Citat:
Ursprungligen postat av
CrispyKreem
En sak som slog mig nyligen är att samtidigt som SD har ökat i popularitet och debatten om invandring blivit marginellt mer öppen och marginellt (eller snarare fläckvis) mer självkritisk, och Reinfeldt har öppnat för att tala om invandringens kostnader, så finns det vissa aspekter av mångkulturdebatten som fallit i glömska. För några år sedan talades det mycket om invandrarkriminalitet och de enorma skillnaderna i brottsbelastning mellan olika etniska grupper. Mauricio Rojas skrev om det, Flashback surrade ständigt om det, SD släppte något slags "våldtäktsrapport" i valrörelsen 2010 som diskuterades flitigt i media. Tror att Åkesson och Schyman debatterade den i TV.
Nu har allt ljus hamnat på invandringsvolymerna, asylboenden, kostnader, bostadsbrist, låg sysselsättning. Allt det där riktigt allvarliga med invandringen är borta ur debatten.
För det första är vad som är det "riktigt allvarliga" relativt. Personer som i stort sett helt är skyddade från att bli offer för de brott som är starkt förknippat med vissa etniska grupper ser inte dessa som värst relevanta. Även de som bor i problemområden kommer oftast inte utsättas för något allvarligare våldsbrott, men däremot reagerar nog många på den dåliga stämningen och känslan av otrygghet som många känner i dessa områden. Av naturliga skäl är detta ännu mindre intressant för de som aldrig kommer i kontakt med dessa bostadsområden. Det här gäller i förbigående inte endast ifråga om invandring, utan allt som inte har så stor risk för att drabba enskilda svenskar, t.ex. allt från bristen på rättsstatsordning och rättssäkerhet till konsekvenserna av den misslyckade svenska narkotikapolitiken, förefaller ses som ett mindre hot än att ifrågasätta den uppifrån förmedlade verklighetsbilden och konsensus kring förd politik. Svenskar verkar i första hand reagera på sådant som överheten säger till dem att reagera över, därefter reagerar de över sådant som berör deras egna tarmar, deras egen plånbok och deras egen avkomma, medan allt som i första hand drabbar andra - oavsett hur brutalt och omänskligt det än drabbar dessa - ses som ett närmast icke-problem. Dessutom tycker många att den klapp på axeln man får när man bidrar med sin lilla risknippe till bålet känns så mysigt att det är värt att själv slänga sig med uppifrån legitimerade skällsord på regimkritiker, som "rasist", "knarkliberal", "rättshaverist" o.s.v. beroende på ämne.
Skillnaden med det andra du anger är just att det i högre grad lär drabba även många av de som inte är drabbade idag. Väldigt stora volymer eller asylmottagningar i grannskapet innebär att även deras bostadsområden kan i hög grad få ta del mångkulturen, samt vad det innebär för t.ex. barnen när det gäller skolgången och deras trygghet, ökade kostnader innebär eventuella skattehöjningar som känns även i den egna plånboken och eventuellt även minskar tillgången till den skattefinansierade välfärd som finns, precis som låg sysselsättning och bostadsbrist också lätt drabbar en själv, samt kanske i ännu högre grad ens telningar. Att drabbas på något sätt av något av detta ses som avsevärt allvarligare än att någon okänd människa, någon annanstans, har blivit utsatt för en brutal gängvåldtäkt eller blivit ihjälslagen.
Sedan hörs det inte lika mycket om det av den enkla anledningen att svenska regimen och dess politruker, samt svensk ljugmedia, inte längre ständigt blåljuger om att vissa invandrare inte skulle vara överrepresenterade ifråga om vissa brott. Det finns gott om låtsasförklaringar och trivialiseringar i dagens ljugmedia kring denna kraftiga överrepresentation, vilket samtidigt utesluter att lyckas hålla uppe en bild av att den inte existerar och att alla som hävdar det är "rasister". Dels har det generellt blivit allt svårare att låtsas som om inte invandringen har några som helst negativa konsekvenser, samtidigt som det dagligen brinner runt omkring Sveriges städer i invandrartäta bostadsområden, så även där brukar man istället ta till låtsasförklaringar, försök att trivialisera händelserna m.m., istället för att ljuga om att det inte existerar.
