Citat:
Ursprungligen postat av
Ezzelino
Citat:
Ursprungligen postat av tras
Eller så händer ingenting och allt rinner ut i sanden. Känns ju som erfarenheten talar för det, men man kan ju alltid hoppas.
Något hopp behöver man inte känna. Det är länge sedan jag hyste något sådant vad gäller "svenska folket" och att tillräckligt många av medborgarna skulle förverkliga någon förmåga att skönja vad som står på spel och hur de "demokratiskt" måste agera för att inte utlämna avkomman till ett samhälleligt kaos, där väldigt mycket av det dessa välfärdsbekväma och underhållningssövda generationer tagit för givet inte kommer att existera längre.
https://www.flashback.org/sp32901052
Citat:
Ursprungligen postat av
Condottieri
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Något hopp behöver man inte känna.
I något tänkbart läge når varje reflekterande människa en brytpunkt där det inte längre finns skäl att engagera sig. Det kommer inte hur att länge som helst vara meningsfullt att bry sig om ett förment "svenskt folk" som högaktningsfullt ger blanka fan i sig själv. Allt fler enskilda människor kommer framöver att berikas, likaledes kommer allt fler att rycka på axlarna och tänka (men sällan eller aldrig artikulera) "shit happens".
https://www.flashback.org/sp32902442
Det tänkbara lägets
déjà-vu....
Citat:
Det finns en teori om att déjà vu faktiskt har med minnet att göra. Det innebär att en händelse inte registreras i närminnet utan hoppar direkt till långtidsminnet, vilket leder till att man får en känsla av att det som händer runt omkring oss har redan hänt tidigare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%A9j%C3%A0_vu
... eller
alltings återkomst?
http://de.wikipedia.org/wiki/Ewige_Wiederkunft
Ankdammsman för 4,5 år sen, i tråden
Islamomani kontra islamofobi.:
Citat:
Ursprungligen postat av Ankdammsman
Karl Vennberg (poeten som började som nazist men sen blev hyllad vänsterkoryfé) skrev att "sjuttiotalet kommer att handla om hur vänstern kan hantera sin besvikelse". Idag känns det som om hela den svenska debatten handlar om hur vänstern hanterar sin bitterhet.
Vänstern förlorade, men de sitter ändå kvar på redaktionerna och universiteten där de hämnas genom att förgifta debatten.
https://www.flashback.org/sp6448938
Jaha Johoansson citerar ovan, och kommenterar i trådens nästa inlägg:
Citat:
Ursprungligen postat av Jaha Johoansson
Vennberg var framsynt. Den franske historikern Francois Furet uttryckte det på ett liknande sätt 1995, när han förutspådde att likvakan över kommunismen skulle vara i trettio år (d v s en generation), eftersom "anti-communism remains more than ever a damnable heresy . . . more universally condemned in the West than in the great days of victorious antifascism."
"The funeral procession will be accompanied by an immense crowd . . . and there will be much weeping. Even young people will join the cortege, trying here and there to give it the air of a rebirth."
Ska man tro Furet så är det m a o nästan 20 års bölande kvar. Man skulle kunna luta sig tillbaka och sucka åt eländet, om det inte vore för att det går att förstöra mycket på 20 år.
https://www.flashback.org/sp6449521
Besvikelseläget har infunnit sig i varje generation, förmodligen sen biblisk tid. Tras, ezzelino och condottieri har föregångare. Deras resp pessimismer är som pissimississippi i det långa historiebesvikelseloppet.
Ta
Göran Rosenberg t ex. Han citerades tidigare i tråden:
Citat:
”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig”, skrev jag i en kolumn på denna plats för sjutton år sedan, och så skulle jag nog skriva också i dag.
Den gången var jag övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde.
Jag önskar att jag i min sista kolumn för denna tidning hade kunnat vara lika övertygad, men det är jag inte.
Vårt behov av hem motsvaras inte alltid av vår förmåga att bygga det hem vi behöver.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/behovet-av-hem
Det som Europas framtid har emot sig i form av dess historia, är samtidigt dess öde och utmaning.
Citat:
Mångkulturen är Europas öde och utmaning vare sig européerna vill det eller inte och oavsett hur många gränser de genom historien försökt befästa mellan sig.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/behovet-av-hem
Mångkulturen är ett
fait accompli - ett fullbordat faktum - med en
framtid som har historien emot sig; en historia som borde ha övervunnits för att Europa i framtiden skulle kunna härbärgera sitt mångkulturella öde, det öde som har historien emot sig...osv
Igen:
Citat:
Vårt behov av hem motsvaras inte alltid av vår förmåga att bygga det hem vi behöver.
Vi = europeerna ;
hem = Europa?
Parafras:
Europeernas behov av Europa motsvaras inte alltid av europeernas förmåga att bygga det Europa europeerna behöver.
