Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Svt-debatt publicerar idag en artikel som kanske är värd att lyfta. Texten utgår ifrån reaktionerna på SvP:s demonstrationstillstånd första maj.
Det är få tillfällen numera där en skribent - i det här fallet Torbjörn Tännsjö - lyckas bortse från egna antipatier och fokusera på vad begrepp som yttrande- mötes- och demonstrationsfrihet faktiskt innefattar SAMT utöver detta oreserverat ta avstånd från de antidemokratiska och intoleranta tendenser som återfinns hos de element som vill stoppa dem. Element som får såväl aktivt som passivt stöd av så kallade goda demokrater.
Vad är den yttersta konsekvensen av denna intolerans (... och det här lär få Åsa Lindeborg m fl att sätta i halsen):
... och detta:
Det är få tillfällen numera där en skribent - i det här fallet Torbjörn Tännsjö - lyckas bortse från egna antipatier och fokusera på vad begrepp som yttrande- mötes- och demonstrationsfrihet faktiskt innefattar SAMT utöver detta oreserverat ta avstånd från de antidemokratiska och intoleranta tendenser som återfinns hos de element som vill stoppa dem. Element som får såväl aktivt som passivt stöd av så kallade goda demokrater.
Vad är den yttersta konsekvensen av denna intolerans (... och det här lär få Åsa Lindeborg m fl att sätta i halsen):
Citat:
Denna paroll, Inga nazister på våra gator, som förenar motdemonstranterna är obehaglig. Den är bara en i en rad av slagord, som alla anspelar på vikten av ett rent samhälle. Mot deras judefria samhället ställer vi det nazifria. Rök ut den bruna pesten, säger vi. Underförstått: mot deras gaskamrar ställer vi våra. Nazister är skit som ska ha skit. Och första maj är vår dag, ingen annans.
Hur illa vi än tycker om nazister måste vi acceptera att sådana kan finnas i vårt samhälle. Men då måste de också ha tillträde till våra gator! De måste ha rätt att demonstrera! Vi måste också tänka på dem som tänkande varelser, som i princip är mottagliga för argument och nya upplevelser, vilka kan få dem att byta sida.
Hur illa vi än tycker om nazister måste vi acceptera att sådana kan finnas i vårt samhälle. Men då måste de också ha tillträde till våra gator! De måste ha rätt att demonstrera! Vi måste också tänka på dem som tänkande varelser, som i princip är mottagliga för argument och nya upplevelser, vilka kan få dem att byta sida.
... och detta:
Citat:
http://debatt.svt.se/2014/04/30/lat-...pa-forsta-maj/
Betyder detta att jag jämställer våldsamma nazister med våldsamma antinazister, ja t o m med fredliga antinazister, som med ickevåldsmetoder vill beröva nazisterna deras demokratiska rättigheter? Javisst, det gör jag och det bör vi göra.
Citat:
Javisst, och det är därför socialism och kommunism är såna hopplösa loser-ideologier. Enda sättet att driva igenom deras feltänkta grund-principer är att systematiskt ljuga, censurera och bruka våld. När svenska myndigheter och media började fuska med statistiken kring invandrares brottslighet tog man det första, oåterkalleliga steget mot samma avgrund som (i mycket större skala) knäckte östblocket. Du kan inte lura alla människor hela tiden.
Misären som fortfarande finns i breda folklager i öst beror delvis på det kommunistiska arvet. Bland annat därför är det av största vikt att vi här och nu motverkar den vansinniga invandringspolitiken i Sverige.
Citat:
Jag har alltid undrat hur människor som blir kommunister tänker, alltså i ren logisk mening. Hur ser deras resonemangs-kedja ut? "X leder till Y pga Z och därför ska vi ha socialism överallt".
Men det får nog bli en annan tråd. Ursäkta OffT.
Men det får nog bli en annan tråd. Ursäkta OffT.
