Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Självklart vet media att de själva är styrda. Jan Guillou har präglat sin yrkesmemoarbok "Ordets makt och vanmakt" om just detta. Det vill säga hur politiker och andra aktörer sitter på viktiga platser inom media och hur journalistiken styrs av det här. Av den anledningen kan vi notera att svt de senaste åren successivt ändrat attityd mot Sd. Man har gått mot att nämna det som ett självklart rasistiskt parti till ett främlingsfientligt sådant. Det senare börjar också att ifrågasättas. Om SD legat på 4 procent skulle den här utvecklingen inte ha ägt rum. Men SVT:s ledning vet mycket väl vad som kan ske om SD istället får 12 procent i valet.

Det här är man garanterat också medveten om ute i kommunerna och landstingen. Där ska kommuntjänstemän sitta och förhandla med politikerna, och har då sd 15 procent så säger det sig självt vilken betydelse det får för t.ex. brandstationschefen. Där har du anledningen till varför sd till skillnad mot förra valet kan åka runt till skolor, sjukhus, brandstationer och dylikt. Vi talar här om makt. Och för att göra det konkret: är du företrädare för ett stort verksamhetsområde inom offentlig sektor och dina anställda protesterar och bryter mot policyn att inte bedriva politisk aktivism på arbetsplatsen, så sitter du i en verkligt usel position vid förhandlingsbordet. Inte bara det, företrädarens egen anställning sitter löst.

Det är ovanstående sakförhållande som debatten om mångkultur slutligen måste förhålla sig till. Journalister och kulturpersonligheter kommer genast att ändra sin attityd när deras chefer ber dem att göra det. Man kan inte som ett så udda exempel som Svensk damtidnings redaktör, Karin Lenmor, slänga ur sig: - sorry SD, det finns inga smarta, tongivande kvinnor hos er. Denna tidning ägs av Allers förlag som i år ska spara 50 miljoner. Sämre tider är att vänta.

Denna aspekt tror jag är viktig att beakta. Att försöka fördjupa sig allt för mycket i kremlologi & långtgående konspirationsteorier bidrar förmodligen inte till något, förutom defatism och paranoia.

De krafter som en gång satte kursen på supertankern har sedan länge lämnat skeppet eller dött.

Ovanstående är en nyckel till rådande situation, helt klart. Det som uppfattningarna tycks gå isär om är i vilken utsträckning den vanlige hederlige svensken vaknat upp inför mass-invandringens katastrofala följder. Jag har hela tiden sagt att det är invandrarnas dräggiga och kriminella beteende som är huvudmotorn för den framväxande reaktionen på sjuklöverns vansinniga politik, och att det avgörande som har hänt är att de långväga kulturberikarnas närvaro i offentliga miljöer, och t o m på ens egen gata, har gått från ett marginellt irritations-moment till ett påtagligt samhällsproblem. Detta, snarare än nationalekonomiska kalkyler, ligger bakom både ett SD på 10% och framväxten av en realistisk, Sverige-vänlig gräsrotsrörelse.

Min kommentar på ovanstående är alltså: vi har redan kommit en bra bit på väg, och processen fortsätter. Precis som i andra länder, där man kommit längre. Åt denna process finns inget att göra, utan det hela är ett självspelande piano där Mustafa, Nkomo och Dragan förvandlar vanliga svenskar till svurna invandringsmotståndare i stadig takt. Informationen om kulturberikningens skador som kommer fram på t ex Avpixlat, här på FB m m är av stor betydelse, då varje surfande Sven Karlsson kan konstatera att det har blivit lika otryggt och bidrags-sunkigt i byn högre upp i dalen som i hans egen.

Till detta bör och måste läggas klar och tydlig information om nationalekonomiska konsekvenser, liksom om mainstream-medias konsekventa och genomtänkta lögner och åsiktscensur. Här finns det som bekant utmärkt litteratur att läsa.