Jaha! Eller nähä?
Och/eller: Vi =
svenskarna; hem =
Sverige?
Svenskarnas behov av Sverige motsvaras inte alltid av svenskarnas förmåga att bygga det Sverige svenskarna behöver.
Kan nån hjälpa oss att bygga det hem vi behöver, när vi inte duger i vår egen egenskap?
Några andra än
vi?
"Dom"? (Condottieri länkade ovan till en understeckare signerad Cecilia Notini Burch i SvD):
Citat:
Många etnologer, antropologer och historiker menar att allt mänskligt kollektivt identitetsskapande bygger på ett ”vi” och ett ”dom”. Den sociala konstruktionen av ett ”vi” sker genom skapandet av ett ”dom”, mot vilket detta ”vi” kan jämföras. Med andra ord: för att vi ska kunna definiera vilka ”vi” är måste vi först veta vilka ”dom” är. Gränserna för ”vi” och ”dom” omdefinieras emellertid som regel med tiden. ”Vi” kan inkludera större eller mindre grupper av människor beroende på var och när vi är, och mot vilka andra vi för tillfället definierar oss. Den lokala klanen, bygden, staden, landsdelen, närområdet eller kontinenten kan i olika sammanhang utgöra grund för ett ”vi”.
[...]
Kärnan i motståndet mot migration tycks alltså, som förr, ligga i definitionen av ”vi” och ”dom” och i rädslan för en alltför stor kulturell ”uppblandning” med ”dom andra”.
Den kulturella enheten är dock till stor del en myt. Kulturer är inte, som många vill tro, statiska och likformiga. De förändras ständigt i möten med nya idéer och traditioner. Detta gäller självfallet också ”oss” i Sverige. Ty även Sverige är byggt av migranter, liksom den svenska kulturen.
[...]
Mot denna bakgrund ter det sig märkligt att motståndet mot migration verkar öka bland befolkningen och i rikspolitiken snarare än minska. Sverige står ju inför samma demografiska problem som övriga Europa.
[...]
Kanske är det dags att tömma garderoberna på kulturella myter och främlingsfientlighet och öppna gränserna snarare än stänga dem? Detta tycks, i en alltmer globaliserad värld, vara lösningen på (väst)världens problem.
http://www.svd.se/kultur/understreck...rd_6314882.svd
Hur krossar man myten om en kulturell enhet, och hur får man befolkningen att anamma lösningen på framtidens problem utifrån ett gränslöst "vi"?
Det går ju inte att bygga ett sånt "vi" på det sätt som "allt mänskligt kollektivt identitetsskapande" hittills byggts, enligt "många etnologer, antropologer och historiker" :
Citat:
Många etnologer, antropologer och historiker menar att allt mänskligt kollektivt identitetsskapande bygger på ett ”vi” och ett ”dom”. Den sociala konstruktionen av ett ”vi” sker genom skapandet av ett ”dom”, mot vilket detta ”vi” kan jämföras.
Då fyller man ju garderoben med nya "kulturella myter och främlingsfientlighet", väl? Bygger "kärnor" till framtida motstånd mot migration:
Citat:
Kärnan i motståndet mot migration tycks alltså, som förr, ligga i definitionen av ”vi” och ”dom” och i rädslan för en alltför stor kulturell ”uppblandning” med ”dom andra”.
Som Göran Rosenberg
säkert vet:
Citat:
”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig”, skrev jag i en kolumn på denna plats för sjutton år sedan, och så skulle jag nog skriva också i dag.
Det ständigt återkommande händelseförloppet kan man å andra sidan se som grundlagen för den högsta livsbejakelsen:
Citat:
Die Ewige Wiederkunft des Gleichen ist ein zentraler Gedanke in Friedrich Nietzsches Philosophie, dem zufolge sich alle Ereignisse unendlich oft wiederholen. Dieses zyklische Zeitverständnis ist für Nietzsche die Grundlage höchster Lebensbejahung.
http://de.wikipedia.org/wiki/Ewige_Wiederkunft
Varför inte bejaka vårt tydligen eviga motstånd mot "dom" evigt återkommande som vill bli "vi" med "oss"?
Har inte det motståndet
en lång historia bakom sig, lika väl som "mot" sig?
Och när blir det motståndet "märkligt" (i Notini-Burch mening ovan)?
Är det "märkligt" att "vi" en gång i tiden gjorde motstånd mot juten och ryssen?
Citat:
Gränserna för ”vi” och ”dom” omdefinieras emellertid som regel med tiden.
Och när vet vi när/om "vi" ska
omdefinieras? När eliten tjänar på att "dom" blir "vi"?
Hur vet "vi" att "vi" inte förlorar på att
omdefinieras enligt deras regler?