Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Aftonbladets Ehsan Fadakar har hittat en viktig del av kvalitetsjournalistikens kris - läsarna. "
Sluta gnäll på oss - när det är ert fel!"
Det visar sig nämligen i den interna klick-redovisningen att det inte alls är så att de angelägnaste reportagen från Syrien eller Afrika är de mest delade och lästa. Eller - chockerande nog - de mest djuplodande flyktingmottagningsartiklarna som nu senast Orrenius om syrier i DN.
Sedan vet jag inte om det nu är voluntärarbete som gäller på Aftonbladet:
Det är inte så att vi får 10 st tallrikar med ett lock över och nio av tio tallrikar är fyllda av skit (det är lite mer än "ibland" som det är skit) och den tionde består av kanske en daimstrut, eller det är i alla fall inte det som är det egentliga problemet. Problemet handlar inte om kvaliteten så att säga; även om vi får äta "skit" så skulle det kunnas, även om det är äckligt, betraktas som näringsämne och ändå livsduglig (men vidrig) kost.
Nej, det riktiga problemet är att vissa måltider varken består av skit eller icke-skit, utan av rent gift. Det går då inte längre att tala om god eller äcklig mat (som ändå har ett näringsvärde) - det blir istället direkt skadligt istället för endast äckligt, och också så är det så att själva handlingen av ge gift går bortom det att endast vara dålig och som en följd ge dålig mat.
Och det är däri det egentliga problemet ligger: våra journalister är inte föraktade p.g.a. kvalitetsbrister, utan p.g.a. att deras skapelser förefaller vanligt folk vara principiellt vidriga (det vill säga problemet är inte dålig journalistik (dålig kvalitet), utan att viss journalistik består av ren propaganda (principiellt vidrigt)).
Folk blir sällan föraktade eftersom att de är dåliga, de blir föraktade för att de befinns vedervärdiga. Mängden bra eller dåliga artiklar är inte det som har skapat journalistföraktet (även om det antagligen kan bidragit till den förlorade respekten för journalistyrket); det är att (den absoluta majoriteten av) journalisterna helt övergav någon slags oberoende position och istället bestämde sig för att vara den rådande ordningens villigaste tjänare.
Sedan också självuppfattningen: vem kan förmå att inte förakta inkvisitorn som upplever sig själv som en frihetskämpe?