- F.G

Vi talar egentligen om två skeenden här: Dels de ständigt krypande, ackumulerande processerna som verkar mot ett paradigmskifte i Sverige i stil med kommunismens undergång. Murens dramatiska fall. Dels själva paradigmskiftet som sådant.

De smygande, otvetydigt förekommande faktorerna är invandringens allt mer påtagligt skadliga verkningar i folks verklighet och åsiktshegemonins parallella förlust av informationsspridarmonopolet till "oss" kritiker. Detta är en systemets fortskridande försvagning genom förruttnelse - dock än så länge utan systemkollaps.

För vem kan påstå att muren har fallit, att Tahrirtorget kokar, att SD ens är en verklig utmanare till etablissemanget, snarare än dess senaste kompromissvilliga kusin från landet som bara inte riktigt hunnit få av sig gummistövlarna än?

Den här tråden har alltså på ett sätt varit en stor besvikelse hittills. Det händer ju liksom inte så mycket ifråga om stridslystna, kapabla aktörer som positionerar sig inför livet efter islossningen och därmed skyndar på den med sitt stampande. Istället tassas det oerhört försiktigt från alla håll.

Det som hade behövts är en positivt laddad åskledare, en självsäker Farage eller formidabel Le Pen. En glad, offensiv folkrörelse som viftar med flaggor och visar tillförsikt. Inte en strykrädd partikropp som ångesthukar i ett hörn och håller för munnen så att inga grodor ska flyga ut. Som sviker och åthutar sina gräsrötter och slänger ut det nationalistiska barnet med det unkna badvattnet.

Eller en rikstidning eller Tv-kanal som SÖKER konflikten med PK, som MUCKAR bråk med twitterati och medvetet kallar den rasifierade feministen "lilla gumman" på ledarplats. Inte för att det är dissidentens svårmodiga plikt - utan för att det är bra press, bra TV att provocera! Det är kul!

Var finns estradörerna? Profitörerna? Publikfriarna? Var finns den spefulle agitatorn och sanne populisten som förstår att det effektivaste inte är att surmulet mumla om kejsarens nakenhet? Utan att skrattande peka finger åt hans lilla kuk med en blinkning åt den dittills ängsliga massan. Då kommer det hända saker.

Drag under galoscherna.

För den som är gammal nog att minnas Ian i högform så är det ganska tydligt vem eller vad som saknas, även om 23 års vatten under broarna ställer nya krav.

Tyvärr finns också minnet av hur Ny Demokrati kollapsade, det tror jag är en viktig faktor i SDs ovilja att vara färgstarka.

Trådens fokus är egentligen mediekriget inom medierna om mångkulturen. Och då ansågs det på flera håll, bland annat från Expressens Bo Strömstedt, att Ny Demokrati var en intressant uppstickare. Jag gissar på att många ville se en uppfräschning av borgerligheten och att Ny Demokrati kunde vara en katalysator. Nu blev det inte så tyvärr, istället tog mupparna från Moderata Studentförbundet över.

Ett exempel på det du efterlyser hittade vi idag på Twitter där Anarkosofist muckade gräl med S*nna R*yman. Den senare hade skrivit något om att kvinnor inte ska dricka för mycket om de inte vill bli våldtagna och någon annan hade skrivit något liknande och så dunkade de varandras ryggar över vilka modiga sanningssägare de var. Tills Anarkosofist kom in och förstörde fredagsmyset och påpekade att det är ännu viktigare att påpeka vilka det är som står för våldtäkterna.

Mycket roligt att följa inte minst för att R*yman spelade ut hela sitt register av debattknep av vilka majoriteten skulle ha funkat alldeles utmärkt på vilken sverigedemokrat som helst men som egentligen är ganska lätt att desarmera med lite intelligens; vilket väl är vad du efterlyste.

