Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"Sedan det svenska flyktingmottagandet utsatts för stora påfrestningar under en längre tid bedömde regeringen i december 1989 att bestämmelsen om "särskilda skäl" var tillämplig. Regeringens beslut innebär alltså inte något avsteg från de av riksdagen antagna riktlinjerna för vår flyktingpolitik, även om möjligheterna att få asyl inskränkts. Uppehållstillstånd ges efter regeringens beslut endast till konventionsflyktingar och till sådana personer som har ett särskilt starkt behov av skydd."

källa:

Gennser står stadigt på regereingsförklaringen - skickligt formulerad av Bildt och uppenbarligen slarvigt läst av Westerberg och Friggebo - när hon försvarar moderaternas betydligt mera återhållsamma flyktingpolitik än den Folkpartiet hade tänkt föra. Till dess att man genom samråd med de övriga nordiska länderna och EG och efter analys land för land kommit fram till något bättre, måste den socialdemokratiska politiken ligga fast, hävdar hon.

På moderaternas sida hade man enligt Gennser varit oroad av att Westerberg i förhandlingarna ställt en generös flyktingpolitik som ett "absolut krav" för partiets medverkan i Bilds regering. Det kravet hade man alltså måst tillgodose men trodde att man genom skrivningen i regeringsdeklarationen skulle kunna dra ut på tiden och därmed också få en chans att påverka Westerberg och åstadkomma en "betydligt mer nyanserad och bättre anpassad" flyktingpolitik.

Bildt ansåg sig nog med regeringsdeklarationen ha lagt tyglar på Folkpartiet. Det hade han, formellt sett, men nu ställde de politiska realiteterna saken på sin spets. Fick inte Folkpartiet föra sin generösa flyktingpolitik, skulle dess trovärdighet gå till botten totalt.

Bildt backar
Den 12 december publicerades Gennsers och Tiedemanns artikel med försvar av moderaternas linje i flyktingfrågan, exakt en vecka senare öppnade Friggebo Sveriges dörrar för flyktingarna.

För Margit Gennser kom denna totala vändning, utan förvarning eller rådslag, som en fullständig överraskning.

"Det var jag inte medveten om. [...] Här kan jag väl vara väldigt uppriktig. Det var ju så, att det var mycket toppstyrning. Det var gräsligt mycket toppstyrning och det betydde ju att det var de därborta [Intervjun hölls i riksdagshuset och "därborta" betydde regeringsbyggnaden] som styrde med sina politiska sekreterare och så vidare och riksdagen ...ja vi från majoritetens sida fick besked väldigt sent. [...] Det betydde alltså att politiken utformades av Carl Bildt och Westerberg"

Vi vet naturligtvis inte ordagrant vad som sades mellan Bildt och Westerberg, men resultatet kunde inte ha varit tydligare. Folkpartiet fick omgående börja sin generösa flyktingpolitik. Westerbergs alternativ för politisk överlevnad hade varit att lämna regeringen och utifrån ställa krav på att den skulle föras.

Inte heller Carl Bildt hade egentligen något val, om han ville fortsätta som statsminister. Hans regering vilade på stödet från de partier som ingick i den plus Ny demokrati. Det gav Folkpartiet en vågmästarställning. Utan folkpartisternas röster - inget majoritetsstöd för regeringen i riksdagen.

Än allvarligare om Bildt och Westerberg skildes som ovänner. Det skulle i sig ha varit en ren katastrof - ett "bevis" inför omvärlden på att de borgerliga inte kunde hålla sams, att de inte var "regeringsdugliga". Under två tidigare mandatperioder (1976-79 och 1979-82) hade de borgerliga haft majoritet i riksdagen men plågats av flera regeringsskiften. Detta hade socialdemokraterna gjort stort nummer av i valrörelserna 1982, 1985, 1988 och 1991. Nu hade det borgerliga blocket åter lyckats vinna majoritet i riksdagen. Att då avgå redan efter två och en halv månad skulle ha varit ett formidabelt Waterloo.

Dessutom höll sig Bildt till skillnad från tidigare borgerliga regeringar inte med blandade ministerier. Varje departement styrdes av endast ett av regeringspartierna, som i stor utsträckning fick sköta verksamheten på egen hand. Vi kunde konstatera att Folkpartiet vid fördelningen hade fått det departement som ansvarade för flyktingfrågorna. Alltså fritt fram för den generösa flyktingpolitiken.

Beträffande hårdheten i flyktingpolitiken under november 1991 kan bara spekulationer erbjudas som förklaring. Den mystifierar, men frågan är irrelevant här, så den överlämnas med varm hand till kommande forskning. Väsentligt för vår framställning har varit att förklara orsaken till dröjsmålet med tillämpningen av den generösa flyktingpolitiken. En stor, olöst meningsskiljaktighet mellan Folkpartiet å ena sidan och övriga regeringspartier å den andra låg bakom. Slutet blev att den nya flyktingpolitikens mycket få tillskyndare fick lov att forma den.

källa: