En
lång artikel i DN som är intressant ur några synvinklar:
Dels smyger sig lite konsekvensneutral rapportering från verkligheten in i slutet av texten:
Citat:
SD i Södertälje gick till val med ett krav på att staden ska göra ett ”mångkulturellt bokslut”, visa upp kostnaderna för ”massinvandringen” och sluta mörka. Ingen vi möter på gatan är förvånad över valresultatet. Södertälje har tagit emot många flyktingar, 2 000 från Syrien bara i år, trångboddheten och sysslolösheten syns och märks.
– Det är de etablerade partiernas fel. De borde verkligen ha tagit tag i de här frågorna, sett hur det faktiskt ser ut. Det är inte värdigt, menar Lars-Göran Andersson, 58 – som ”aldrig i livet skulle rösta på SD, men förstår att det finns de som gör det”.
Malek Yakob, 34, håller med.
– Om åtta år kommer Sverigedemokraterna vara största partiet, det är jag säker på. Då blir det kaos. Problemet är väl att de har rätt i många saker, att straffen borde vara hårdare, att många invandrare utnyttjar systemet och begår brott. Det är ju så. Men svenskar är så rädda, de vågar inte ta tag i det.
– Och nu kommer det bli värre. Sossarna kommer ge bort en massa pengar gratis, det ställs för låga krav, fortsätter han.
Men framförallt undrar jag om inte hela artikeln om den riksdagskvinna som ersatte Dulny visar på en möjlighet att stoppa SD:
Man rehabiliterar ihjäl dem.
Till att börja med, rubriken:
SD:s toppnamn: ”Bussa Stockholmselever för att motverka segregationen”
Vad sägs om det röstfisket?
Citat:
– Vi kanske måste bussa barnen. Varenda skola borde se ut som samhället gör, vi måste ge andra generationens invandrare chansen att komma in i den svenska kulturen. Det är bara så vi kan börja integrera dem som är här. Vi måste sluta fylla på utanförskapet, särskilt här i Stockholm där våldsyttringarna och segregationen är som störst.
Artikeln är mycket inkännande skriven, med uppgifter om dödshot och påhopp från en dagislärare som kallade henne "nazist". Därtill en lång, dramatisk historik om en urban uppväxt med en man som kidnappade deras gemensamma barn (kom tillrätta i Mexiko).
Citat:
Men visst, det finns en historia, bitvis dramatisk. Exakt när den började är svårt att säga, men när föräldrarna skilde sig och mamma drog till Thailand på ett Sidauppdrag och pappa flyttade söderut för att satsa på sin byggfirma var Maria bara 16. Hon hade egen lägenhet på Södermalm och gick gymnasiet på Franska skolan – eftersom hennes pappa tyckte att hon skulle ha det ”bästa”.
För Maria var det en baggis. Sedan blev det jobb i Paris och flytt till Los Angeles, ett rätt oplanerat bröllop i Las Vegas med en kille från Texas och sedan studier på UCLA.
Hennes syn på SD är att få det "mångkulturella Sveige vi redan har att fungera", vidare:
Citat:
Den pågående utrensningen av öppet främlingsfientliga som medier gräver fram och den påstådda nolltoleransen från partiets sida välkomnar hon.
– Jag skämtade lite under valvakan – jag sa nu är vi ”Nya Sverigedemokraterna”...
Inte heller några förmildrande ord om Dulny:
Citat:
– Min första reaktion var chock och besvikelse. Att han skulle uttrycka sig så där, det trodde jag inte om honom.
Fram träder bilden av en i alla hänseenden liberal, innerstads-rumsren politiker som det vore rent oanständigt att demonisera, som verkligen inte sänker sig till att locka med populistens nerv och underifrånperspektiv.
Som personifierar den SD-trend jag rynkat på näsan åt - att vilja armbåga sig in efter fylleslaget och hjälpa till med disk och städning. Att kavla upp ärmarna för att nu jävlar ska mångkultur-Sverige fungera!
Och som lockar Stockholmarna med löftet att det är deras egna ungar som ska bussas runt - för att invandrarna ska få chansen att integreras bättre. "Annars kan segregationen leda till ökad rasism".
Medias marknadsföring av SD som ett buffligt, flåbusigt parti fyllt av protofascister leder till rusande väljarstöd. Kanske smartare att belysa ett anpassligt, ofarligt parti som verkligen menar allvar med det de säger?
Ett parti som i grunden inte vill utmana PK-paradigmets trossatser, men som har lite nya och spännande infallsvinklar på hur mångkultur-teori ska bli realitet.