Jonas Thente skriver i DN om näthatet som de bortsorterades röst. En röst som illustrerar vänsterns svek och ett helt samhälles kris. Där anonymitet tidigare varit de undertrycktas rättighet och ett sätt för underklassen att hålla koll på och en nagel i ögat på överklassen har nu de undertryckta berövats sin talan och sin rätt till en del av samhället. Och det är den mediala stockholmseliten som svikit de undertryckta genom att ta bort sin bevakning av samhällets baksidor.
Citat:
Avskydda, hånade, föraktade – hela Sverige står samlat mot näthatarna. Men det *anonyma hatet måste förstås som ett tecken på ett helt samhälles kris – och på den intellektuella vänsterns svek. Det är inte näthatarna som är det demokratiska *problemet, det är ”vi”, skriver Jonas Thente.
Han slår fast den välkända tesen att näthatarna skriver undermåligt och ogrammatiskt, därmed avslöjande en bristande bildning (Som om journalister i allmänhet kunde skriva väl eller ge uttryck för en sammanhängande tanke?)
Citat:
Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ”fitta” men aldrig till ”recension”.
Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning.
När väl det är gjort påpekar han det för oss välkända att vänstern och därmed vänsterjournalisterna på TV slutat bry sig om uppsagda kroppsarbetare i någon bruksort. Istället fylls diskursen med genus (och invandring, men det skriver han inte). Poeten Johan Jönson får exemplifiera det vakuum som den gamla arbetarklassen hamnat i:
Citat:
En annan faktor som ingen räknade med var att den intellektuella vänstern snart skulle vända ryggen åt de forna kamraterna. Klassproblemet var alltför svårt att hantera i ett samhälle där kapitalismen trängt in i varenda vrå och den globala ekonomin övertrumfade varje lokal lösning. Vänsterledaren Gudrun Schymans föraktfulla ”talibantal” på partikongressen 2002 gjorde det fullständigt klart att kursen hade ställts om, att klassanalysen växlats in mot den mer lättsålda genusanalysen. Från universiteten tillkom den likaså okomplicerade rasanalysen, som även den sökte mesta möjliga konfrontation mellan olika grupper. Johan Jönson skriver: ”klasskriget förlorat. vi är helt pulveriserade. biopolitiserade till gränsen för explicit dödspolitik. vi gör nästan exakt som fienden önskar. det är som en mardröm.”
Problemet med detta är hanterbart så länge som oppositionen räknas i enprocentiga, oorganiserade skaror. Nu har de undanträngda fått en politisk representation, visserligen klantig, självdestruktiv och bespottad men med förmåga att ändra den politiska spelplanen. Och då börjar det plötsligt bränna under fötterna. Något måste göras för att hantera situationen. Nationella Fronten, PVV, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti avancerar till toppen av partisystemet, Fremskrittspartiet sitter redan i regering. Det hjälpte inte att marginalisera.
Thente går tillbaka i historien och tar fram de anonyma kritikerna som en konstruktiv kraft, med rätt att påverka samhället utifrån sin position.
Citat:
Thompson konstaterar att det anonyma hotet oftast återfinns i ett samhälle där underklassen är helt beroende, under den underdåniga ytan. Breven, skriver Thompson, ingick i de fattigas motteater: ”De var avsedda att sända kalla kårar längs ryggen på adelsmän, domare och borgmästare, påminna dem om deras plikter och tvinga dem att vara barmhärtiga i svälttider.”
För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet, skriver Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts ”Sveriges historia”: ”Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd.” Framför allt kom anonymiteten kvinnorna till godo, då de utan repressalier kunde diskutera jämställdhet och orättvisor.
Men istället för att låta de undertryckta tala för sig med anonyma röster häcklas de, nedknufade från platsen som samhällets bärare till en underklass alla kan spotta på och därmed permanenta samhällsordningen:
Citat:
Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.
På slutet ger han en känga åt Maria Svelands förföljelse av en anonym papparättsaktivist, som illustrerar det asymmetriska i konflikten:
Citat:
Vad Maria Sveland meddelar denne hatmejlande man från Mellansverige och hans gelikar är att hon vet vem han är; att hon kan krossa honom, hans vårdnadstvist och hans liv som man krossar en lus. För hon har all makt och är trygg i förvissningen om att hon har stöd av hela statsapparaten, politikerna, massmedierna, juridiken, alla. Sveland har råd att inte hata. För honom gäller att han inte vidare skall bekymra makthavarna, utan krypa tillbaka under sin sten på det vi kallar historiens sophög.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturd...rterades-rost/
http://www.albertbonniersforlag.se/b...ot-vidare-mot/
http://www.svd.se/kultur/litteratur/...en_3372818.svd