Det beror oftast på karriärism, egoism, gruppegoism och andra klassiska mänskliga svagheter. Vill du idag göra karriär som politiker, akademiker, i offentlig sektorn, som journalist och så vidare så gynnar det ofta den egna karriären att sjunga med änglarna. På precis samma sätt var det säkert hos våra bröder i öst när det begav sig. Logiken är alltså "vad som är bra för mig och min grupp".
__________________
Senast redigerad av Pu 2014-04-30 kl. 18:39.
Senast redigerad av Pu 2014-04-30 kl. 18:39.
Torbjörn Tännsjö:
"De små nynazistiska grupperna, liksom den stora sverigedemokratiska gruppen, bör bemötas med tydliga politiska alternativ, inte genom angrepp på deras demonstrations- och mötesfrihet. Vänstern bör formulera sin egen politik snarare än att vara fixerad vid nynazister och sverigedemokrater.
På så vis men knappast på något annat kan dessa rörelser neutraliseras. Vi bör inte ens tänka tanken att de helt och fullt ska utplånas. Försöken att stoppa nazisternas demonstration i Jönköping bör avblåsas."
Fast det är möjligt att våldsvänstern har insett vänsterns tillkortakommanden vad gäller att formulera en egen politik som svarar på de problem som också SD angriper. De inser (medvetet eller omedvetet) att de inte kan övertyga i sakfrågan men att de åtminstone för tillfället kan få ett övertag genom våld, hot och smädelser.
Löfvén hoppas i alla fall att kunna vinna valet utan att formulera något tydligt politiskt alternativ, utan sätter sin tilltro till att väljarna ska rösta på honom med anledning av väljarnas egna förhoppningar om en vänsterpolitik som vänsterpolitiker med erfarenhet inser är omöjlig.
"De små nynazistiska grupperna, liksom den stora sverigedemokratiska gruppen, bör bemötas med tydliga politiska alternativ, inte genom angrepp på deras demonstrations- och mötesfrihet. Vänstern bör formulera sin egen politik snarare än att vara fixerad vid nynazister och sverigedemokrater.
På så vis men knappast på något annat kan dessa rörelser neutraliseras. Vi bör inte ens tänka tanken att de helt och fullt ska utplånas. Försöken att stoppa nazisternas demonstration i Jönköping bör avblåsas."
Fast det är möjligt att våldsvänstern har insett vänsterns tillkortakommanden vad gäller att formulera en egen politik som svarar på de problem som också SD angriper. De inser (medvetet eller omedvetet) att de inte kan övertyga i sakfrågan men att de åtminstone för tillfället kan få ett övertag genom våld, hot och smädelser.
Löfvén hoppas i alla fall att kunna vinna valet utan att formulera något tydligt politiskt alternativ, utan sätter sin tilltro till att väljarna ska rösta på honom med anledning av väljarnas egna förhoppningar om en vänsterpolitik som vänsterpolitiker med erfarenhet inser är omöjlig.
Citat:
Svt-debatt publicerar idag en artikel som kanske är värd att lyfta. Texten utgår ifrån reaktionerna på SvP:s demonstrationstillstånd första maj.
Det är få tillfällen numera där en skribent - i det här fallet Torbjörn Tännsjö - lyckas bortse från egna antipatier och fokusera på vad begrepp som yttrande- mötes- och demonstrationsfrihet faktiskt innefattar SAMT utöver detta oreserverat ta avstånd från de antidemokratiska och intoleranta tendenser som återfinns hos de element som vill stoppa dem. Element som får såväl aktivt som passivt stöd av så kallade goda demokrater.
Vad är den yttersta konsekvensen av denna intolerans (... och det här lär få Åsa Lindeborg m fl att sätta i halsen):
... och detta:
http://debatt.svt.se/2014/04/30/lat-...pa-forsta-maj/
Det är få tillfällen numera där en skribent - i det här fallet Torbjörn Tännsjö - lyckas bortse från egna antipatier och fokusera på vad begrepp som yttrande- mötes- och demonstrationsfrihet faktiskt innefattar SAMT utöver detta oreserverat ta avstånd från de antidemokratiska och intoleranta tendenser som återfinns hos de element som vill stoppa dem. Element som får såväl aktivt som passivt stöd av så kallade goda demokrater.
