Citat:
Ursprungligen postat av prafjessor
Keenan Malik skriver i New York Times:
http://www.nytimes.com/2011/07/07/op...pagewanted=all
Han blandar dock ihop Danmark och Sverige när han skriver följande om nationalistiska partiers intåg:
Centrists have responded not by challenging such prejudice but by appropriating the right’s arguments in an effort to hold on to votes.
I Sverige är det ju snarare tvärtom?
Han skriver också:
Mass immigration has been a boon to Western Europe. It has brought great economic benefits and helped create societies that are less insular, more vibrant and more cosmopolitan.
Är det inte lite konstigt att en intellektuell använder sig av "ny och spännande mat"-argument?
Och har Åkesson verkligen sagt såhär, som det står i en variant på artikeln på hans hemsida?
Mr Akesson, whose far-right Sweden Democrats shocked the nation by winning twenty seats in last year’s parliamentary elections, denounces immigration as the biggest threat facing Sweden since Adolf Hitler.
http://kenanmalik.wordpress.com/2011...he-road-to-77/
Hur som helst så verkar det omöjligt att förhålla sig kritisk till multikulti utan att samtidigt berätta hur mycket man älskar invandring.
Man måste sätta den brittiska födda indiern Kenan Malik i perspektiv. Kenan Malik är en polymath och har examen i både neurobiologi och vetenskapshistoria. Kenan Malik började sin karriär som forskare och politiskt engagerad marxist. Fram till 1980-talet var Malik en rätt så aggressiv anti-rasist men detta vände med Rushdie-affären. Det var många brittiska marxister som omvärderade sin syn på kultur och religion efter de händelser som kantade Rushdie-affären. I USA blev många trotskistiskt inriktade marxister neo-konservativa efter utvecklingen i Korea.
Vad dessa amerikaner gjorde var att överge marxismens principer, och försvara liberala kosmopolitiska principer istället. Man sade att man nu försvarade upplysningens ideal, även marxismen precis som liberalismen härstammar från upplysningens principer, mycket schematiskt talat. De neo-konservativa ansåg att marxismen hade blivit för ”kulturrelativistisk” och att västerländska värden, trots allt var goda, det vill säga liberal demokrati och liberalism.
Dessa skulle sedan spridas till hela världen. Det var ur detta sammanhang som Paleo-konservatismen växte fram som en motpol, mot internationalism.
Kenan Malik övergav alltså den normativa mångkulturalismen och dess identitetspolitik, samtidigt presenterade han ett sekulärt kosmopolitiskt liberalt perspektiv, där hela världen skall socialiseras in ett gäng kärnvärderingar. Det finns fler kritiker av den normativa mångkulturalismen med hjärtat till vänster. En av dem är Brian Barry (avled 2009). Brian Barry är inte en ”kosmopolit”. Brian Barry tillhörde den gamla socialdemokratiska kommunitära skolan – och därför fick han inte lika varmt bemötande. Barry motiverar sina politiska positioner med vad som är bra för ”gruppen”, och då är gruppen nationellt specifik. Kenan Malik däremot motiverar saker och ting utifrån vad som är bra för hela ”världen”.
Detta har Malik alltså gjort i tjugo år, om inte mer. Det är först nu som Kenan Malik lyfts in i det svenska rummet och då primärt av Axess. En tredje ”vänsterperson”, som är kritisk till normativ mångkulturalism och som också lyfts fram på senare tid är Caroline Fourest.
Om Kenan Malik är neo-konservativ kosmopolitisk liberal och Brian Barry är kommunitär socialdemokrat så är Caroline Fourest en slags neo-konservativ kosmopolitisk socialist. När Malik kan försvara rätten att säga vad man vill i yttrandefrihetens namn, vill Fourest begränsa yttrandefriheten om det leder till ”rasism”. Fourest, precis som många andra socialister har fortfarande behållit post-marxisternas språk. Fourest är t.ex. kritisk mot termen islamofobi, däremot är Fourest emot en essensialisering av muslimer och Islam (vilket hon kallar felaktigt för ”rasism”). Fourest skulle aldrig komma på tanken att påpeka att det finns något fel på Islam. De muslimer som tycker annorlunda än henne är inte riktiga muslimer. Fourest tillskriver således muslimer en massa värderingar och åsikter de inte har – för att underlätta hennes argument.
