sverige främst. Det synsättet förstör deras egna privata globala statusambitioner.

De är inte ultranationalister. De är globalindividualister. De arbetar för sig själva på en global arena.

I grund och botten är de alltså inget annat än karriärmänniskor som arbetar för sin egen status.
Men som glömt det bakomliggande syftet och hänfaller åt egen narcissism.

Ja, det är självbespeglande individer som inom ett kollektivt system med statspatriotiska förtecken verkar för det egna självförverkligandet med världen som scen.

Liksom alla aggressiva, militära system så måste det trots allt finnas en besjälad gruppkänsla, en kåranda att uppgå i - men också profitera på. Var de psykologiska gränserna mellan äkta och cyniskt går inte så lätt att veta.

Vad jag menar är att det finns mer av den vansläktade, expansivt chauvinistiska ultranationalismen hos PK-paradigmet än det vardagsfolk som hade varit nöjda med bestämmanderätten över den egna tillvaron.

Och förresten - går inte gränsen mellan nationalism och ultranationalism vid en sorts chauvinism som inte egentligen har det egna folkets väl som syfte?

Det har sedan valet pågått en intressant metadebatt på temat "Varför röstade så många på SD?"

De två hypoteserna kokar ner dels till att folk röstar på SD för att de gillar SDs politik, huvudsakligen invandringspolitiken, och dels till att de röstar på SD av vilken annan anledning som helst förutom att de gillar SDs invandringspolitik. Den första hypotesen företräds vad det verkar av vissa borgerliga tyckare, av forskare, och av folk på Flashback. Den andra hypotesen företräds av folk inom media, PR, och partipolitiken.

Utöver denna metadebatt har vi också fått en metametadebatt, som handlar om varför den senare gruppen gör sin (förment felaktiga) analys. Som ett inlägg i den debatten vill jag citera den amerikanska Nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman, som kommenterar en helt annan fråga men antagligen beskriver precis samma mekanism som vi kan se i den här frågan i Sverige.

Min fetning.
http://krugman.blogs.nytimes.com/201...etType=opinion

Jag antar att vi skulle kunna kalla det etablissemangs- eller Södermalmsbubblan, i vilken oönskad information har mycket svårt att tränga in. Eller ännu enklare: folk hör vad de vill höra, och ignorerar resten. Confirmation bias. När det samtidigt finns en stor mediestruktur som ständigt bekräftar ens förutfattade meningar blir det svårt att ta in dåliga nyheter utifrån. Man kanske till och med blir arg av att konfronteras med dem, ifrågasätter varför de rapporteras, och mer eller mindre skjuter budbäraren.

Jag börjar nästan undra om det inte pågår en form av chicken race mellan M och S, och att anledningen till Kent Perssons kamikazeretorik är att hålla sossarna och vänsterskribenterna ovetande. Låta Löfven dras ner i MP- och V-träsket med migrationspolitiken istället för att återgå till den återhållsamma vägen. Ge sken av att M fortsatt vill ha svängdörrar på alla fronter. Vänta ut strömmen från S till SD som obönhörligt kommer att växa när väljarna inser att sossarna tänker hålla hårt i Reinfeldts stafettpinne. Vänta tills väljarna glömt att Reinfeldt ägde migrationspolitiken och börjat uppfatta invandringen som Löfvens ansvar. Sen, när alla minst anar det, kan man börja byta tongångar. Bygga en liknande lösning som i Danmark 2001 när DF var ett lydigt stödparti. Med förslag om skärpningar i invandringspolitiken som inte går hela vägen som SD vill, men samtidigt förslag som de omöjligen kan rösta nej till.

Aftonbladets misstankar om att det är mer på gång än vad PM Nilsson vill ge sken av får mig att tro att deras vilda utfall handlar om mer än vad de vill ge sken av...

Tror jag inte ett ögonblick på. Kent Persson jobbar på att ytterligare cementera bilden av moderaterna som ett kulturmarixistsikt projekt, med syfte att byta befolkning. Dom som inte fattat det ännu kommer att bli helt 100% på det klara med den saken när AKB blir partiledare.
Det kommer inte att bli någon ändring på detta förrän efter moderaternas katastrofval 2018, få Kindberg-Batra tvingas avgå.
Efter det kommer en tid med osäkerhet. Några få börjar försiktigt yppa att man kanske skulle samtala lite med SD och kanske inte satsa på fri invandring trots allt.
Med vid det laget är det ingen som lyssnar på moderaterna. Endast ett litet fåtal vågar rösta på dom igen.