Vad är den yttersta konsekvensen av denna intolerans (... och det här lär få Åsa Lindeborg m fl att sätta i halsen):
... och detta:
http://debatt.svt.se/2014/04/30/lat-...pa-forsta-maj/
Torbjörn Tännsjö drar upp den enda konsekventa, hållbara linjen mellan anständiga demokrater och övriga aktörer, oavsett ideologisk utgångspunkt.
Jag har formulerat det som att linjen i sanden ovillkorligen går vid att vilja tysta sin motståndare. Om en skramlande nyckelknippa, en blockerad dörr används så är det förstås en mycket stor gradskillnad mot en knytnäve eller stickande kniv. Men det är ingen artskillnad.
Att vilja tysta motståndaren är en fascistisk instinkt som inte hör hemma i en fungerande demokrati. Så enkelt är det som att följa den gyllene regeln när man närmar sig meningsmotståndare. Det är en sällsynt hållning bland etablerade debattörer, men förutom Torbjörn Tännsjö vet jag att en solitär ledartext i DN förespråkade att tyst protestera med plakat - vilket hånades av många vänsterdebattörer.
Annars är ju självaste Stoltenberg det bästa alibit i debatten att falla tillbaka på i det här fallet.
Marika Formgren har skrivit en krönika om Jan Tullbergs "Låsningen" som ratades av samtliga landsortstidningar. Tullberg ska tigas ihjäl.
http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=60
http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=60
Härmed några rader om mediakrigets själva natur och hur det uppfattas.
Vi har ju i tråden en smärre konflikt mellan pessimister och optimister. Vad är det som gör att man är antingen det ena eller det andra? Den frågan ska jag här pendla djupet av.
- - -
Vi utkämpar ett krig: ett mediakrig om mångkulturen. Detta krig kan i strategiska, konflikt-teoretiska, "hett krigs-mässiga" termer analyseras enligt olika modeller. Notera att det är ett teoretiskt resonemang. Jag är en fridsam natur som när det gäller bedriver fredlig opinionsbildning och inget annat. -- Jag reducerar här antalet modeller till två. Den ena modellen är i så fall hyperkrigsmodellen. Den andra är assymetriskt krig-modellen.
Hyperkrig är när två stater pucklar på varandra med allt de har (tänk Tyskland Sovjet 1941-45). Assymetriskt krig är när ena sidan är en stormaktsarmé, den andra sidan en gerillastyrka (tänk USA-Viet Cong 1965-75).
Applicerat på dagens svenska mediakrig, vad innebär då detta? Jo, om man har en hyperkrigsmodell för ögonen så förväntar man sig att motståndaren (= den Sverigevänliga rörelsen) ska vara stor, minst 50% av väljarkåren. Dess mediakällor ska vara stora mediehus med miljoner läsare. De Sverigevänliga frågorna ska diskuteras öppet och allmänt, de ska besitta hegemoni. Lite hårdraget är detta hyperkrigs-synen på mediakriget. Och omvänt kan en sådan analys leda till pessimism om den Sverigevänliga rörelsen (som idag) bara har 10% av väljarkåren och har sajter som "bara" når 500.000 läsare medan MSM har 1-2 miljoner läsare.
- - -
Enligt hyperkrigsscenariot går det dåligt för den Sverigevänliga rörelsen. De vinner ju, inom detta paradigm, inga fältslag.
Men enligt assymetriskt krig-modellen går det tvärtom bra för den Sverigevänliga rörelsen. Ty likt en gerilla så vinner den så länge den inte förlorar. MSM och regimen däremot måste inom detta paradigm gå framåt eller gå under, man kan inte stå still för då stagnerar man. Man måste fylla sina MSM-blaskor med propaganada vare sig den är effektiv eller inte och dess miljonbudgeterade tankesmedjor måste producera ideologi i parti och minut.