I Sverige skulle man kunna säga att Lisa Bjurwald är djupt influerad av Caroline Fourest. Malik däremot kan prata om ”assimilering” i termer av att alla skall socialiseras till att bli ”liberaler”. Caroline Fourest däremot, tja hon är emot ”assimilering” som hon anser är ”rasistiskt” – med hänvisning till att det skulle hindra människor från att behålla sin kulturella särart, dock med förbehållet att denna ”kulturella särart” måste vara liberal.
Även Will Kymlicka anser ”illiberala” kulturer skall bekämpas. Kymlickas lösning är nästan lika förvirrad som en ledarartikel i Dagens Nyheter, om man inte har djupare kunskaper. Kymlicka anser i Multicultural Citizenship att ju mer frihet kulturer får, ju mer liberala kommer de bli. Hur det hänger ihop? Tja, jag vet inte, men jag vet att det finns viss sociologisk och religionssociologisk forskning på området (se: Stephan Sharot alternativt Antoon Geels i boken "Den religiösa människan") som pekar på att om man låter människor vara, så kommer de bli mer ”liberala”. Det är när de pressas in i ett hörn som de sluter sig. Även om Kymlicka inte ger en referens här så tror jag det är det han syftar till.
Vad vi i princip har fått i Sverige är en helt ny front av olika perspektiv som i tjugo år om inte mer har talats om. Beroende på vem man är och vad man har för bakgrund så gör man olika tolkningar. Det leder också till olika vägar.
Till exempel så började Andreas Heinö Johansson som kosmopolitisk och liberal kritiker till den normativa mångkulturalismen, men som han skriver i sin avhandling har han sakta ändrat ståndpunkt. För honom är identitetspolitik trots allt viktigt (vilket framgår då man lyssnar på Cwejman som är djupt influerad av Heinö). Heinö vill därför ha en slags assimilering, precis som den som Tino S. framförde, det vill säga att invandrare kanske bör anpassa sig till fler kulturella riter, än det som kan fångas av den liberala demokratins gränser.
På grund av att vi har en så djävulsk ovetenskaplig skitdebatt i Sverige, samt att Sverige är en historisk etnonationalistisk nation och stat, så har vi fått så mycket skit i maskineriet att alla springer runt på fältet som yra höns utan att veta varken ut eller in. Olle Svenning skrev i en ledare för några månader sedan att han skiter fullständigt vad det är för skillnad på Front National (etniska separatister – om vi hårddrar det) och Sverigedemokraterna (assimilationister), trots att de är varandras motsats. Svenning tycker de är rasister och främlingsfientliga ändå.
Killen har ett sanslöst anti-intellektuellt förhållande till denna tvärvetenskapliga disciplin. Vi såg också förvirringen i Almedalen då solariebrunna Petzäll diskuterar med Humanisternas ordförande, Sturmark. Sturmark är tvungen att tillskriva SD en massa åsikter SD inte har för att kunna bemöta Petzäll i en debatt. Detta är inte taktiskt, detta handlar om att Sturmark inte har någon jävla aning vad fan han snackar om. Han har för dåliga kunskaper inom de mest grundläggande statsvetenskapliga koncept. Vi märkte samma sak attityd (där handlade det nog mer om attityd än okunskap) från Paulina Neudings sida.
Alltså – på grund av att Sd nu har rört sig in i kulturnationalismen – och media inte längre kan tillskriva dem ”rasialistiska” positioner blir det syntax error för dem. Ju mer förvirrad den svenska debatten, men även den utländska debatten blir ju svårare kommer det bli för eliten att presentera koherenta och sakliga argument. Det är en helt ny front som öppnar sig - och eliten är som ett gäng yra höns.
Kenan Malik (som mest är orolig för vit identitetspolitik) blir då en enkel person att söka sig till – men Malik är inte svensk och förstår inte svenska förhållanden och därför blir det bara pankaka av allt, och det kommer bli pankaka av allt om Axess-folket eller vilka det nu är börjar använda sig av honom. Precis som det blir pankaka av när Iris Young eller andrea Dworkin appliceras på svensk feministisk forskning.