Ditt scenario bygger på att det faktiskt finns en bred vetskap om sakernas tillstånd bland de mest inflytelserika moderaterna, så till den grad att de går och smider ränker om hur man ska utmanövrera sossarna ifall det plötsligt skulle få för sig att försöka ändra något. Kanske någon enskild moderat tänkt i dessa banor, men som organisation tror jag inte ett dugg på att partistrategerna ens fattar hur illa det är ställt i landet med migrationshelvetet, som de själva eskalerade till den absoluta bristningsgränsen under sina 8 år vid makten. Kulturmarxismen är djupt förankrad inom moderaterna, och framförallt inom ungdomsförbundet. Visst finns det säkerligen gamla stötar inom partiet som hellre vill se ett bomanskt M, men dessa saknar handlingskraften, möjligheten och visionen om hur man omformar en organisation så radikalt som behöver göras. Betänk att alla de personer som tagit beslut som ledde fram till Reinfeldt och Borgs skräckvälde finns kvar. De kommer inte ändra på sig, de kör vidare. Organisationen dör på grund av sin egen tröghet.

Äh, Persson vet hur landet ligger. Det gör alla inom organisationen. De har rest land och rike runt och läst hundratals desperata mail från kommunföreträdare. Planen att göra SD till en dagslända som Ny Demokrati funkade inte, de är här för att stanna, deras väljare är nyckeln till framtida borgerligt maktinnehav precis som i Danmark och Norge. Näringslivet och deras lobbyister vill ha ett stabilt borgerligt maktinnehav, helst majoritet, och de är inte dummare än att de förstår att om man fortsätter så här kommer Sverige i fortsättningen att ledas av klena skitregeringar som antingen är rödgröna eller blir tvungna att kompromissa med rödgröna. Vare sig alliansen eller näringslivet är SÅ kära i asylinvandringen att de vill ha det så i all framtid.


Något måste göras och det VET Persson. Men oavsett om M tänker lägga om rodret eller inte, så kan de inte säga något nu. De får ny partiledare i april. Minsta hint om ändrad politik skulle ge motståndarna ett halvårs försprång och en debatt som skulle rasa hela den tiden. Det pågår ett spel här och PM Nilsson och K Pettersson petar ute i kanterna av det.

Borås Tidnings ledarblogg kommenterar PM Nilssons ledare på DI och ger honom rätt. Ehsan Fadakars kommentar på twitter ifrågasätts.

Får man prata med en Sverigedemokrat?

http://www.bt.se/blogg/ledarbloggen/

Det är intressant hur allt fler redaktioner på landsändsmedia tillåter ett högre debattak. Istället för att som tidigare anpassa sig till den politiska korrekta utvecklingen så börjar nu en del av dem försiktigt trycka på väggarna i åsiktskorridoren.

Gick DN:s huvudledare idag omärkt förbi?

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/plagsam-dissonans/ (ej un-visitad, tillämpar positiv förstärkning på MSM)

"Rörligheten i vår värld utmanar den nationella välfärdsstaten. [...] Vi kan justera lite i ena eller andra riktningen, men det går inte att komma ifrån denna dissonans utan att antingen strunta i omvärlden och stänga gränserna, eller strunta i välfärden och öppna gränserna."

"För utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) finns det i alla fall inga tvivel, inga nödvändiga prioriteringar, inget lidande som välfärdsstaten inte kan avhjälpa."

"Hur vill Fridolin arrangera skolgången? Ska barnen placeras i vanliga klasser utifrån sin ålder, trots att de inte kan språket, trots att deras kunskapsnivå sannolikt är mycket lägre än jämnåriga svenska barns? Eller ska 12-åringar sättas i årskurs ett?"

"Vi vet att fattigdom [...] behöver lösas på plats."

"Om det finns kommuner eller privata huvudmän som vill ge barnen till tiggare en meningsfull sysselsättning den tid de är här, så ska det givetvis inte förbjudas."

"Detta ska dock inte förväxlas med att staten ålägger kommunerna att ta fullt socialt ansvar för medborgare i andra EU-länder."

Har DN plötsligt fått slut på sina crazy-pills? Eller har Oyto eller Crispy hackat sig in på DN:s datorer för att skriva ledare åt dem?

Har dom inte undertecknat ledaren med namn? Det händer att dom har ananonyma ledare när dom skriver någon kontroveriellt, för att slippa ta ansvar.

Tvärtom. Är den osignerad betyder det att det är tidningens officiella hållning, och inte bara en viss skribents åsikter (länk).