Däremot har det från Sjuklöverns sida, samt från statliga myndigheters och politrukers sida och i stort sett hela ljugmedias sida, funnits en total konsensus kring att argumentera för den svenska invandringspolitiken utifrån att den inte bara är ekonomiskt lönsamt, utan dessutom ett rent tvång för att kunna upprätthålla välfärdsstaten. Fortfarande i år gällde denna dogm tämligen oinskränkt och inte minst Bonniermedia släppte alla hämningar, ljög om vad OECD-rapporten skrev och lät en samarbetspartner skapa låtsasrapporter som man sedan publicerade som nyheter om hur fantastiskt det går för svensk ekonomi och hur lönsam asylinvandringen är. Det första lilla steget från denna konsensus var Reinfeldts tal om att det kommer kosta
på kort sikt att föra denna invandringspolitik, intressant nog kombinerat med att just Bonniermedia skrev två ledare, en dagen innan Reinfeldts utspel, en dagen efter, som närmast utgjorde en 180 graderssväng från vad man har propagerat dessförinnan. En ytterligare uppluckring av konsensus har kunnat ses efter valet och SD:s framgångar. Men som sagt, allt detta har skett endast de senaste par månaderna.
Ett specialfall är den hejdlösa och okontrollerade invandringen av muslimer, inte minst islamister. Det var inte länge sedan som varje frågeställning om eventuella problem som det skulle orsaka, samt inte minst någon som helst kritik mot islamistiska organisationer, omedelbart renderade "rasist"-stämpeln i svenska offentligheten. Därefter ersattes den delvis med "islamofob"-stämpeln. Även när första självmordsbombaren sprängde sig i Stockholm, så var det en rätt omfattande
damage control-arbete från etablissemangets sida. Men hur många svenskar idag köper att det var endast en "ensam galning" som låg bakom? Att många svenska medborgare åkte till Irak, Somalia m.m. för att ansluta sig till Al-Qaida och Al-Shabaab var inte heller direkt uppmärksammat, även om man nu publicerade en liten notis varje gång det internationellt meddelades att en högre uppsatt person med svenskt medborgarskap inom t.ex. Al-Qaida hade knäppts av amerikanarna. Men nu försöker inte ens svensk ljugmedia glorifiera eller ursäkta IS, samt inte heller döljer man att det har rest ned svenska medborgare, var av en del kommer att återvända, samt man har till och med nämnt att det finns risk för attentat och att det inte handlar om "ensamma galningar".
Inte ens åsiktskommissarier på Södermalm kan känna sig helt trygga från att aldrig bli offer för en eventuell attack, även om sannolikheten för det är väldigt liten, så det är kanske inte värst överraskande att det inte finns samma lögnkampanjer och mörkningsförsök från deras sida kring sådana som IS, som det har varit kring allt som utspelar sig annars utomlands eller i invandrartäta förorter runt om i landet. Om inte annat, så inser de att till skillnad från Muslimska brödraskapet, så lär IS inte samarbeta med Sjuklövern. Det är naturligt att så många inte längre diskuterar
om IS är ett eventuellt hot, samt att det inte i offentligheten diskuteras i vilken mån de som diskuterar detta är "islamofober" eller "rasister", eftersom de flesta svenskar
vet redan att islamister är ett hot.
Så för att summera: det som riskerar drabba alla blir mer uppmärksammat, samt det som redan är uppenbart för i stort sett alla går inte längre att ha lögnkampanjer kring och får därför inte heller lika mycket uppmärksamhet från oppositionella och dissidenter.
