Citat:
Detta utspel, tillsammans med den nya överenskommelsen mellan regeringen och MP om generösare asylvillkor för barnfamiljer visar tydligt en sak: Vad gäller faktisk politik har vi INTE nått pendelns yttersta punkt ännu. Fortfarande arbetar våra politiker övertid med att öka incitamenten för bidragsmigration till Sverige. Det räcker inte med dagens kostnader för den lilla svenska skattebasen, eller vardagsproblem för medborgarna.
Tvärtom verkar det som om det prioriterade är att så snabbt som möjligt locka hit så många som möjligt, innan gränsbommen sänks. Det verkar finnas en insikt om att tiden är kort och att det gäller att smida medan det fortfarande finns kreditvärdighet och parlamentariskt utrymme. Consequences be damned.
Men pendeln kommer trots allt att svänga. Det unika med dagens migrationsströmmar till Europa och i synnerhet Sverige är ju att de i stort är konstlade och skattefinansierade. De lönar sig inte statsfinansiellt och om de ekonomiska incitamenten att som okvalificerad migrant bosätta sig nära polcirkeln upphör, så kommer invandring ersättas av utvandring.
Paradoxalt nog så är det alltså mångkulturens mest brinnande evangelister som kan bli dess dödgrävare, just genom sin likgiltighet för det långsiktigt hållbara i experimentet. I ett nordiskt Grekland kommer inga kåkstäder bli gamla och samma beredvillighet att söka bättre möjligheter till ett gott liv som lockat invandrare till Sverige kommer då att göra flytten härifrån till ett lätt beslut.
Av dessa anledningar ser jag gärna en klar rödgrön majoritet, med MP som tongivande och ansvarstagande. Det gör att pendelns oundvikliga svängning kommer snabbare och att den svenska paradgrenen att vara radikal och modern kan inriktas på att skapa ett postpostkolonialt exempel för övriga Europa att ta lärdom av. Hur skapar man ett ekologiskt, ekonomiskt, kulturellt hållbart föregångsland som pekar mot en värld med krympande, åldrande, välmående befolkning i balans med jordens naturresurser? Hur slår man vakt om europeisk kontinuitet och trygghet under det knappa sekel som Afrikas befolkning kommer explodera, innan även den kontinenten når ett jämviktsläge av välstånd och utveckling?
Allt detta med den vanliga brasklappen: Om det faktiskt visar sig att det ÄR en god idé att fylla ett avancerat kunskapssamhälle med aldrig sinande förråd av människor från världens mest dysfunktionella samhällen, kulturer och religioner. Om det ÄR berikande och lönsamt för ett litet rikt, sekulärt, jämställt folk att möta islam, klanchauvinism och seklers stagnation halvvägs - ja då kommer ju vi i den här tråden att känna oss rätt jävla korkade, eller hur?
Tvärtom verkar det som om det prioriterade är att så snabbt som möjligt locka hit så många som möjligt, innan gränsbommen sänks. Det verkar finnas en insikt om att tiden är kort och att det gäller att smida medan det fortfarande finns kreditvärdighet och parlamentariskt utrymme. Consequences be damned.
Men pendeln kommer trots allt att svänga. Det unika med dagens migrationsströmmar till Europa och i synnerhet Sverige är ju att de i stort är konstlade och skattefinansierade. De lönar sig inte statsfinansiellt och om de ekonomiska incitamenten att som okvalificerad migrant bosätta sig nära polcirkeln upphör, så kommer invandring ersättas av utvandring.
Paradoxalt nog så är det alltså mångkulturens mest brinnande evangelister som kan bli dess dödgrävare, just genom sin likgiltighet för det långsiktigt hållbara i experimentet. I ett nordiskt Grekland kommer inga kåkstäder bli gamla och samma beredvillighet att söka bättre möjligheter till ett gott liv som lockat invandrare till Sverige kommer då att göra flytten härifrån till ett lätt beslut.
Av dessa anledningar ser jag gärna en klar rödgrön majoritet, med MP som tongivande och ansvarstagande. Det gör att pendelns oundvikliga svängning kommer snabbare och att den svenska paradgrenen att vara radikal och modern kan inriktas på att skapa ett postpostkolonialt exempel för övriga Europa att ta lärdom av. Hur skapar man ett ekologiskt, ekonomiskt, kulturellt hållbart föregångsland som pekar mot en värld med krympande, åldrande, välmående befolkning i balans med jordens naturresurser? Hur slår man vakt om europeisk kontinuitet och trygghet under det knappa sekel som Afrikas befolkning kommer explodera, innan även den kontinenten når ett jämviktsläge av välstånd och utveckling?
Allt detta med den vanliga brasklappen: Om det faktiskt visar sig att det ÄR en god idé att fylla ett avancerat kunskapssamhälle med aldrig sinande förråd av människor från världens mest dysfunktionella samhällen, kulturer och religioner. Om det ÄR berikande och lönsamt för ett litet rikt, sekulärt, jämställt folk att möta islam, klanchauvinism och seklers stagnation halvvägs - ja då kommer ju vi i den här tråden att känna oss rätt jävla korkade, eller hur?
Det handlar om att de som värderar sin identitet som socialister inser att de är hycklare om de inte förespråkar internationell socialism. Det hedrar dem på sätt och vis att de är konsekventa, men deras politik kan inte tillfredsställas förrän hela Sveriges befolkning lever på en nivå jämförbar med världens fattigaste gatubarn. Frågan är hur långt det får gå innan de flesta socialister antingen medgett att socialismen är nationell (vilket vore att medge obehaglig epitetssläktskap) eller orealistisk.
Vissa kommer antagligen aldrig att ge sig, eftersom det är så otroligt viktigt för dem personligen att känna sig "goda". För dem vars politik i grund och botten är ett sätt att framhäva sig själv moraliskt är det en ära att få iklä sig Jesus roll på korset. Det är en form av modern kristenhet i den internationella socialismens skepnad.