- - -
Inom assymetriskt krig-modellen måste MSM, likt en stormaktsarmé den där spelar rollen av, visa resultat. Man måste visa att ens stora arméer (= stora mediehus, proffsiga partikanslier och tankesmedjor) gör rätt för sin lön. De Sverigevänliga däremot kan operera enligt taktiken snabbt in-snabbt ut, dess operatörer har ingen stor overhead utan bär allt med sig ā la en gerillasoldat i djungeln.
MSM har stora fasta kostnader likt en stormaktsarmé med tungt understöd och tungt underhåll. De Sverigevänliga däremot har inte samma kostnader, de kan inte pungslås där. De drivs än mer av idealitet vilket är en strategisk fördel = inga mediehus som ska värmas upp, ingen jämförbar kostnad för logistik och råvaror.
En Sverigevänlig bloggare är i regel självgående, han är operativt sett en gerillasoldat med en påse ris som håller honom vid liv i en vecka. En MSM-skribent är i jämförelse en stormaktssoldat som måste ha en massiv apparat i ryggen för att hålla honom vid liv (flyg- och artilleristöd, underhållsbataljoner, läger med närskydd).
Den Sverigevänlige bloggaren och nymediaaktören rör sig likt en gerillasoldat genom en vänligt sinnad befolkning; folket läser i tysthet hans texter och gillar dem, folket donerar pengar, prenumererar på nymedia och köper regimkritiska böcker. MSM-skribentens texter däremot gillas automatiskt endast av regimtrogna läsare men essentiellt faller dessa texter på hälleberget. Det är som en stormaktsarmé som öser bomber över en skogsdunge där man tror att fienden är, men han har lämnat den för länge sedan efter att han grupperat där för att mot Goliat utdela ännu en snabb, koncentrerad stöt.
- - -
Man kan roa sig med liknelser kring detta. Jag tror dock man kan ha nytta av att se konflikten regimen versus de Sverigevänliga som en assymetrisk konflikt. Mediakriget om mångkulturen har ända sedan starten 2010 varit assymetrisk. Jimme Åkessons parti spelar i det paradigmet rollen av gerilla (oavsett om partiledningen vill vara establishment, men vi snackar om partiet i stort här, dess väljare och väljarnas förväntningar och åsikter, som är radikalare än partiledningens). Internethöger, regimkritiska sajter och Sverigevänliga resurser är i så fall också att se som gerilla. Och stormaktsarmén i sammanhanget är MSM och sjuklöverregimen.
Vi strider mot en välorganiserad fiende. Vi har emot oss kulturbolsjeviker, i teorin lika dödliga som Sovjetbolsjevismen. Men vi är en gerilla i denna kontext. Och kanske kan detta förklara varför en sådan som jag ändå är optimist. En gerilla kan i strategisk mån försvaga en stormaktsangripare. En gerilla kan lägga den odiskutabla grunden för en seger.
Nåväl. I längden måste nog tyngre understöd = mer resurser till. Att gå upp i format för de Sverigevänliga kan bli en utmaning. Men det torde inte vara så svårt för en rörelse som har vinden i ryggen. När skräcken börjat släppa så kommer mycket att förändras. Och PK-regimen är i sitt innersta ett skräckvälde. Det sa jag i början av april i denna tråd.
Vi har ju i tråden en smärre konflikt mellan pessimister och optimister. Vad är det som gör att man är antingen det ena eller det andra? Den frågan ska jag här pendla djupet av.
- - -
Vi utkämpar ett krig: ett mediakrig om mångkulturen. Detta krig kan i strategiska, konflikt-teoretiska, "hett krigs-mässiga" termer analyseras enligt olika modeller. Notera att det är ett teoretiskt resonemang. Jag är en fridsam natur som när det gäller bedriver fredlig opinionsbildning och inget annat. -- Jag reducerar här antalet modeller till två. Den ena modellen är i så fall hyperkrigsmodellen. Den andra är assymetriskt krig-modellen.