Det var mycket att kommentera här. Men i alla fall, till att börja med:

Ska man se till personliga aktörer så nog finns det folk med glimten i ögat. Ta till exempel Roger Sahlström som skriver i Dispatch. Någon kallade honom "den svenska debattens Eddie Meduza" och det säger ju rätt mycket. En vass debattör som kan ge och ta.

Sedan har vi skribenten Charlotta Johansson på Motpol. Satirisk udd finns där ibland. Som när hon skrev om genuscertifiering av bibiloteken, "hatets sista utpost"... (Jag kan inte länka pga de annonser Motpol har uppe.)

Det finns folk som inser kraften i satiren. Annars är det här med de saftigare clownerierna (kraften i att vara joker och trickster) lite otidsenligt, måste jag tyvärr konstatera. Jag menar, jag vill också se någon som "bjuder upp etablissemanget till Shivadans och drar av det byxorna i processen" men tidsandan idag är emot satir och spefullhet. Dels är ju samhällsklimatet så extremt att parodi av detsamma är omöjligt att skilja från "äkta vara" (= Poes lag). Dels så belönas inte humorister, satiriska versmakare och kåsörer efter förtjänst idag. Tidsandan är "var seriös". Folk förstår inte humor idag och det är inte bara pga Poes lag. Folk är helt enkelt mer seriösa idag än för 20-30 år sedan, på gott och ont.

Sedan vad gäller aktörer inom nymedia så har vi ju sådana som Vavra Suk och Patrik Ehn. Nog finns det folk som fattar att det behövs annorlunda kanaler i dagens media. Och vi har författare som Arnstberg/Sandelin och Thomas Nydahl. Men visst, det är lite för lugnt i ankdammen. Som du skrev i början av krönikan oyto:
Ja just det. Som att sitta anonym och posta på Flashback

Och FYI menar jag då inte mig själv. Sedan jag skaffade internet har jag varit öppen med min identitet: Lennart Svensson, Västra kanalen, Härnösand, pleased to meet you.

- - -

Det är inte lätt för en aktör, eller ens 100 stycken, att i som i ett trollslag dra ur "jätteproppen Orvar". Som sagt lever vi i ett skräckvälde. Insatserna är höga idag. Det handlar om att riskera att bli kallad värre än Hitler, och få sitt liv ödelagt, för att man vill lägga om kursen en nanometer.

Men vad gäller "positionering inför islossningen" så tror jag majoriteten av Sveriges tänkande, skrivkunniga människor liksom sitter på gärsgårn idag. Man säger varken bu eller bä utan ser till att ha ryggen fri när PK-ismen faller, då man med förhoppningsvis bevarad cred kan fortsätta sina karrärer som författare etc men utan PK-tyglar. Alltså sådana människor som inte är radikala åt något håll men som ändå har cred pga att de aldrig profilerat sig som regimkramare (trots att de idag njuter frukterna av att vara godkända av regimen).

Det finns med andra ord ett stort mörkertal vad gäller PK-ismens fotfäste i landets ledande skikt. Ingen stödjer idag PK-ismen frivilligt. Rädsla håller PK-ismen vid makten, inget annat.

Jag tycker för min del att Dan Park och Dieudonnés "la Quenelle" är två bra exempel på humor och motstånd.

Som det ser ut idag måste man nog betrakta media-fronten och SD-fronten som mer eller mindre döda projekt. De må kanske rassla till igen om några år, men att lägga vår kreativitet och vårt engagemang där känns för närvarande helt meningslöst. Vi som utgör stommen i internetkriget har
1) Fått in SD i riksdagen.
2) Fått Svenska Dagbladet att inta en mer sund linje i I&I-frågan.

Detta kan vi vara stolta över, och det är sannerligen två viktiga metapolitiska segrar -- men nu är det dags att gå vidare. VI kommer inte längre.

