Citat:
Ursprungligen postat av
Meiji
Johan Lundberg skriver i Smålandsposten:
Men som vi ju alla vet... så har Henrik Arnstad och arnstadismen avskrivit samtligt av nedanstående som särskilt relevant för dagens fascism:
● de svarta fanorna
● beredvilligheten att offra sig i ett renande krig
● kulten av manligt våld, av vapen, död och martyrskap,
● hoppet om att ersätta demokratin med en totalitär regim som kontrollerar individens göranden och låtanden in i minsta detalj,
● visionen av att återskapa en mytiskt skimrande storhetstid som man föreställer sig har existerat för över tusen år sedan
● den revanschistiska kampen mot ett tillstånd av förnedring
När jag läste din post tänkte jag först att Lundberg syftade på våldsvänstern. Men det är väl så det är: Fascismens idéer och anda
är verkligen på frammarsch i flera skepnader, i den meningen att den västerländska upplysningstraditionen är under konstant angrepp från de anti-intellektuella, de modernistiska, traditionshatarna, våldsromantikerna.
Fascisterna ville störta det gamle, det trygga, kontinuiteten i askan - säg inget annat än att den känslan delas av dagens rasifierade, vänsterromantikerna och islamisterna. De
hatar det samhälle som den vite mannen byggt upp - oaktat att det inte ges bättre exempel i historien.
Man vill alltså rulla tillbaka den sekulära upplysningens sanningskärlek och ersätta med trosnit. Oavsett om det är Marx, Muhammed eller Mussolini som dyrkas så är det under samma svarta flaggor och med samma avsky för kompromissen och motståndarens rättigheter.
I en bättre tid så hade Arnstad skrattats ut och den som gav honom en plattform hade fått stå till svars för det - Vad finns det för andra skäl att utropa någon till fascist än att att legitimera våld och hat mot den personen?
Ingen "riktig" fascist skyr ju kampen, konfrontationen, kontroversen - det ligger ju i den ideologins väsen att hävda sin aggressivitet, sin radikala annorlundahet mot det tama, förstelnade, kälkborgerliga. Det där som man liksom våldsvänstern och islamismen vill se gå under i "eld och lidande", för att tala med regeringens utredare i afrofobi. Liksom båda dessa grenar söker ju den våldsromantiske nazisten hjältedöden, hatet, det gruppbildande utanförskapet. Inte dialogen, den fungerande demokratins inneboende tröghet och fundersamma kompromissande.
Som jag ser det är arnstadismen, alltså utpekandet av någon motvillig som fascist en anti-intellektuell, auktoritär härskarteknik. Anti-intellektuell eftersom det alltid rör sig om godtyckliga kriterier som handplockats för det förutbestämda ändamålet. Auktoritär, eftersom den förutsätter ett övertag, ett tolkningsföreträde som den anklagade inte kan värja sig mot för att vara meningsfull. Det är naken makt som kräver underkastelse.
Någonstans är Arnstad själv den varg han ropar om.
Sen stack hon till multikulti-Malmö... Kaka söker maka.