Hyperkrig är när två stater pucklar på varandra med allt de har (tänk Tyskland Sovjet 1941-45). Assymetriskt krig är när ena sidan är en stormaktsarmé, den andra sidan en gerillastyrka (tänk USA-Viet Cong 1965-75).
Applicerat på dagens svenska mediakrig, vad innebär då detta? Jo, om man har en hyperkrigsmodell för ögonen så förväntar man sig att motståndaren (= den Sverigevänliga rörelsen) ska vara stor, minst 50% av väljarkåren. Dess mediakällor ska vara stora mediehus med miljoner läsare. De Sverigevänliga frågorna ska diskuteras öppet och allmänt, de ska besitta hegemoni. Lite hårdraget är detta hyperkrigs-synen på mediakriget. Och omvänt kan en sådan analys leda till pessimism om den Sverigevänliga rörelsen (som idag) bara har 10% av väljarkåren och har sajter som "bara" når 500.000 läsare medan MSM har 1-2 miljoner läsare.
- - -
Enligt hyperkrigsscenariot går det dåligt för den Sverigevänliga rörelsen. De vinner ju, inom detta paradigm, inga fältslag.
Men enligt assymetriskt krig-modellen går det tvärtom bra för den Sverigevänliga rörelsen. Ty likt en gerilla så vinner den så länge den inte förlorar. MSM och regimen däremot måste inom detta paradigm gå framåt eller gå under, man kan inte stå still för då stagnerar man. Man måste fylla sina MSM-blaskor med propaganada vare sig den är effektiv eller inte och dess miljonbudgeterade tankesmedjor måste producera ideologi i parti och minut.
- - -
Inom assymetriskt krig-modellen måste MSM, likt en stormaktsarmé den där spelar rollen av, visa resultat. Man måste visa att ens stora arméer (= stora mediehus, proffsiga partikanslier och tankesmedjor) gör rätt för sin lön. De Sverigevänliga däremot kan operera enligt taktiken snabbt in-snabbt ut, dess operatörer har ingen stor overhead utan bär allt med sig ā la en gerillasoldat i djungeln.
MSM har stora fasta kostnader likt en stormaktsarmé med tungt understöd och tungt underhåll. De Sverigevänliga däremot har inte samma kostnader, de kan inte pungslås där. De drivs än mer av idealitet vilket är en strategisk fördel = inga mediehus som ska värmas upp, ingen jämförbar kostnad för logistik och råvaror.
En Sverigevänlig bloggare är i regel självgående, han är operativt sett en gerillasoldat med en påse ris som håller honom vid liv i en vecka. En MSM-skribent är i jämförelse en stormaktssoldat som måste ha en massiv apparat i ryggen för att hålla honom vid liv (flyg- och artilleristöd, underhållsbataljoner, läger med närskydd).
Den Sverigevänlige bloggaren och nymediaaktören rör sig likt en gerillasoldat genom en vänligt sinnad befolkning; folket läser i tysthet hans texter och gillar dem, folket donerar pengar, prenumererar på nymedia och köper regimkritiska böcker. MSM-skribentens texter däremot gillas automatiskt endast av regimtrogna läsare men essentiellt faller dessa texter på hälleberget. Det är som en stormaktsarmé som öser bomber över en skogsdunge där man tror att fienden är, men han har lämnat den för länge sedan efter att han grupperat där för att mot Goliat utdela ännu en snabb, koncentrerad stöt.
- - -
Man kan roa sig med liknelser kring detta. Jag tror dock man kan ha nytta av att se konflikten regimen versus de Sverigevänliga som en assymetrisk konflikt. Mediakriget om mångkulturen har ända sedan starten 2010 varit assymetrisk. Jimme Åkessons parti spelar i det paradigmet rollen av gerilla (oavsett om partiledningen vill vara establishment, men vi snackar om partiet i stort här, dess väljare och väljarnas förväntningar och åsikter, som är radikalare än partiledningens). Internethöger, regimkritiska sajter och Sverigevänliga resurser är i så fall också att se som gerilla. Och stormaktsarmén i sammanhanget är MSM och sjuklöverregimen.