Jag hade gärna sett en tråd där man på allvar diskuterade mer real-politiska kampanjer och förändringar -- inte bara vad enskilda kolumnister eller ledarsidor tycker om ditt och datt. Inte mediakrig, utan kort och gott krig, om mångkulturen -- med andra ord. Jag tror rörelsen måste växa såväl i djup som i bredd. Framförallt det senare är av betydelse. Breda folkliga folkfrontsliknande projekt, där "rasism"-stämpeln blir svår att tillgripa för etablissemanget, men där alla inblandade ändå vet vad det handlar om, hade varit fantastiskt att se. Återigen måste exemplet med "la Quenelle" tas upp som ett typ av föredöme. Även tepartyrörelsen i USA har en del att lära ut. Manifest handlade det om "skatter", men på en latent nivå visste alla inblandade att det handlade om något helt annat.

Vad SD behöver är vettiga ställningstaganden och ett slut på grovheterna och den tröstlösa, vattentrampande sekterismen. Inget annat betyder något. Att riksdagsgruppen insåg det rimliga i att inte lägga på vårdpersonal anmälningsplikt för illegala visar att SD är på rätt väg. Det var troligen den bästa positionering de gjort sedan de sa nej till höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. Tack vare debaclet kring Åkessons riksturné fick de också en chans att informera väljarna om det, så nu kanske man lyckas göra en inbrytning bland kvinnliga vårdarbetare. Men på Flashback tycks det bara vara det nationalistiska spåret och dissning av journalister som räknas som offensivt. Synsättet verkar direktimporterat från Fria Tider. Lyssna på de mest drivna SD-motståndarna för omväxlings skull. De är komiskt gnälliga över att SD klarar att väga sin invandringskritik mot andra aspekter. "Men Ekeroth motionerade ..." tjurar SR. "Men för två år sedan ..." gnisslar Expo så att man kan höra emaljen knastra.

Att intensifiera pajkastningen mot medievänstern, Twittertyckare och andra oviktiga aktörer engagerar bara de redan troende. Istället ska man fokusera på budskapet till medborgarna, för det är motståndet som finns bland medborgarna som betyder något. I den meningen är journalisterna precis så oviktiga som FulaGubben försökt hamra in.

(Är det förresten bara jag som reagerat på att SD-företrädare numera får debattera mot journalister istället för partipolitiska motståndare? Jag har sett Gustav Kasselstrand stångas med unga, kvinnliga mediepersoner två gånger i rad nu. Är de andra ungdomsförbunden rädda för att möta honom, eller är det helt enkelt så att journalisterna bara litar på andra journalister när det gäller att sätta SD:arna på plats? Med tanke på att Lars Aduktusson nu kandiderar för Kd till Europaparlamentet kanske vi ser en trend där gränsen mellan journalister och politiker suddas ut allt mer. Det vore kul att analysera. Bara detta att journalister intervjuar journalister i egenskap av expertkommentatorer är ju obscent incestuöst egentligen.)

/SD-trollet

Helt riktigt. Jomshofs framträdande i SVTDebatt igår var SD:s största kliv framåt på MSM-arenan hittills.

Det var mycket, mycket bra. Jomshof kan tyckas paradoxal i tjatterprogram som "Debatt" men hans lugn, tålamod, saklighet och i detta fall geniala judogrepp mot de "Goda™" att prata om deras "demokratisyn" - är precis vad SD behöver i sådana sammanhang. Kontrasten mot det ogenomtänkta, affektfulla, inövade tjattret blir slående - även för Svensson hemma i soffan.


Jag saknade bara en one-liner - när man pratade om "människosyn" och "allas lika värde" så kunde Jomshof kontrat med "För x-år sedan var inga riksdagspartier för gratis vård för folk som vistas illegalt i landet - kunde inte någon socialdemokrat eller moderat arbeta som läkare då, Tomas Flodin??"

Eller "Jag utgår från att ni träffar och samarbetar med Finländska eller Danska kollegor" (och får här med det faktum att det är multikulturalism i svensk tappning som ör extrem - inte SD-s politik)

Ta den nästa gång Richard!