Vi strider mot en välorganiserad fiende. Vi har emot oss kulturbolsjeviker, i teorin lika dödliga som Sovjetbolsjevismen. Men vi är en gerilla i denna kontext. Och kanske kan detta förklara varför en sådan som jag ändå är optimist. En gerilla kan i strategisk mån försvaga en stormaktsangripare. En gerilla kan lägga den odiskutabla grunden för en seger.
Nåväl. I längden måste nog tyngre understöd = mer resurser till. Att gå upp i format för de Sverigevänliga kan bli en utmaning. Men det torde inte vara så svårt för en rörelse som har vinden i ryggen. När skräcken börjat släppa så kommer mycket att förändras. Och PK-regimen är i sitt innersta ett skräckvälde. Det sa jag i början av april i denna tråd.
__________________
Senast redigerad av lampros 2014-05-01 kl. 15:17.
Senast redigerad av lampros 2014-05-01 kl. 15:17.
Sammanbitet förtvivlad text av Gunnar Sandelin som nobbades av alla större tidningar men sedan till slut publicerades i Mariestads Tidning där den passerade tom under Flashbacks radar:
http://mariestadstidningen.se/asikte...cle1432817.ece
Nu reproducerad igen i ett nytt förord i fjärde upplagan av "Invandring & Mörkläggning" som nu för övrigt finns att tillgå gratis här:
http://morklaggning.wordpress.com/sp...da-ner-gratis/
http://mariestadstidningen.se/asikte...cle1432817.ece
Nu reproducerad igen i ett nytt förord i fjärde upplagan av "Invandring & Mörkläggning" som nu för övrigt finns att tillgå gratis här:
http://morklaggning.wordpress.com/sp...da-ner-gratis/
__________________
Senast redigerad av BengeRunflak 2014-05-01 kl. 23:13.
Senast redigerad av BengeRunflak 2014-05-01 kl. 23:13.
SvD gör ett test:
Citat:
http://unvis.it/www.svd.se/opinion/b...ar_3519202.svd
Ursprungligen postat av SvD
Oro för invandring måste tas på allvar
Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.
Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.
Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.
Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.
Citat:
Återigen ett till synes resonabelt inlägg som på ett sätt kan ses som ett steg i rätt riktning, men som kanske till sin yttersta konsekvens är helt meningslöst.
Det som är bra är ju att skribenten tillstår att den demografiska förändringen faktiskt "saknar motstycke i historien". Och att den resulterande oron inte ska bemötas med hån, utan förståelse. Kanske empati.
Tack för det, liksom.
Men den oroande utvecklingen i Europa är förstås fortfarande att ursprungsbefolkningen reagerar med skepsis mot den exempellösa migrationen - inte den exempellösa migrationen i sig. Aldrig den exempellösa migrationen an sich.
Det handlar om att den "bildade" klassen med ett inkännande lutat huvud och en tröstande klapp på huvudet få de som känner oro att acceptera den fortgående förändringen, inte att i demokratisk anda låta folkets bästa vara vägledande.
Citat:
Parsons definierar anomi som ett tillstånd i samhället där ett stort antal individer inte lyckats införliva sådana fasta institutionella normer som är grundläggande för personlig stabilitet och nödvändiga för att det sociala systemet fungerar friktionsfritt. Anomi kan uppstå till följd av snabba förändringar i den sociala situationen där den etablerade ordningen rubbas, exempelvis genom urbanisering, migration eller brytning med traditionella värden och därmed följande krav på anpassning.
Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen rationaliseras olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.
Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.
Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.
Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen rationaliseras olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.
Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.
Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.
Den förmätna von oben attityden är att stora grupper "upplever" invandringen som negativ för dem, när den franka sanningen är att den ÄR negativ i sina konsekvenser för dessa grupper. Sämre service, högre skatter, mer otrygghet.
Och det omvända klassperspektivet, det omvända tolkningsföreträdet: Det är de grupper som konfronteras med mångkulturen som vet bäst, inte den "elit" som har ett hypotetiskt förhållningssätt till dess konsekvenser. Den exempellösa migrationen är inte bara negativ för de "utsatta" utan även för de privilegierade - det är bara att de senare inte haft förstånd att begripa det ännu.
Det begränsat spridda och försiktigt sagda som blivit SvD:s signum kan förvisso ses som sympatiska fall framåt, ett alibi för den mottagande medelklassen att förhålla sig mer avvaktande neutral till invandringsmotståndare och därmed långsamt lämna aktivisterna ensamma i frontlinjen. Kanske är det en diskret signal till de som har förstånd lyssna att en ompositionering är i antågande och att det rabiata hatet och de bombastiska poserna snart kommer vara lika ute som fel sorts kakel i köket?
Eller så lyckas SvD med konststycket att närma sig klinisk irrelevans i "mediekriget". När Wolodarski eller Lindeborg tar ut svängarna på sina tyckarsidor så har detta åtminstone en betydelse eftersom det skapar en pushback som kanske inte var den tänkta. Tusen artiklar om romer som offer kommer allra minst ha effekten att kritiskt tänkande människor ifrågasätter tesen.
En försiktig, försiktig text med lilla SvD som plattform kanske begår den största synden av alla och är - irrelevant.
Citat:
Återigen ett till synes resonabelt inlägg som på ett sätt kan ses som ett steg i rätt riktning, men som kanske till sin yttersta konsekvens är helt meningslöst.
Det som är bra är ju att skribenten tillstår att den demografiska förändringen faktiskt "saknar motstycke i historien". Och att den resulterande oron inte ska bemötas med hån, utan förståelse. Kanske empati.
Tack för det, liksom.
Men den oroande utvecklingen i Europa är förstås fortfarande att ursprungsbefolkningen reagerar med skepsis mot den exempellösa migrationen - inte den exempellösa migrationen i sig. Aldrig den exempellösa migrationen an sich.
Det handlar om att den "bildade" klassen med ett inkännande lutat huvud och en tröstande klapp på huvudet få de som känner oro att acceptera den fortgående förändringen, inte att i demokratisk anda låta folkets bästa vara vägledande.
Den förmätna von oben attityden är att stora grupper "upplever" invandringen som negativ för dem, när den franka sanningen är att den ÄR negativ i sina konsekvenser för dessa grupper. Sämre service, högre skatter, mer otrygghet.
Och det omvända klassperspektivet, det omvända tolkningsföreträdet: Det är de grupper som konfronteras med mångkulturen som vet bäst, inte den "elit" som har ett hypotetiskt förhållningssätt till dess konsekvenser. Den exempellösa migrationen är inte bara negativ för de "utsatta" utan även för de privilegierade - det är bara att de senare inte haft förstånd att begripa det ännu.
Det begränsat spridda och försiktigt sagda som blivit SvD:s signum kan förvisso ses som sympatiska fall framåt, ett alibi för den mottagande medelklassen att förhålla sig mer avvaktande neutral till invandringsmotståndare och därmed långsamt lämna aktivisterna ensamma i frontlinjen. Kanske är det en diskret signal till de som har förstånd lyssna att en ompositionering är i antågande och att det rabiata hatet och de bombastiska poserna snart kommer vara lika ute som fel sorts kakel i köket?
Eller så lyckas SvD med konststycket att närma sig klinisk irrelevans i "mediekriget". När Wolodarski eller Lindeborg tar ut svängarna på sina tyckarsidor så har detta åtminstone en betydelse eftersom det skapar en pushback som kanske inte var den tänkta. Tusen artiklar om romer som offer kommer allra minst ha effekten att kritiskt tänkande människor ifrågasätter tesen.
En försiktig, försiktig text med lilla SvD som plattform kanske begår den största synden av alla och är - irrelevant.
Det som är bra är ju att skribenten tillstår att den demografiska förändringen faktiskt "saknar motstycke i historien". Och att den resulterande oron inte ska bemötas med hån, utan förståelse. Kanske empati.
Tack för det, liksom.
Men den oroande utvecklingen i Europa är förstås fortfarande att ursprungsbefolkningen reagerar med skepsis mot den exempellösa migrationen - inte den exempellösa migrationen i sig. Aldrig den exempellösa migrationen an sich.
Det handlar om att den "bildade" klassen med ett inkännande lutat huvud och en tröstande klapp på huvudet få de som känner oro att acceptera den fortgående förändringen, inte att i demokratisk anda låta folkets bästa vara vägledande.
Den förmätna von oben attityden är att stora grupper "upplever" invandringen som negativ för dem, när den franka sanningen är att den ÄR negativ i sina konsekvenser för dessa grupper. Sämre service, högre skatter, mer otrygghet.
Och det omvända klassperspektivet, det omvända tolkningsföreträdet: Det är de grupper som konfronteras med mångkulturen som vet bäst, inte den "elit" som har ett hypotetiskt förhållningssätt till dess konsekvenser. Den exempellösa migrationen är inte bara negativ för de "utsatta" utan även för de privilegierade - det är bara att de senare inte haft förstånd att begripa det ännu.
Det begränsat spridda och försiktigt sagda som blivit SvD:s signum kan förvisso ses som sympatiska fall framåt, ett alibi för den mottagande medelklassen att förhålla sig mer avvaktande neutral till invandringsmotståndare och därmed långsamt lämna aktivisterna ensamma i frontlinjen. Kanske är det en diskret signal till de som har förstånd lyssna att en ompositionering är i antågande och att det rabiata hatet och de bombastiska poserna snart kommer vara lika ute som fel sorts kakel i köket?
Eller så lyckas SvD med konststycket att närma sig klinisk irrelevans i "mediekriget". När Wolodarski eller Lindeborg tar ut svängarna på sina tyckarsidor så har detta åtminstone en betydelse eftersom det skapar en pushback som kanske inte var den tänkta. Tusen artiklar om romer som offer kommer allra minst ha effekten att kritiskt tänkande människor ifrågasätter tesen.
En försiktig, försiktig text med lilla SvD som plattform kanske begår den största synden av alla och är - irrelevant.
Japp, det handlar om, att "med en inkännande lutat huvud och en tröstande klapp på huvudet få de som känner oro att acceptera den fortgående förändringen". Leo Kramár anser, att"tabuering av åsikter och ostracisering av människor som framför dem" kan bli "kontraproduktivt" (sic).
Leo Kramár om SD:
Citat:
Det finns diskutabla inslag i programmet. Den utpräglade nationalismen, idén om ett homogent folk med vissa nedärvda egenskaper och med en stark nationell identitet, uppfattningen att vissa kulturer är bättre än andra, antiislamismen samt kritiken av invandringen och motståndet mot ett multikulturellt samhälle.
Det är kontroversiella åsikter som inte delas av majoriteten och som kan uppfattas som rasistiska. Men även obekväma idéer måste kunna föras fram i en demokrati och bemötas med argument. Tabuering av åsikter och ostracisering av människor som framför dem löser inga problem och kan bli kontraproduktivt.
Det är kontroversiella åsikter som inte delas av majoriteten och som kan uppfattas som rasistiska. Men även obekväma idéer måste kunna föras fram i en demokrati och bemötas med argument. Tabuering av åsikter och ostracisering av människor som framför dem löser inga problem och kan bli kontraproduktivt.
http://web.archive.org/web/201301160...principprogram
En presentation av Leo Kramár:
http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/f...-har-overlevt/
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
